8 kvinnors egna ord: Så var min förlossning
Rebecca, 33 år
Min första förlossning gick fort för att vara förstagångsföderska. Så när det var dags för nummer två redan 1,5 år senare hade barnmorskan varnat mig för att det kunde gå väldigt fort. Men för andra kvällen i rad avtog värkarna vid 19-tiden och jag skickade sms till vår barnvakt att hon kunde ta det lugnt. Vid 20.30 kom värkarna igång igen och vid 21.30 la jag mig i badet. Rätt snabbt började jag känna att värkarna blev väldigt intensiva och 22.00 sa jag till min man att ringa hit barnvakten. Hon var på plats 22.30 och vi tog taxi in till förlossningen 22.50. Tjugo minuter senare föddes vår dotter. Jag hade alla kläder på och var tacksam att jag hunnit upp på sängen innan hon tittade ut. Hon var blå, kall och behövde närhet för att återhämta sig. För mig var det dags att värka ut moderkakan som jag knappt lagt märke till första gången på grund av epidural. Denna gång, utan smärtstillande, var fruktansvärd. Som en förlossning till. När det jobbet var klart skulle jag äntligen få vila.
En halvtimme senare började det dock göra ont i magen, som hade växt och jag såg gravid ut igen. Jag läckte blod och ringde efter sköterska. Hon kom in, tittade snabbt på mig och tryckte på en akutknapp. Plötsligt fylldes rummet med en helt team läkare och sköterskor som arbetade på olika håll med mig. De pumpade min mage på blod genom att trycka hårt med händerna på min ömma mage (mer smärtsamt än att föda barn utan smärtstillande). Två liter blod kom ut och tydligen hade mitt sår från där moderkakan släppt, inte läkt. Förutom att jag var lite svag mådde jag bra igen – den outhärdliga smärtan var borta. Och jag var så tacksam att jag hann fram i tid. För helt ärligt, hade jag varit fast på landsbygden med långt till förlossningen hade jag förlorat livet i efterspelet av min förlossning.
Ida, 34 år
Jag hade en så tydlig bild av hur förlossningen skulle vara. Långa timmars väntan som spenderades med att titta på serier och lyssna på musik, mellan värkarna. Men min förlossning blev motsatsen. Jag kämpade länge hemma, i säkert 36 timmar. Men värkarna kom inte tätare än två per 10:e minut. Och jag fick inte behålla någon mat. Jag bara kräktes och kräktes. Till slut orkade jag inte mer utan åkte in till förlossningen.
De konstaterade att jag bara öppnats tre centimeter och “vore det inte för att du verkar ha väldigt ont hade vi skickat hem dig”. Smärtan var otrolig och mitt självförtroende lågt. Bara öppen tre centimeter och tyckte det gjorde så ont. Jag som alltid tyckt mig vara smärtkänslig. Efter ytterligare en timme av kräkningar, konstanta värkar och MYCKET lustgas (epiduralen var efterfrågad men ingen narkosläkare var tillgänglig) kom barnmorskan in och skulle känna igen. “Vad fan, det är inte sant. Inte konstigt du har haft ont. Du är fullt öppen”. Jag hade alltså öppnat mig 7 centimeter på en timme. “Och vi som skulle skicka hem dig”.
Mitt självförtroende fick en boost och jag fick till slut epidural för att lugna ner tempot lite och för att jag skulle få återhämta mig innan krystvärkarna kom igång. Men eftersom mitt vatten sipprat ut och ingen visste när det hade gått så var tiden knapp. Efter 30 minuters vila (då jag äntligen kunde “möta värkarna med hjälp av lustgas”) så fick jag oxytocin för att sätta igång utdrivningsfasen. Efter fyra krystvärkar var hon ute. Som att trycka ut en vattenmelon över öppen eld. Men så värt det. Jag fick njuta av min dotter i två timmar, sen fick jag opereras på grund av bristningar. Efter operationen var väntan på att bedövningen i benen skulle släppa och få komma tillbaka till min dotter, nästan mer smärtsam än att föda barn.
Emma, 26 år
Andra gången jag födde barn var både graviditeten och förlossningen betydligt lättare än första och eftersom jag inte hade ont i ryggen var heller inte värkarna så besvärliga. Jag blev faktiskt förvånad över att värkarna inte gjorde mer ont, smärtan blev aldrig ohanterbar utan jag klarade mig på yogaandning och lustgas. Jag tyckte det var lättast att ta värkarna stående, så jag använde gåstolen under nästan hela förlossningen. Första gången hade jag fött sittande på en förlossningspall och jag mindes att jag tyckte det var jobbigt att inte kunna sjunka ihop och slappna av ordentligt mellan krystvärkarna, så denna gång bad jag att få föda liggandes på sidan på britsen.
