Ny granskning: Allvarliga brister i vården för barn med suicidrisk

Efter reklamen: Motherhoods expertpanel – din guide genom mammalivet

Hennes son hade konstaterad ”suicidrisk” i sin journal när han var åtta år. Han sa att han inte ville leva. Trots det dröjde det alltså nästan ett år innan hennes son fick rätt behandling på Barn och ungdomspsykiatrin (BUP) berättar mamma Caroline, 36.

Allt startade för några år sedan när han gick i andra klass, säger hon i en intervju med Femina. Sonen utsattes för kränkningar i skolan. En gång blev han inlåst på en toalett. Han fick ångest och hade huvudvärk och snart eskalerade det, märkte både hans pappa och Caroline, som är utbildad beteendevetare och arbetar inom Socialtjänsten.

– Vi var väldigt oroliga. Vi märkte ju tydligt att han inte mådde bra. Han sov inte på nätterna, kunde vakna och gråta, hade mycket ångest och pratade väldigt dåligt om sig själv. Han började också tidigt uttrycka att han inte ville leva, säger hon till Femina.

Läkarna på vårdcentralen, och senare även på BUP, bedömde att hennes son behövde specialistvård. Allvaret i hans situation samt hans unga ålder krävde det.

När familjen fick beskedet att kön till hjälpen var sex månader hos Barn- och ungdomspsykiatrin kändes det som en mardröm utan slut, säger Caroline till tidningen.

– Vi behövde ju få hjälp på en gång, jag var rädd varje dag för att han skulle ta livet av sig. Det påverkade hela vår vardag. Hans skolgång såklart eftersom han hade så hög frånvaro men också som förälder att ha den här ständiga oron; hur mår han? Vad har han för tankar i dag? Vill han inte leva i dag?

Under månaderna i kön kontaktade hon BUP flera gånger i desperata försök att få hjälp. Hon fick vara hemma och vabba sonen eftersom han inte kunde lämnas ensam. Vid ett incident visade sonen att självmordstankarna inte bara satt i huvudet eller var något han ”bara sa”.

När de till slut fick hjälp – efter nästan ett år – valde Caroline att anmäla BUP i Örebro till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. I sitt besked kunde myndigheten senare konstatera att vårdgivaren brustit i sin hantering. Bland annat tar man upp bristen på bedömning och prioritering trots att Carolines son bara var åtta år när han han skrevs in med depression, suicidtankar, konkreta suicidplaner och tillkommande försämring.

Även i BUP:s internutredning dras samma slutsats. Verksamhetschefen säger att ”händelsen medfört en vårdskada på grund av det onödiga lidandet” och att sonen borde ha prioriterats, skriver Femina.

Caroline tycker det är viktigt att det kommer fram vilket bemötande de fick. Hon kan knappt tänka på vilka konsekvenser det kan få att inte hjälpa barn i den här situationen i tid, säger hon. Även hon som förälder har känt mycket skuld, skam och fått bära för mycket ansvar, inser hon i efterhand.

– Jag ifrågasatte min mammaroll och hela min egen existens på ett sätt. Det var ju hans barndom, han skulle leka och ha kul, inte tänka att han ville dö. Jag har känt att jag inte varit en bra mamma och känt mycket skam i det, säger Caroline som varit sjukskriven för utmattningsdepression periodvis under tre år.

2020 drabbades hon av postcovid

Annah: ”Vill inte att de ska se på sin barndom med en sjuk mamma”

Anonyma röster visar utbredd kritik

Men långa väntetider och en vård som brister inom barn och ungdomspsykiatrin är tyvärr inget unikt, visar Feminas och Aftonbladets granskning. Tidningarna har samlat in åtta anonyma berättelser, från kvinnor som arbetar eller tidigare har arbetat på BUP, inom öppenvården eller slutenvården i olika delar av landet.

Deras vittnesmål innehåller oberoende av varandra, skarp kritik mot verksamheten.

En sjuksköterska som arbetat flera år på en BUP-mottagning i mellersta Sverige. säger:

I perioder har det känts som att man behövt hårdprioritera ärenden utifrån om barnet vill ta livet av sig i dag eller inte. Är det inte i dag kan vi inte göra något för då är det inte ’akut’. Det är fruktansvärt att hantera för man vet hur desperata de här familjerna är efter hjälp. Det värsta tänkbara är att någon faktiskt hinner ta livet av sig, men det är illa nog redan att patienterna försämras under tiden de väntar. Barnen hinner bli så pass mycket sämre i kön att vi får ta emot värre depressioner, mer självskadebeteende eller ökade sucidtankar när de väl kommer,

Vidare förklarar ”Ulrika” att hon väljer att berätta anonymt av omsorg för patienterna, men också för rädslan för sitt eget jobb. Hon säger bland annat:

Klarar man inte att bemanna hittar man på nya projekt för att mörka och sila bort fall som egentligen behöver gå vidare till BUP för att gömma köerna.

Statsministern bemöter kritiken

I kommentarer till Femina och Aftonbladet svarar statsminister Ulf Kristersson (M) på kritiken i granskningen.

Detta en prioriterad fråga, säger han:

– Vi har till och med skrivit in detta i regeringsförklaringen. Så viktig tycker jag att den här frågan är tillsammans med suicidprevention. Det är de viktigaste frågorna kring psykisk ohälsa. Jag vill också understryka vikten av elevhälsan, och att även psykiska åkommor bör bli en större del av detta, säger han till tidningarna.

Han säger att det behövs regelförändringar som måste utredas och beredas till att börja med, men att han vill införa en så kallad 30-dagarsgaranti.

Som svar till föräldrar som upplever att man fastnat i kön säger han:

– Jag har all förståelse för den känslan, men samtidigt måste man göra saker i rätt ordning. Grundlagen kräver att vi utreder och bereder, man kommer inte runt det.

Här kan du läsa hela intervjun med statsminister Ulf Kristersson.

Även Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) som är medlems- och arbetsgivarorganisation för landets alla kommuner och regioner, ger sin bild av uppgifterna som framkommit.

– Många behöver ta ansvaret och göra vad man kan för att förbättra sina arbetsprocesser så att de blir så effektiva som möjligt. Det är en pressad, svår situation där hela samhället, hela kedjan, behöver vara med, svarar Martin Rödholm, projektledare vid SKR, på frågan om vem som bär ansvaret för situationen på BUP.

Här kan du läsa hela svaret.