Asabea Britton om att amma sin systers barn

Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna.

Min syster ska precis lämna mig ensam med hennes nytillskott för första gången så hon kan unna sig en välförtjänt manikyr i gallerian bredvid min bostad.

”Jag har inte pumpat eller något så du kan väl amma honom om det behövs”, säger hon påväg ut genom dörren.

”Självklart, svarar jag”.

Jag hade hoppats att hon skulle föreslå det. Dels för att jag tycker flaska är lite bökigt, eftersom jag inte har den vanan inne men är väldigt bekväm med att amma. Jag tycker också det är en fin sak att få dela med ett barn, som jag står nära. Jag uppskattar att min syster ger mig det förtroendet.

Efter reklamen: Se när barnpsykologen Hanna Fischer svarar på frågor om bebisens sömn

Jag fick min äldsta son 12 dagar innan min andra syster, Elizabeth, fick sin yngsta dotter. Det var magiskt att få dela den tiden med henne. Att ha det sällskapet och vägledningen av en mer erfaren mamma vid min sida var ovärderligt. Det var också praktiskt för min son vägrade både napp och flaska men ville gärna ha en tutte i munnen 24/7.

Det gjorde att det var svårt för mig att lämna honom ens korta stunder. När han var några veckor gammal skulle jag lämna honom för första gången för att spela in podden Vattnet Går med min bloggkollega Nina Campioni. Jag bad mina systrar följa med mig och vänta utanför studion med min son, så att tiden ifrån honom skulle bli så kort som möjligt. Då visste jag också att min syster fanns där för att trösta honom med amning om det behövdes. En enorm trygghet för mitt nyblivna mammahjärta.

Så blev det också. Jag var borta någon timme och under den tiden ville har förstås amma och det gjorde han mer än gärna på sin moster.

Reaktionerna när hon ammade sin systers barn: ”Överväldigande positiva”

”Vanligt i många delar av världen”

Att amma andras barn eller att låta ens barn bli ammad av någon annan är vanligt i många delar av världen – och var det även i Sverige för inte alltför länge sedan. När man inte hade tillgång till bröstmjölksersättning och av någon anledning inte kunde amma så kunde en annan kvinnas hjälp med det vara livsavgörande.

Inom Islam kallas barn som ammats av samma kvinna ibland för mjölksyskon och förr var ”ammor”, kvinnor som gratis eller mot betalning ammade andras barn också ett etablerat koncept. Ett koncept som förvisso inte varit helt oproblematiskt då kvinnor med lägre ställning kunde utnyttjats för sin amning mot lite eller ingen betalning, på bekostnad av sin egen eller sina barns hälsa.

Numera är fenomenet att amma någon annans barn främmande för de flesta svenskar, vill jag påstå. När jag tog upp frågan på min Instagram för några veckor sedan blev jag dock glatt överraskad över vilken öppenhet folk visade för idén!

Handlar det om en översexualisering?

Många medgav att de initialt tyckte tanken kändes märkligt men kunde självmant analysera sig själva: Varför tog det egentligen emot?

Handlade det om individualismen i vår kultur, att vi är ovana vid att dela det intima med familj och vänner? Så starkt att tanken av att någon annan ammar ens barn skapar en känsla av svartsjuka.

Asabea Britton: ”Bara vetskapen att man är någons morsa ger mig pondus!”

Eller handlar det om en översexualisering av den kvinnliga kroppen och kvinnans bröst i synnerhet, som gör att amningen utanför den snäva normen lätt snuddar vid något perverst?

Eller ligger det ett obearbetat amningstrauma bakom känslorna, en känsla av missunnsamhet eller sorg kring en amning som inte blev det man önskat?

Det väcktes många intressanta konversationer som jag också lärde mig mycket av. Vi landade nog i att så länge amning av någon annans barn görs efter samtycke från alla parter och med någon man litar på, så kan det vara en fantastisk fin eller helt enkelt praktisk sak.

Så var det i alla fall för mig när jag fick chansen att amma min lilla systerson. Han blev lugn, vi stärkte vårt band och min syster fick tjusiga naglar i lugn och ro. En win för alla.

Foto: Privat, TT