Den här gången fick jag uppleva den där urkraften vid krystfasen och det var ärligt talat något av det läskigaste jag upplevt. Det kändes som att jag inte hade någon kontroll, kroppen hade liksom tagits i besittning av någon sorts demon, Exorcisten-style. Jag blundade för att kunna koncentrera mig och vid ett tillfälle var det som att det klickade till i huvudet och allt blev mörkt och stilla. Dog jag nu? Är jag död? hann jag tänka innan en ny värk kom och jag blev smärtsamt medveten om att jag fortfarande var vid liv. Känslan var: Jag klarar inte en värk till, ungen ska ut nuuu! Så jag krystade allt jag orkade och mycket riktigt kom min son ut, på andra eller tredje krystvärken. Med navelsträngen två varv runt halsen och utan att andas – vilket ledde till att han (och min man) rushades iväg för att få syrgas medan jag låg kvar utan kladdigt knyte i famnen – och från att några minuter tidigare ha undrat om jag själv levde grubblade jag nu över om mitt barn var vid liv.
Det var han, lyckligtvis, och kort därefter fick jag uppleva målbilden av det lilla pyret på bröstet. Minns fortfarande lyckoruset när vi kom ner till förlossningshotellet, den känslan är helt oslagbar.
Eva, 36 år
Det var i slutet av oktober och löven hade precis börjat falla när gulgrönt vatten började sippra mellan mina ben. Misstänkt mekonium sa sköterskan i luren och det var dags att åka in. Omkring midnatt vaggade jag in på Karolinskas förlossningsavdelning i Solna tio dagar över tiden. Trött som ett as. Lättad över att snart skulle bebisen komma. Det blev en jobbig förlossning. Så där jobbig som den är för alla så klart.
Vi blev igångsatta. Jag kommer ihåg den akuta smärtan när barnmorskan ökade takten på droppet. Ökade mer. Det högg i magen. Siffrorna på värkmätaren tickade uppåt. Barnets puls var hög. Men livmodern vägrade släppa taget om mitt barn. Jag minns när nakosläkaren kom in efter 30 timmar med ett munskydd över ansiktet. Jag minns hennes namn. Jag minns att jag skrattade hysteriskt av lustgasen och vrålade Hasse Alfredssons visa Styrman Karlsson. Jag minns att den enda som skrattade var jag.
Vi kämpade i 36 timmar, lillen och jag. Jag minns inte så mycket mer. Bara att någon tryckte på larmet. Att det rusade in mängder med folk. Att någon kopplade på någonting hårt på bebisens huvud. Att det skar i underlivet. Ett drag. Två drag. En läkare hävde sig över min mage, försökte pressa ut lillen utifrån. En omtumlande smärta, vrålande, bedövande. Lillen kom ut med axlarna på tvären. Jag kände när det brast. Allting brast. Alla sprang och kvar var bara en sköterska och jag och så allt blod på golvet.
Pappan sprang efter läkarna och barnmorskorna och sköterskorna och det lilablå livlösa lilla barnet.
Han var så lång. Jag trodde att han var död. Jag minns hur jag skrek. Jag minns hur barnmorskan som var kvar försökte lugna ner mig. Jag minns att det forsade blod. Jag minns att jag kände mig så ensam och förlorad. Jag minns att larmet hade slutat tjuta. Att tystnaden nu var så total. Att mina skrik var inlindade i en tjock ljudisolerande dimma. Ute i korridoren i rummet där döda barn väcks till liv stod pappan och såg på. Slangar i halsen. Ett stetoskop mot hans lilla bröst. Ett litet finger som rörde sig. Vår pojke vaknade.
Hans lilla kropp fick färg och bars in. Jag minns att jag såg honom komma inburen i sin pappas famn. Han lades på mitt bröst. Två läkare kallades ner för att sy och reparera allt som var trasigt.
Det tog tydligen en timme. Jag hörde dem prata om någons kollega, han kan ha hetat Jan.
Utanför fönstret föll de första snöflingorna. Jag kände min lilla pojke bli varm mot min hud.
Han fick namnet Maximilian. Det betyder den störste.
Han är mitt allt.
Jenny, 37 år
Åtta dagar över tiden och jag börjar bli rätt less på både mage och det höga blodtryck jag dragit på mig i slutet av graviditeten. Natten till den nionde dagen vaknar jag av vad jag givetvis tror är förvärkar. Men när jag förgäves försökt somna ett bra tag om börjar det gå upp för mig att den återkommande molvärken är the real deal. Och nej, för mig kändes smärtan inte annorlunda som så många säger. Två timmar senare ringer jag in till BB Stockholm med den fåfänga förhoppningen att nu är det väl dags. Jag har ju väääääldigt ont. Men nä. Inte på långa vägar. Jag ordineras dusch, värmekudde, alvedon och sömn. Eh, va?
