Krönika: Höggravida Lisa om förlossningskrisen
Fredag eftermiddag. Vecka 32. Sitter och stirrar på ”att köpa”-listan. Får hjärtklappning av minus på bankkontot. Hur får man barnet att ta bröstet? Behövs verkligen ett babygym? Kanske ska man gå en amningskurs?
Se också: Mamman om att föda under förlossningskrisen:
Läser ett kapitel ur boken Föda utan rädsla. Tänker på vikten av att behålla lugnet innan och under förlossningen. Måste komma ihåg andningen. Går in på Aftonbladet och möts av rubriken ”Barnmorskor säger upp sig i krisen - barn kan dö”. Går in på DN. ”Personal lämnar förlossningsklinikerna”. Tar en skärmdump och delar med vänner. Känner mig liten.
Mobilen fylls av meddelanden. ”Så var det för mig också, men det gick jättebra ändå.” och ”Precis så där stod det inför min förlossning – läs inte för mycket, du ska inte oroa dig i onödan”. Messar min partner. Han råder mig att logga ut och slappna av. Men jag kan inte slappna av. Inte i dag. För jag bor i Sveriges rikaste region, ska snart klämma ut ett livslevande barn på gissningsvis 3,5 kg ur min vagina och vi är mitt i en förlossningskris som inte verkar ha ett slut. Och jag ska trösta mig med att det typ alltid varit så här?
MVC: ”Barnmorskor har gått på knäna i tio år”
Att som höggravid förstföderska oroa sig för underbemanning inom förlossningsvården är uppenbarligen inget nytt. Och så även rådet om att inte läsa för mycket för att hålla sig lugn. Hantera det på bästa sätt genom att stänga av. När jag pratar med min barnmorska på MVC svarar hon som väntat. Att förlossningsvården har gått på knäna i mer än 10 år, men att kvinnan som föder alltid kommer först, att jag inte ska oroa mig. Allt kommer att gå bra. Samtidigt flyger artiklar, berättelser och nyhetsinslag förbi.
Jag tvivlar dock inte på att jag och min partner kommer att få den bästa vården efter de förutsättningarna som finns och jag imponeras dagligen av alla magiska barnmorskor som förlöser våra barn. Men när jag ser rubrikerna om rådande situation så kan jag inte tänka annat än: börjar vi närma oss en bristningsgräns? När kommer den riktiga katastrofen, eller är vi mitt i den? Måste vi (då menar jag mig och mitt massiva tjejgäng med förstföderskor 2022) helt enkelt blunda för fakta för att kunna genomföra det som ligger framför oss? För att för oss finns det ingen annan utväg. Ingen nödutgång, sjukskrivning eller uppsägning. Vi möter den där förlossningen oavsett hur bemanningen ser ut.
Forskning visar vikten av fler barnmorskor
En nära vän till mig var inför sin förlossning med i verksamheten ”Min barnmorska”. En verksamhet som innebär att man som gravid får tätare stöd av samma barnmorskor innan och efter sin förlossning. Syftet är att stärka vårdkedjan kring den gravida då internationell forskning visar att både medicinska och psykologiska utfall gynnas av återkommande besök, regelbundenhet och mer tid. Så trots statistisk som tydligt pekar på behovet av fler barnmorskor, är det underbemanning och nedskärningar som präglar förlossningsvården. Och ja nu säger jag det, men hade verkligen förutsättningarna sett likadana ut om min man var den som skulle föda vårt barn och inte jag? Om yrket barnmorska var ett mansdominerat yrke? Om båda parter visste hur det kändes att gå igenom en graviditet, förlossning, spricka några cm och leva med de eventuella förlossningskomplikationerna – skulle facit se annorlunda ut då?
Jag lämnar frågan där. För jag är för trött. Och mitt barn sparkar diagonalt och träffar otroligt nog revben och urinblåsa samtidigt. Ja, ni som vet - ni vet. Jag kan heller inte hjälpa att känna en viss hopplöshet. Eller är det hjälplöshet? Gravida kvinnor tränar på att släppa kontrollen, läser sig till olika tekniker för att motverka förlossningsrädsla, gör allt ”by the book”. Men när dagen D väl är kommen så återstår fortsatt frågorna: Finns det en ledig vårdplats för mig i dag? Har barnmorskorna tid att förlösa mitt barn? Frågor som legat där i flera år. För sådan bara är förlossningsvården i Stockholm. Som att jag ska köpa det.
Föda utan rädsla – hur då?
Stänger av mobilen. Färdigscrollat för i dag. Boken Föda utan rädsla stirrar på mig som ett hån. Slår upp ett kapitel. I dag ska vi öva på affirmationer. ”Jag är inte rädd. Jag är inte orolig. Jag är inte rädd. Jag är inte orolig.” Jag säger det högt, om och om igen, tills jag nästan tror på det själv.
Foto: Privat
