Efter förlossningsskadan kan Linda inte sitta – eller leka med sin dotter

Linda är så långt borta under smärtan att det är hennes man Karl som minns smällen.

Ljudet som hörs där i förlossningsrummet kommer inte från en dörr som öppnas eller pall som skrapar mot golvet, utan från Lindas kropp. Det är hennes svanskota som går sönder.

Lilla Luna, 2,5 år, är det bästa som hänt Karl och Linda Hoffner. Men de fysiska och psykiska skadorna som kom med förlossningen, har vänt upp och ned på precis hela livet.

Linda Hoffner
***

Familj: Maken Karl och dottern Luna, 2,5 år.

Ålder: 40 år

Bor: Örebro

Gör: Vårdinformatör i Örebro Län, sjukskriven

– Jag kan inte sitta vanligt på en köksstol. Då skär det från svanskotan. Jag kan inte sitta på golvet och leka med Luna, jag har svårt att bära henne eller ha henne i famnen. Det är så många delar av min kropp som jag tog för givet innan, som inte funkar alls längre, berättar Linda för Motherhood.

På grund av skadan kan hon alltså inte göra det som de flesta andra föräldrar tar helt för givet, berättar hon.

– Det är den stora sorgen... över den förlusten. Att inte få busa jättemycket med Luna i famnen Jag bara önskar att jag vore hel i min kropp. Jag vill ju cykla med min dotter, att hon sitter i sådan där cykelstol, men det kan jag inte. Och vi har en park här i Örebro där de har ett barntåg. Där vill jag också kunna sitta med mitt barn och åka runt. Jag skulle aldrig klara sådana saker.

Förlossningen utdragen

Men hur blev det såhär egentligen?

Idag är Linda sjukskriven på heltid. Inte bara för sina fysiska skador utan också på grund av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), till följd av den traumatiska förlossningen.

Hur hon hamnade här är en fråga hon också själv ställt sig många gånger.

– Redan innan förlossningen var jag rädd och orolig för hur det skulle gå. Jag fick gå i aurorasamtal hos en barnmorska för min förlossningsrädsla och det var flaggat i journalen om hur jag kände, berättar Linda.

Men när förlossningen väl kom kändes det för Linda som att det mesta gick fel. Det var ingen som lyssnade, förklarade eller hjälpte Linda på det sätt hon behövde, upplevde hon.

När hon och Karl kom in till förlossningen efter att vattnet gått en vinterlördag, kom inte värkarna igång. De fick vänta länge på BB.

Efter flera dagar av jobbig smärta fick Linda rådet att ta morfin och sova under natten. Men det kändes inte rätt.

– När barnmorskan undersökte sa hon att det var lite konstigt och att hon behövde be en kollega titta. Då visade det sig att de inte haft koll, kollegan sa ”Det är dags att föda barn, du är öppen tio centimeter”.

Linda som på förhand kände stor rädsla inför det som väntade blev stressad av situationen, berättar hon.

Och tyvärr kändes det som att förlossningen fortsatte kantas av osäkerhet och brits på den kommunikation hon önskat.

– Värkarbetet blev väldigt utdraget och jag var så rädd. Det kändes inte som att jag hade någon kontakt med barnmorskorna och började skaka något fruktansvärt, minns jag. Jag kände mig så utelämnad.

När Linda ville ha ryggmärgsbedövning var narkosläkaren upptagen, så hon fick bara lustgas. Plötsligt började bebisens hjärtljud låta på ett sätt som oroade läkarna, och de behövde få ut Luna snabbt.

– Vi förstod inte att de behövde använde sugklocka förrän läkaren visade den och sa ”Nu blev det sugklocka”. Vi mådde båda två dåligt att att vi inte fick information på ett lugnare sätt.

Experten: ”Vården har blivit bättre men det finns mycket kvar att göra”

– I efterhand kan jag känna: Det var min kropp! Mitt barn som skulle födas. Men jag kände mig så så exkluderad. Jag kände sån vanmakt, säger Linda.

Den sista delen av förlossningen beskriver hon som kanske den jobbigaste. Läkaren var tvungen att verkligen ta i och dra för att få ut lilla Luna.

– Jag kommer inte klara det, jag kommer dö, kände jag. Låt bara inte mitt barn dö.

Bemötandet "Lilla gumman"

När Luna äntligen kommit ut behövde läkarna direkt ta med henne och Karl till en annan avdelning för observation. Förutom att Linda inte fick tillbringa de första minutrarna av dotterns liv med henne, gjorde det nu fruktansvärt ont i underlivet.

Synligt hade hon ”bara” fått en bristningsskada av den lättaste graden. Men det skulle bli mycket värre.

– Det var en barnmorskestudent som skulle sy ihop mig. Och jag kände att jag inte ville det, säger Linda.