När jag ytterligare sex timmar senare ringer in och kvider, hamnar i telefonkö! och panikgråter när jag väl kommer fram så välkomnas vi in. Vägen till Danderyd är ett töcken. När hissdörrarna till BB går upp segnar jag ihop i en kraftig värk. Men varma och hjälpsamma händer är snabbt framme och stöttar. Nu kommer hen när som helst tänker jag. Jag hinner inte ens in. Men när jag blir undersökt är jag bara öppen två centimeter. Då kommer tårarna och paniken igen då jag tror att vi måste vända hemåt. Men vi får vara kvar.
Smärtlindring var för mig en självklarhet. Testade lustgas som funkade okej i början även om jag kräktes efter första inandningen. När värkarna sedan tilltog fick jag sjunka ner i ett varmt bad. Med lustgasen. Och för en stund var allt riktigt behagligt. Men efter någon timme där började värkarna ta sig snudd på outhärdliga uttryck och jag hade svårt att uppfatta vad som hände omkring mig. Vi hade kommit överens om epidural och nu var det läge. Narkosläkaren var snabbt på plats. Jag tror att han försökte vara lite lustig och skämtsam men jag gnydde mest mellan stönen av smärta. Det som kändes mest var nästan det bedövande sticket innan epiduralen sattes på plats. Och den verkade snabbt. Otrolig lättnad. Det enda som var kvar av värkarna var en tryckande känsla. Så härligt.
Jag vilade, åt, småpratade och myste med min man. Först ett par timmar senare vid åttatiden på kvällen var jag öppen 10 centimeter och det tredje skiftet barnmorskor tyckte att det började bli dags att gasa på processen lite. Jag fick värkstimulerande dropp och man stack även hål på fostersäcken för att vattnet skulle gå. Men det skulle dröja till midnatt innan krystarbetet drog igång.
Jag blev fullständigt ställd av den råa, djuriska instinkt som kopplades på i det sista skedet. Jag stod på knä i sängen och ur mig ljöd ett primalskri jag inte ens visste jag kunde uppbåda. Herregud vad jag vrålade. Efter en halvtimme hade jag inte ett uns energi kvar i kroppen och jag var redo att ge upp. Då säger barnmorskan att hen kommer vid nästa krystvärk. Känslan när vårt barn landade i världen kan jag inte sätta ord på. Men HAN var perfektion. Snabbt uppe på mitt bröst hittade han rätt direkt. Jag kunde inte bry mig mindre om att moderkakan behövde krystas ut och att det därpå följde en halvbrysk undersökning samt ett par stygn. Jag var fullständigt absorberad av det lilla liv som vilade på mitt bröst. Två var nu tre.
Närmare dygnet tog det totalt. Men under hela upplevelsen kändes det som att vi var helt själva på BB. Och av någon kris med överbeläggning märktes inget. Personalen var helt fantastisk och känslan av trygghet var total. Jag kunde inte önskat mig en bättre förlossning av mitt första barn.
Sara, 34 år
Som tredjegångsföderska förväntas man på något sätt vara trygg och cool med att föda barn. Denna gång var dock inte som de två första, som startade i vecka 39 på naturlig väg. Denna gång skulle jag bli igångsatt på beräknat födelsedatum i vecka 40 på grund av ett misstänkt stort barn (nummer två vägde 4,5 kg) och det gjorde mig extremt nervös. Jag gillade inte tanken på kroppen inte skulle få avgöra själv när det var dags – men var förstås inte heller så sugen på att gå över tiden och riskera att föda en 5-kilos bebis. Så fredagen den 10 november var det dags att åka in till förlossningen för att välkomna vår tredje pojke till världen.
När de mätte bebisens puls såg barnmorskan att jag redan hade lite mindre värkar och därför svarade jag direkt på min första ”shot” som innehåller ett ämne som retar livmodern till att börja arbeta. Klockan var 11 på förmiddagen och värkarna blev successivt mer intensiva och smärtsamma. Jag undersöktes på nytt och hade öppnat mig till cirka fyra centimeter och intog shot nummer två. Barnmorskan reagerade dock över att bebisens återhämtning efter värk inte var optimal och ville undersöka mig på nytt. Hon kände att bebisen låg väldigt högt upp i mitt bäcken och tyckte sig känna att eventuellt navelsträngen klämdes mellan bebisen huvud och mitt bäcken. Jag minns så väl hur barnmorskan sa ”vi vill helst inte ha någon vattenavgång nu när bebisen står så högt” och vad hände två minuter senare när jag gick på toaletten – det small som en ballong, vattnet gick. Värkarna blev direkt väldigt intensiva och jag skrek efter smärtlindring som jag fram tills nu klarat mig utan. Jag gick in i ett töcken av smärta men förstod ganska snabbt att bebisen inte mådde bra. Rummet fylldes av sköterskor och läkare och jag hörde en läkare yttra orden ”vi har ingen tid att spilla, det blir akut snitt och mamman måste sövas”.
