Nina Campioni om mom-shaming och hur vi gör kärleksrevolution på nätet
”Låt oss ta makten över det digitala rummet och bestämma oss för att det ska bli en bra plats. För varandra, för våra systrar, för våra barn”, skriver hon.
Amma ditt barn. Men… inte här, hur tänkte du? Fortsätt jobba om du kan. Men… varför ska du ha barn om du ska jobba OCKSÅ? Älskar du inte ditt barn? Gör si. Men gör absolut inte så.
Jag har i många år förundrats över mom-shamingen (eller kvinnohatet som det faktiskt är) vilket nästan uteslutande kommer från andra mammor. Hur kan det vara så, har jag tänkt, att andra kvinnor är så otroligt hårda och dömande mot andra kvinnor och mammor? Borde vi inte stötta varandra?
Det är Motherhoods artikelserie Slutskammat:
Men är det så konstigt egentligen? För, sen urminnes tider har vi fått lära oss att kvinnor gör fel, tänker fel, är fel. För man har ju alltid utgått från mannen. Den heliga mannen. Mannen är det vi alla ska jämföras med. Inte konstigt då att kvinnan alltid ansetts annorlunda, svårtolkad, mystisk – ja, till och med felaktig.
Låt oss ta makten över det digitala rummet och bestämma oss för att det ska bli en bra plats. För varandra, för våra systrar, för våra barn.
Även om kvinnorörelsen förändrat den “sanningen” rejält genom åren så är det inget som kan tvättas bort i en handrörelse. Vi vet att vi är lika bra, lika mycket värda, lika viktiga. Men, vi har också ett arv. Ett arv som ligger som en blöt filt på våra axlar. Den blöta filten som viskar “tjejer kan inte leka tre och tre” eller “den där kvinnan är ett hot mot dig”.
Vi vet egentligen bättre. Men det där arvet försvinner inte så lätt som vi tror. För plötsligt en dag ser vi någon som till synes lever det perfekta livet, på Instagram lägger hon upp overkligt vackra bilder på resor, lyxiga handväskor, sin vackra man och sitt perfekta barn.
Plötsligt en dag lägger hon upp en bild på sitt barn i bilstol och du ser det, äntligen ser du det och du kan inte låta bli att kommentera. Hon är inte perfekt och det känns så skönt i dig. För om hon inte är perfekt så betyder det att du inte är så dålig som du kanske tror.
Och det känns så skönt där i stunden. Att få vara lite bättre en stund. Bättre än den där perfekta. Bäst att trycka till henne lite extra. Men det kommer med en sur eftersmak, visst? Inget av det där du skrev gör att något blev bättre. Snarare gör det mer ont i magen och det blev lite svartare i bröstet. Nästan tyngre än det var innan.
Och kanske är detta vårt största feministiska fältslag. När kvinnorna före oss uppnått segrar på så många arenor och banat väg för oss så ligger den utmaningen kvar vid våra fötter. Att en gång för alla slå oss fria från den där blöta filten, från arvet som säger till oss att se på vår syster som ett hot. För vi vet kraften i systerskap. Vi behöver bara sätta ner foten och bestämma oss för att historien inte ska sätta käppar i hjulet för oss längre.
Vi måste medvetet förändra det och ta ett beslut. Att sluta. Så nästa gång du känner det klia i fingrarna framför en Instagram-bild, stäng ner och titta åt ett annat håll och tänk på kvinnorna som gått före dig. Deras kamp är din kamp. Kunde de så kan vi.
Ta makten över det digitala rummet
Låt oss ta makten över det digitala rummet och bestämma oss för att det ska bli en bra plats. För varandra, för våra systrar, för våra barn.
Och hallå, det är inte ens särskilt svårt. Du och ingen annan bestämmer över dina tankar och dina val. Så tänk inåt, hur vill du bli behandlad? Tilltalad? För exakt så ska vi behandla varandra. Med respekt och kärlek.
Så låt oss börja “the love revolution - the digital edit” och för varje gång du tar upp telefonen och hänger på sociala medier, börja då varje session med en snäll kommentar och avsluta varje session med en peppande kommentar. Varje gång.
Till slut blir det en vana. Och, avfölj den som som rubbar dig åt fel håll, som gör att det gör ont i magen. För det är en otroligt sak med sociala medier – man måste inte följa alla!
#slutskammat
Som en manet bränner det till från ingenstans. Kommentarerna från en bekant på Instagram, från svärmor som ”bara menar väl”.
Men lika mycket bränner mammaskammen inombords i känslan av att aldrig få räcka till.
I Motherhoods artikelserie Slutskammat byter vi pekpinnarna mot en varm hand och försöker förstå. När känner vi oss skammade? Varifrån kommer mom-shaming och hur tar vi kål på den? Här slutar mammaskammen.
