Louise Edlund Winblad om mom-shaming och argumentet ”ditt barns bästa”
Krönikören och Motherhood-bloggaren Hej hej vardag skriver om att syna det skammande argumentet ”ditt barns bästa” – och att låta alla mammor bestämma själv.
Ja men XXX är ju det bästa för barnet!
En tyvärr inte helt ovanlig replik. Men vad betyder den ens? Och varför säger man den?
Det bästa för barnet är ju inte EN ENDA sak, en enda lösning. Men man får det gärna att låta så. Utan hänsyn till typ av barn. Som att ”barn” var en och samma individ med samma behov och personlighet. Har man träffat mer än ett barn i livet vet man troligen att det finns olika typer av barn.
Det är Motherhoods artikelserie Slutskammat:
Även helt utan hänsyn till typ av mamma, pappa, familj, omständigheter ... För man kan liksom inte skala bort en omgivning om man ska se till ”det bästa för barnet”. Ett barn är totalt beroende av någon som tar hand om hen. Och att försöka titta utifrån en situation där barnet är en ö är liksom helt onödigt, för hen är ingen ö.
Problemet med den här typen av replik är att den tar död på nyanser och diskussioner. Att prata om att det finns flera ”bästa” eller nyanser av det där det möjligen ”näst bästa för barnet” visade sig vara det allra bästa för en hel familj görs inte utan skav. Det är liksom inte tillåtet att välja ”det näst bästa” när det kommer till ens barn. Och så finns det ju något i en som alltid vill att ens barn ska ha det allra allra bästa, och då känns ju ”det näst bästa” inte gott nog. I alla fall inte i ett kommentarsfält där hårda ord slängs med så lätt.
Är det något man i alla fall kan få veta ute i cyberrymden så är det alla fel man gjort och kommer att göra.
Men vem bestämmer barnets bästa? Vem kan avgöra vad som är bäst för mitt barn? Det borde väl ändå vara JAG? Eller alltså, inte ens jag vet ju alltid vad som är mitt barns bästa. En kombination av att prova sig fram och samtidigt försöka fatta beslut utifrån vad som sägs vara bra. Men det är ju så svårt! Någon säger si, någon säger så. Är det här något för mitt barn kanske? Eller är det där mitt barns bästa? Jag vet inte! Det som var det absolut bästa enligt ena personen är inte alls något man ska pyssla med enligt den andra. Och något jag gjorde hela barnens första år visar sig vara helt värdelöst enligt en tredje.
Allt detta informationssökande och utförande ska ju dessutom passa in i en redan stressad vardag. Ja, vad spelar då ”det bästa för barnet” för roll, om det görs på bekostnad av så mycket?
Är det något man i alla fall kan få veta ute i cyberrymden så är det alla fel man gjort och kommer att göra. Jag tror att det många gånger handlar om vilja bekräfta sina egna val. Vi funkar ju så att vi väljer att ta till oss och läsa på om det som vi redan håller med om. Vi stärks i vår tro på olika lösningar och bekräftar dem om och om igen. Då blir det ju en krock när man stöter på folk som gör annorlunda. Vissa gånger blir man provocerad över hur FEL andra kan ha. Och andra gånger kanske det handlar mer om att påminna och övertyga sig själv om att man valde det bästa för sitt barn.
Kanske kämpade man sig blå med något och så plötsligt kommer någon och gör på ett helt annat sätt. Så blir man osäker. Kunde man göra så? Betyder det att det jag kämpade i onödan? Eller att det jag valde var mindre bra? Borde jag gjort annorlunda? Tänk om jag inte gjorde rätt? Tänk om jag inte valde det allra bästa för mitt barn?!
Låt oss lita på och peppa varandra att göra det som funkar just där och då. Stötta de gånger det inte blev så bra, trösta och hjälpa inte peka och skrika.
Många gånger kan det ju då vara enklare att peka på felen i det andra gör, för att stärka sina egna val och inte behöva krångla till med nyanser och flera perspektiv. Jag gjorde rätt. Jag valde det bästa.
Ja men det kanske du gjorde – du kanske verkligen valde det bästa. Men ditt bästa behöver inte vara någon annans bästa! Jag har lite svårt för att detta möter sådant motstånd – nyanser och olika sätt. En kombination av att inte vilja tänka in att flera personer räknas och inte bara det lilla barnet, och en lust att bekräfta sina egna val gör att diskussionen blir svartvit, hård och faktiskt orättvis.
Det kommer såklart och tyvärr alltid finnas dåliga föräldrar. Men den som tror att det ska undvikas med en massa pekpinnande i kommentarsfält är ute och cyklar. Jag vågar nog påstå att man inte förändrat en enda dålig förälder kommentarsfältsvägen.
Den som suger åt sig av varenda hård gliring, kommentar och pekpinne är den som redan vänder ut och in på sig för att bocka i alla rätt-listan. Den som ligger vaken på natten och våndas över att hon slutade amma eller inte kan hämta en halvtimme tidigare - som alla andra. Hon som skulle behöva en kram och ett ”vet du vad, ditt barn mår bra, ni har det kärleksfullt och alldeles lagom operfekt” - det är hon som kommer få klumpen i magen för att folk påstår att hon inte valde sitt barns bästa.
Kan vi inte bara slå fast att det inte finns ”ett rätt sätt”? Det finns en massa olika sätt och alla kan vara bra eller mindre bra för olika personer. Låt oss lita på varandra, låt oss lita på att mammor gör sitt bästa! Eller inte ens alltid sitt bästa – för vem orkar göra sitt bästa hela tiden utan att braka ihop till slut? Ingen.
Låt oss lita på och peppa varandra att göra det som funkar just där och då. Stötta de gånger det inte blev så bra, trösta och hjälpa inte peka och skrika.
Att famla runt i föräldraskapet kan vara så skört och svårt, ett famlande i något man gör för första gången och förväntas vara expert på, inte minst av sig själv. Då behöver man stöd och värme, inte skammande! Så sluta stärk dina egna val genom att trampa på andra. Bär dina val, reflektera och välj om, stå fast om det känns rätt, omvärdera eller kör på – men döm inte andra som inte gör som du. Vi är olika, gör olika, funkar olika – och det är värdefullt!
#slutskammat
Som en manet bränner det till från ingenstans. Kommentarerna från en bekant på Instagram, från svärmor som ”bara menar väl”.
Men lika mycket bränner mammaskammen inombords i känslan av att aldrig få räcka till.
I Motherhoods artikelserie Slutskammat byter vi pekpinnarna mot en varm hand och försöker förstå. När känner vi oss skammade? Varifrån kommer mom-shaming och hur tar vi kål på den? Här slutar mammaskammen.
Foto: Anna Ledin Wirén
