Mammor berättar: Det här borde alla veta om IVF
Vi bad några mammor dela med sig av sina erfarenheter av IVF. Hur de påverkats av processen och vad de vill att andra ska veta.
Helena:
Jag har tre barn varav alla kommit till via ivf. Många år av frustration och kämpande fick ett lyckligt slut. Men känslan av att vara ensam, att ingen annan var med om samma utan bara fick barn på löpande band var stark. Hur kunde man vara glad mitt i allt elände? Skulle jag byta jobb eller vänta tills vi eventuellt blev föräldrar? Gick det att glädjas åt andras bebisar?
Sen tror jag också att desto fler av oss som gått igenom detta helvete som går ut och visar att vi är helt vanliga personer och inte ett alias eller en blurrad bild desto bättre. Jag hade behövt fler "riktiga" personer som vågade att prata öppet om detta när vi var mitt uppe i det för att ha känt mig något mindre ensam.
Kristine:
Vi fick Marta (äldsta dottern) med hjälp av IVF. Jag är en envis och tydlig person som vill ha klara besked. Svårt i detta läge såklart men också en fördel för att jag krävde tydlighet. Att det skulle hända saker, att vi skulle komma framåt i processen.
Från att vi startade till att Marta kom tog det ganska exakt två år. Och hon kom på första försöket, så visst tar det tid. Mina bästa tips, vänta inte med att be om hjälp. Se till att de reder ut så långt det är möjligt. Se till att komma till ett ställe där ni känner er trygga. Inkludera partnern i processen (om man kan), att bägge går på undersökningarna.
Barn två kom av bara farten, naturligt, på första försöket.
Sandra:
Från mig till dig som ej varit ofrivilligt barnlös. Den enorma sorg, ilska, oro, längtan och lyckan är en resa man aldrig kommer förstå om man inte varit där själv. En fråga som "Ska inte ni ha barn snart?" tar sönder ens hjärta lite mer för varje gång man hör den.
Efter oroliga ruvardagar fanns det ett ofattbart + på självaste julafton
Varje dag är det redan något som man blir påmind av, allt från ägglossning, mens, gravidmagar och barnvagnar. Nästan vart du än är. Reklam, sociala medier, en tur på stan eller sitt schemalagda sexliv.
Efter 4 års tid nådde vi vårt mål genom ivf. Efter ett antal olika behandlingar och oroliga ruvardagar fanns det ett ofattbart + på självaste julafton. Den 19 Juli, 5 veckor tidigt, föddes en fullt frisk pojke. Inom 2 månader av bebislycka har jag redan fått frågor som "Ska ni ha flera barn?"och "Vill ni ha ett syskon tätt inpå?". Kan man inte få njuta och vara tacksam för den vi faktiskt har fått? Du vet faktiskt inte om personen du frågar ens kan få barn, vill ha barn eller bara inte är på rätt plats i livet för ett nytt liv.
Jessica Pettersson:
Jag tror att det är många som inte vill/vågar prata om IVF öppet! Så var det för mig iallafall. Chocken att jag kanske inte skulle kunna få barn, det var en mardröm! ”Du har inte så många ägg så ni kommer ha svårt för att bli gravida”, sa läkaren. Sen åkte jag hem och stod där i duschen och bara grät och grät!
Det enda jag såg runt mig var gravidmagar och barnvagnar. Alla våra vänner runt om oss började skaffa barn och vi kanske inte skulle kunna få några... Det var inget jag ville prata om, jag kände skam, jag kände mig sååå misslyckad! Jag mådde så dåligt.
Jag åkte hem och stod där i duschen och bara grät och grät
Jag tog bort mina sociala medier för jag kunde inte med alla bebisbilder.
Vi fick hjälp ganska snabbt men det var tufft! Alla läkarbesök och prover. Att ständigt bli påmind om att man var så dålig, så misslyckad för att man inte kunde bli gravid. Det var så jag kände. Vi hade tur att bli gravida på första försöket men jag kunde inte känna glädje när jag plussade, jag vågade inte känna glädje, för tänk om det skulle misslyckas längre fram, att behöva göra om hela processen...
Så tacksam för hjälpen vi fick! Vi fick vår lilla kille som om en månad fyller 7 år Kan inte tänka mig ett liv utan min Charlie! Min kropp behövde bara lite hjälp att fatta grejen för här sitter jag nu i soffan med hans två småsystrar som vi inte alls behövde kämpa för.
Josefine:
Efter flera misslyckade inseminationsförsök hade jag och min fru byggt upp hoppet om att det skulle gå snabbt med ivf. Nu var ju chansen större!
Vi pratade om att pausa först men barnlängtan var för stor för det. Vi tänkte på det hela tiden. Under hela vår långa resa med försök att bli gravida pratade jag mycket med en kollega på mitt jobb. Hon frågade aldrig något men förstod ofta på mig när ett nytt försök inte hade gått vägen, eller när jag börjat hoppas på ett nästa försök igen.
Den dagen graviditetstestet visade plus på morgonen kommer jag ihåg att jag gick till jobbet och behövde inte berätta. Hon såg på mig att nu hade det gått.
Stina:
Vid en period under vår långa ivf-resa började jag fundera på hur mycket mer jag hade att ge. Jag hade nu påbörjat sprutbehandling sammanlagt fyra gånger. Samtidigt ville jag inte ge upp.
Jag ville inte ge upp
Vi körde igång med ytterligare en stimulering och den här gången gav mina äggblåsor bättre respons än någonsin. Vi kunde återinföra två embryon och efter två veckor fick vi vårt efterlängtade resultat: graviditetstestet visade positivt, jag var gravid!
Den här berg- och dalbanan har dock gjort att jag fick svårt att tro på att det kommer att gå vägen, att vi kommer få ett barn. Men någonstans vid vecka 28 började jag lita på att jag var gravid och att bebisen mådde bra.
Källa video: Malin Sundler, fertilitetsläkare på Livio.