Senare när hon, Karl och lilla Luna låg på förlossningen började det kännas konstigt i rumpan, och underlivet funkade inte alls som det skulle.

–Jag märkte att jag inte kunde sitta som vanligt. Jag tänkte att, okej jag har precis fött ett barn vaginalt, men det gjorde så otroligt ont i rumpan. Sen berättade min man att det varit något som small till under förlossningen.

Linda hade knappt något minne alls av ljudet.

På grund av smärtan i rumpan fick hon nu be, om och om igen, om smärtstillande och undersökning på BB.

– Då var det mest bemötandet ”Lilla gumman, du har fött barn. Det gör ont”. Men jag kunde ju inte kissa, bajsa eller sitta ner?, säger hon och fortsätter:

– Ska det verkligen vara såhär? När en barnmorska till slut tittade sa hon att stygnen såg bra ut. Hon undersökte försiktigt i rumpan och då bara skrek jag.

Linda fick höra att svanskotan kan få en smäll under förlossningen men att det sådant som läker.

–Men jag märkte det bara blev sämre under de här dagarna. Jag kunde inte sitta och amma – inte sitta alls utan behövde halvligga hela tiden.

Hemma tog infektionen vid

Efter några dagar på BB fick familjen komma hem. Smärtan i svanskotan fanns kvar och nu fick Linda dessutom en kraftig infektion i underlivet.

De första två månaderna var hon så dålig att hon överhuvudtaget inte kunde ta hand om Luna. Karl fick leva i bebisbubblan själv – och den blev inget av det som de nyblivna föräldrarna hoppats på.

När infektionen gick över började något som kändes som en kamp hos vården, för att få svar på vad som egentligen hänt med svanskotan.

– På vårdcentralen sa de att allt såg fint ut och att jag inte behövde någon röntgen. Det var som att ingen tog mig på allvar. Jag blev nekad hjälp gång på gång och fick höra att det skulle läka av sig självt.

– Jag kände mig så ensam och utelämnad om detta . Jag hade precis blivit mamma första gången och allt var nytt – och så mår jag så dåligt! Jag började själv läsa på och blev nästan min egen expert. Jag hittade facebookgruppen Förlossningsskadad – du är inte ensam, där jag fick tips och hjälp.

Besvären fortsatte i månader. Linda var fortfarande helt orörlig och det kändes inte som att svanskotan läkt. Hon fick problem med underlivet, kunde inte sköta magen och började läcka urin och avföring.

– Jag var aktiv innan jag fick barn, men nu kunde jag inte promenera eller träna. Bara gå kortare promenader för sen få jättesvåra smärtor i underlivet och bäckenbotten. Då började jag förstå att det här inte stämde ändå.

15 månader efter förlossningen fick Linda äntligen en tid för röntgen. Bilderna bekräftade det hon varit rädd för: Att de två yttersta bitarna av svanskotan gått av och flyttat på sig sju millimeter.

– Och jag fick berättat att det kommer aldrig läka.

Förutom den skadan har det också framkommit att hon har det som kallas överspänd bäckenbotten och kronisk bäckenbottensmärta.

Tack för att du delar med dig!

Elaine Eksvärd om sin inkontinens: ”Jag har lärt mig leva med det”

Fortsatt söka vård

Linda har fortsatt söka vård hos flera instanser för att komma vidare och få hjälp. Innan sjukskrivningen jobbade hon som vårdinformatör, bland annat med att samordna patienters vård, och med att lotsa dem vidare till rätt vårdinstanser i Sverige.

– Så jag kunde ju tack och lov mina rättigheter bra på grund av det. Men så ska det ju inte behöva vara!

Nu är hon sjukskriven på heltid för de fysiska skadorna, och PTSD efter förlossningen.

– Snart ska jag få komma till Spine Center i Stockholm förhoppningsvis. Och jag har fått hjälp av en sjukgymnast med övningar, och specialtillverkade sittdynor som ska göra det lite enklare att sitta upp.

Hur känns det att du förlorat så mycket av ditt vanliga liv?

– Den stora sorgen är att inte kunna göra vissa saker. Det har ju varit ständig värk sen Luna föddes. Innan var jag väldigt stark i min kropp men nu känner jag inte det längre. Så det är en så stor förlust.

Sedan förlossningen har hon inte kunnat ta hand om dottern på grund av sina skador. Maken Karl får sköta både Luna, ta hand om Linda och fixa hela hushållet på egen hand.

– Men samtidigt när jag ser Luna känner jag att det är värt det. Jag är så tacksam att hon mår bra. Hon förstår och vet att mamma har ont. Om jag ligger i soffan så kommer hon och klappar på kinden eller huvudet och så brukar jag få en puss. Hon vet att hon inte kan sitta i mitt knä, för att det blir för mycket tryck på rumpan. Hon är så klok och förstående för sin ålder.

Foto: Privat