Ida Östensson: ”Jag fick i alla fall paprika på mackan”
Jag födde barn på SÖS för lite mer än två veckor sedan.
På varje möte med min barnmorska inför förlossningen frågade hon om jag undrade något. Det enda jag frågade samtliga gånger var ”hur ser det ut med trycket på SÖS nu? Hur stora är oddsen att vi kommer få plats?”. Att oron för PLATSBRIST ska vara mitt fokus är galet. Jag ska föda ut ett nytt liv.
Överlag hade jag en fantastisk förlossning. Tack alla fantastiska kvinnor (och min kärlek) som var en del av att skapa det.
Se också: Ida Östensson om att föda under förlossningskris
Jag är extremt tacksam över att jag hade tidig vattenavgång då det innebar att de ville lägga in mig direkt när jag började få värkar. Jag kunde ta mina värkar i trygg vetskap om att jag skulle få föda i just det rummet och inte hemma i hallen eller i en bil på väg till något annat sjukhus.
Men självklart kände även jag av stressen de innebar för personalen att hantera flera kvinnor i värkarbete samtidigt.
Just som jag trodde att min bebis skulle komma ut sprang alla som tog hand om min förlossning ut ur rummet till något mer akut.
En undersköterska som jag inte ens hunnit hälsa på ska helt plötsligt hålla kompresser i mellangården för att jag inte ska spricka totalt. Jag kände mig väldigt otrygg och upplevde att hon inte alls höll emot som den förra och efter ett tag skriker jag att hon håller för löst och att Roberth måste trycka på den röda knappen så att den vanliga personalen ska komma tillbaka. Poängen = jag var otrygg och lämnades i mitt mest akuta läge med någon jag inte ens sett ansiktet på. (Jag bad om ursäkt till henne sen).
Att den personal som gör något av de absolut viktigaste som finns inte ska hinna äta, gå på toa eller ta rast är ovärdigt. Och otryggt för dem som föder.
Att det nu börjat införas att nyförlösta mammor ska lämna sjukhuset efter 6 timmar om det varit en okomplicerad födsel är under all kritik. Det sker inte av omtanke av kvinnor och barn. De sker på grund av resursbrist.
Jag trodde det blivit bättre – att det satsats mer på förlossningsvården sen jag födde Valle för 3 år sedan. Men jag kände stor skillnad på tiden efter förlossningen. Då jag födde genom kejsarsnitt förra gången och vaginalt denna gång vet jag inte om jag kan jämföra men förra gången passades jag upp konstant.
Denna gång fick jag inte ens en fråga om hur jag mådde, hur amningen funkade eller något. Vi fick ringa på en assistent när blöjorna eller bindorna var slut. Och träffa en läkare för koll av barnet när vi skulle gå hem. Och just ja: vi skulle ringa när jag lyckats kissa. Det var det.
Vi kände oss extremt lämnade på ”BB-hotellet” som nu inte var ett hotell längre utan tagits över av SÖS på grund av att det gått i konkurs om jag förstått det rätt? Det fanns inte täcken som sist. Nu var det en tunn skabbig filt.
Är det någon gång en kvinna förtjänar ett täcke, trygghet och lite omtanke är det efter att hon fött barn.
Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville ha god information om vad som hänt i mitt underliv, hur mycket och vad de sytt och vilken grad. Detta var tyvärr undermålig information. Jag fick en del information medan suturering pågick men då var jag inte i skick att ta till mig. Jag bad om information efteråt vilket jag ej fick. Istället fick jag kontakta och skicka dokumentationen till två barnmorskor jag känner: Nina Berglund och Katarina Svensson Flood – för att få förklaringar om vad det innebar och vad som hänt där nere.
Men: jag fick i alla fall paprika på mackan.
Tack @sthlmsjukvardsupprop – ni är så fruktansvärt viktiga och jag hoppas alla folkvalda politiker som ansvarar för detta skäms och gör något åt detta. Och det nu.
Foto: Pressbild, privat.