Navelsträngen var som befarat i kläm och bebisens syresättning var inte bra. Jag minns hur jag sneglade på min man och hur rädd han såg ut. Jag själv kände mitt i allt tumult en slags tacksamhet över att jag befann mig i trygga händer och intalade mig att allt skulle gå bra. Klockan 18 rullades jag ner mot operation och 18.15 tog min man emot vår fina pojke som mådde bra tack vare vårdens snabba agerande.
Malin, 28 år
Min första förlossning var en seg och utdragen historia som började natten mellan lördag och söndag och inte slutade förrän tisdag morgon. Drygt två dygn av smärtsamma, regelbundna förlossningsvärkar var ingen lek. När jag äntligen fick komma in till BB och barnmorskan sa ”värkarna har inte varit förgäves, du är öppen två centimeter” började jag nästan gråta. Två ynka centimeter efter två sömnlösa nätter och en hel dag av värkar med tio minuters mellanrum? Efter vad jag fortfarande minns som den äckligaste laxpaj jag någonsin ätit i sjukhusrestaurangen (jag kräktes dessutom upp den några timmar senare när bebisen passerade spinaetaggarna) blev jag inskriven och eftersom jag hade så ont i ryggen, vilket förvärrades av varje ny värk, fick jag tidigt epidural.
Helt fantastiskt, det var som att få livet tillbaka efter ett och ett halvt dygn av plågor. Tyvärr stannade det dock upp värkarbetet en hel del och jag fick till sist lov att ta värkstimulerande dropp. Helt utmattad var jag när det efter 50 timmar utan sömn till slut var dags att krysta. På grund av epiduralen kände jag inte krystvärkarna och tyckte inte att jag fick någon ”hjälp” av kroppen. Den där urkraften jag hade hört talas om infann sig aldrig utan jag fick lov att krysta när jag trodde att det var dags. Det gick oerhört trögt och till sist sa barnmorskan ”om barnet inte är ute innan klockan fem måste jag hämta sugklockan”. Det gav mig den där sista kämparkraften – 04.58 föddes min dotter. Och genast var allt värt det.
Ellen 26 år
Allt började en torsdagkväll vid 21.00, då började jag få känningar av värkar. Det började väldigt lugnt men smärtan ökade snabbt och vid tiotiden ringde jag förlossningen för första gången. Då en förlossning med bebisen i säte klassas som en riskförlossning ville de att vi skulle komma in snabbt, jag var dock noga med att berätta hur bra allt gick hemma och att vi gärna fortsatte så ett tag. ”Stefan, vår bebis kanske kommer på söndag. Aldrig i livet att jag är på sjukhuset så länge.” Sagt och gjort, vi stannade hemma och badet blev min bästa vän, värmen tog i princip bort all smärta från värkarna. Vid elvatiden ville jag dock snabba på processen, ”Bebisen kanske kan komma på lördag istället för söndag?!”, och föreslog en promenad. En promenad som dock avbröts snabbt då jag hade sådana värkar att jag hamnade knästående på asfalten var femte minut.
Väl hemma från promenaden skyndade jag mig ned i vattnet igen, jag hann dock knappt sätta mig innan vattnet gick och då jäklar drog det igång på riktigt. Nu skulle vi in. 01.15 var klockan när vi skrevs in på förlossningen och det första som hände var att barnmorskan föreslog lustgas. Jag minns att jag tvekade men orkade däremot inte säga emot så lustgas fick det bli samtidigt som de gjorde en första undersökning. ”Men oj Ellen, du är öppen sex centimeter”.
Jag och min bästa vän lustgasen krigade på, värk efter värk, och den bästa positionen var helt klart knästående i detta läge. Efter ett tag började jag däremot ge upp, jag förstod inte hur i helskotta jag skulle orka detta fram till lördag. ”Jag tror jag behöver något mer än lustgas. Jag orkar FAN inte.” Smärtan och ge upp-känslorna gjorde mig både förbannad, ledsen och uppgiven men istället för nya förslag på smärtlindring möttes jag av barnmorskans skratt och orden ”Men Ellen, nu ska du krysta!”.
När klockan var 04.15 känner jag hur allt tryck är borta. Jag förstår att det är över och en enorm lättnad sköljer över mig. Precis då hör jag en duns, vänder mig om och får syn på en avsvimmad läkare på golvet. Hur som helst, när jag får den lilla killen på mitt bröst skiter jag fullständigt i läkaren på golvet. Jag är mamma, jag har fått en son – mäktiga, mäktiga känsla! En son som dessutom gjorde storstilad entré, jag menar – hur många får andra att svimma sina första sekunder i livet?!
