Josefine fick kämpa för att hitta rollen som andra mamman: ”Behövs fler förebilder”
– Jag tror absolut att det hjälpt om det fanns fler förebilder av rollen som den andra mamman säger Josefine.
När Josefine och Klara Sennerfeldt bestämde sig för ställa sig i kö till donationsregistret och försöka få barn hade de vetat länge att de ville bli föräldrar. Josefine jobbar som lärare och Klara, då, som barnskötare.
– Vi är båda barnkära. Snabbt började vi prata om familj och att barn ska vi ha på nåt sätt, säger Josefine.
Familjen Sennerfeldt
Josefine: 30, jobbar som grundskolelärare
Klara: 31, jobbar som barnskötare och utbildar sig till förskollärare
Barnen Marta 1,5 och en bebis i Josefines mage
Bara två dagar innan de förlovade sig våren 2015 ställde sig paret i donationskön. Året efter gifte de sig och fick – någon månad innan bröllopsresan till Mexiko – veta att det blivit deras tur.
– Det var helt fantastiskt. Nu var vi otåliga och hade längtat mycket, säger Josefine.
Men vad hon och Klara inte visste då var att barnresan skulle bli kämpig, kantad av turbulenta känslor –och frågor om moderskapet som saknade svar.
De gick på det obligatoriska kuratorssamtalet och åkte iväg på resan till Mexiko. Samtidigt hade zikaviruset spridning i Mexiko, Syd- och Centralamerika och väl hemma i Sverige var det oklart hur länge viruset kunde finnas i kroppen. Läkarna behövde veta att Klara, som skulle bära barnet, inte hade riskerade att bära det innan de kunde börja med inseminationen.
Man gick och hoppades att ägglossningen inte skulle bli på en lördag eller söndag när kliniken var stängd.
Efter ett par månader var det fritt fram men snart blev det tvära kast mellan hopp och förtvivlan.
Klara blev inte gravid på första försöket och rutinen gjorde de om flera gånger: ägglossning, inseminera och hålla hoppet uppe två veckor tills graviditetstest.
– Man gick och hoppades att ägglossningen inte skulle bli på en lördag eller söndag när kliniken var stängd, säger Klara och fortsätter:
– Det blev en mentalt väldigt jobbig resa när man inte kan styra kroppen som man vill. Man försöker tänka positivt men det är också jobbigt att göra, för plötsligt ett negativt besked. Hela livet kretsade kring om det låg ett liv i min mage.
”Som en käftsmäll”
Efter ett år valde Klara och Josefine att byta det de två sista inseminationsförsöken hos landstinget mot ett försök med IVF.
I samma veva blev Klaras syster och flera andra runtomkring paret gravida.
– Även om vi självklart var glada för alla dem blev det som en käftsmäll när vi själva försökt och försökt och det gick mycket enklare för någon annan, säger Josefine.
– Men nu var ju chansen större även för oss! Vi pratade om att pausa först men barnlängtan var för stor för det. Vi tänkte på det hela tiden.
Vi pratade om att pausa men barnlängtan var för stor för.
På andra försöket fastnade embryot och Josefine och Klara minns morgonen då graviditetstestet visade positivt.
– Det var sådan lycka. Jag hade pratat mycket med en kollega om vår resa och hon kunde se på mig så fort jag kom till jobbet att nu hade det gått, säger Josefine.
Klara fyller i:
– Alla andra gånger vi testat var jag otroligt nervös men den här gången vard det som att jag landat i mig själv och bara kände att "det kommer gå bra". Så lustigt att hela kroppen bara sa det.
Letade efter ny mammaroll
Nio månader senare blev Josefine och Klara mammor till Marta. Det var underbart att få hålla henne, vittnar Josefine, men nu började en period av att hitta in i mammarollen. Och för henne som inte burit Marta var den rollen långt ifrån självklar, berättar hon.
Josefine och Klara hade egentligen planerat för att amma båda två. Men när det blev problem med matningen fick de släppa den idén, och naturligt tydde sig Marta mer till Klara som kunde ge mat.
– På något sätt blev det för mycket vilja att ta hand om för mig, och för lite barn som skulle tas om hand, säger Josefine.
Men svårast var det kanske att hitta den nya rollen för att personer runtomkring behandlade Klara – och inte Josefine – som den självklara mamman.
– Omgivningen såg Klara som självklara mamma. Men det var inte alls papparollen som man känner igen den som jag ville ha utan något helt annat jag inte sett på tidigare. Jag kände ju mig också som den där klassiska mamman som ville vara omhändertagande på alla sätt.
Det var inte alls papparollen jag ville ha.
– Det blev något vi var tvungna att hitta helt själva. Jag hade absolut inte föreställt mig att det skulle bli så tufft som det var om jag ska vara ärlig.
Klara fyller i:
– Det var jobbigt att se Josefine tycka det var så jobbigt, att hon inte fick den upplevelsen av mammarollen som hon ville ha och att andra bemötte henne på det viset
De kan båda instämma i att det är synd att man inte ser fler förebilder av samkönade par som skaffat barn i filmer, kultur och samhället överlag.
– Jag tror absolut att det hjälpt om det fanns fler förebilder av rollen som den andra mamman, om man hade sett den på filmer eller pratat mer öppet om den, säger Josefine.
Väntar småsyskon
Nu är Josefine och Klara gravida igen, och den här gånger är det Josefine som genomgått IVF-resan och bär barnet. Hon blev gravid på första försöket och om bara några dagar är förlossningen beräknad.
Nu ser de nu fram emot att träffa Martas syskon.
– Det var jättehäftig känsla att stå bredvid Klara och se en annan kvinna föda barn, så jag känner mig bara jättepeppad och taggad på förlossningen, säger Josefine.
... Sen kom Bodil!
Någon vecka efter att vi publicerade den här artikeln fick vi bilder av Josefine och Klara som nu också välkomnat sin lilla Bodil till världen. Vi säger stort grattis till hela familjen!
Läs mer:
