Edith och Maria: Så blir vi behandlade annorlunda som homosexuella mammor

Efter reklamen: 10 Historiska HBTQ+profilerna vi minns

Barn och vuxna kommer ut från aulan och samlas framför byggnaden. Skolklasserna har sjungit alla sommarvisor och föräldrarna stämt in till Den blomstertid nu kommer. Nu är det mys utanför innan det blir hejdå och sommarlov. Mammorna samlas och pratar och papporna har sina klungor.

Edith och Maria Escobar, mammor till Ludvig, 10, känner att det är i den här sortens sammanhang de får en annan behandling för att de är homosexuella. Även om det ofta är omedvetet gjort av omgivningen.

– På skolavslutningar eller kanske någon grillkväll med andra föräldrar, när papporna står och pratar för sig och mammorna för sig... Könsuppdelningen och normerna blir extra starka i sådana miljöer. Då kände jag att vi inte passar där, säger Edith.

Känslan finns absolut inte alltid. Som när hon hämtar på skolan eller hejar på andra föräldrar snabbt i farten. Inga konstigheter att man är två mammor.

Det är vid de här tillfällena som kretsar kring familjen, kanske ofta sociala situationer som är halvt privata, halvt allmänna.

– När man går in i en sådan heterovärld är det som att man aldrig blir bästa polare. På Ludvigs fotbollen kan man också ha märkt att de andra föräldrarna söker sig till varandra, det är inte så man känner ”Kom hit och var med”, direkt, säger Edith.

Maria fyller i:

– Det är inte så att det har varit ett problem men det känns att man är annorlunda. Men jag vet att det till exempel finns familjer här i vårt radhuskvarter som grillar och gör lite aktiviteter. Det är saker jag kanske inte varit intresserad av att vara med på även om jag var hetero men där känns det att det inte är lika naturligt att vi är med eller är några i gänget.

Hon är ganska bra på att köra på inställningen, ”Strunta i dem – vår familj har egna vänner” säger hon. Men Edith håller inte helt med:

– Jag tycker det är tråkigt och lite simpelt. Det är sådana detaljer som man inte behöver tänka på när man är hetero, då är det bara ”helt vanligt”. Jag går inte hem och är ledsen, men där är de tydligt att vi inte är en del av helheten. Även om det är omedvetet gjort från andra, är sådana detaljer ett tecken för mig på att det inte är accepterat helt att ha det som oss.

Ingen självklarhet att få barn

Maria och Edith träffades för 17 år sedan. De bor i ett radhusområde i Lund och sonen Ludvig har hunnit fylla tio år.

Och om fördomarna de upplever mot sig som homosexuella trots allt är ganska subtila idag, var det annorlunda när de skaffade Ludvig.

– Det har hänt mycket sen dess. Jag minns på försäkringskassan i början, då var pappadagar det enda de kunde prata om. Det var så tydligt en gång vi var där och de som var i rummet var vi, och en annan mamma som skulle dela föräldradagarna med barnets mormor, säger Maria.

Bemötandet på mvc och bvc när Ludvig var liten, gjorde det tydligt att de inte tillhörde normen berättar hon.

– Jag minns speciellt en gång när vi till och med tagit på oss att vara väldigt tydliga med att ”det är jag som burit Ludvig men Edith är hans andra mamma”. Och sjuksköterskan bara en stund senare ändå säger, ”Ludvig, kan du titta på din mormor” och pekade mot Edith.

Maria fortsätter:

– För mig som burit Ludvig gjorde det mig arg och stressad att se att Edith blev behandlad så. Det kanske var naturligt att jag fick uppmärksamhet vårdmässigt när jag var gravid men när vi gick på bvc sen var det också som att personalen alltid bara tittade på mig som mamma. De kunde inte få in Edith i bilden.

”Ville inte att han skulle märka att vi blev behandlade annorlunda”

Varken Maria eller Edith kände sig säkra på om de skulle få familj och barn när de var unga.

Maria gick länge utan att berätta för någon att hon var lesbisk. När hon insåg hur mycket mer harmonisk hon kunde bli om hon berättade ångrade hon sig att det dröjt. Samtidigt var det kanske för att skydda sig mot reaktionerna det skulle väcka, resonerar hon.

Josefine fick kämpa för att hitta rollen som andra mamman: ”Behövs fler förebilder”

– Jag tänkte att barn var något jag var tvungen att välja bort. Det fanns inte i mina drömmar att bilda familj med en annan kvinna och det var en sorg. Så det känns viktigt att lyfta för homosexuella i Sverige idag att man kan ta den möjligheten som ges i vården och att det går att vara en helt vanlig familj.

Edith hade också tvivel om det var rätt att skaffa barn. Och de handlade just om den, än än subtilt, annorlunda behandlingen som hon och Maria möter idag.

– Vi pratade jättemycket om det innan jag kunde bestämma mig. Idag vill jag inte att det ska gå ut över Ludvig att han har homosexuella föräldrar. Jag vill inte att han ska märka att vi blir behandlade annorlunda, att det blir konstigt när han går till skolan eller att vi är de enda som inte blev kompisar med andra föräldrar.

– Nu ar vi ju massor av vänner och bekanta och inget är egentligen annorlunda för honom än för de andra barnen. Men de här resonemangen hade vi jättemycket innan vi bestämde oss för att skaffa barn. Är vi beredda att ta sådana här små kamper hela tiden för vårt barns skull? Men nu hade jag aldrig kunnat leva utan honom, säger Edith.

Känner ni att ni får ta många kamper i vardagen som familj, utöver det här sammanhangen ni berättat om?

– Kampen skulle jag snarare säga är vad man som individ, kvinna och människa hamnar i. Som när någon frågar ”Vad gör din man?”. Man får inte bara komma ut en gång, utan tvingas göra det hundratals gånger, säger Maria.

Innan hon och Edith fick Ludvig var de båda mer återhållsamma med att berätta att de var homosexuella – eller reda ut och berätta varje gång någon utgick från att de var hetero.

– Men sen han kom var vi väl i stort sett överens om att vara totalt öppna i situationer. Det är klart, om en taxichaufför frågar vad min man gör kanske jag inte tar upp allt det. Men i mer generella sammanhang så är vi öppna. Och där känner man ibland faktiskt, vad jobbigt det är och vad andra ju inte behöver göra det.

Foto: Privat