Checklista: Så vet du om tonåringen är redo att vara hemma själv
Plötsligt är din lilla älskling inte ett barn längre och en helg på landet stöter på motstånd istället för stående ovationer. Tonåringen vill vara hemma själv, gå på en fest eller en konsert med sina kompisar. Men vid vilken ålder är det dags att få vara hemma själv?
När kan barn börja vara ensamma hemma över natten?
Motherhood tog ett snack med Dick Westlund, legitimerad psykolog och barn-och ungdomspsykoterapeut från Barnpsykologgruppen, som ger vägledning till tonårsföräldrar!
– Det är svårt att ange en direkt ålder för när ett barn är redo att vara ensam hemma, det handlar om en känsla av att kunna bedöma vad ditt barn klarar av. Rent generellt klarar de flesta barn av att vara ensam hemma några timmar på eftermiddagen i mellanstadieålder och runt 15 år kan många testa att sova en natt hemma själva. Men att lämna ett barn som är runt 15 år en hel vecka själv är ingen bra idé, även om barnet skulle klara av det rent praktiskt, säger Dick Westlund. Här ger han tips på hur du vet när din tonåring är redo att vara ensam hemma på semestern:
1. Hur är er relation?
– Kommunikation är A och O i alla relationer och hur kommunikationen mellan dig och din tonåring är påverkar förtroendet mellan er. Kan ni prata om farhågor och vad som kan hända när barnet är ensam hemma? Att prata om detta är en förutsättning för att barnet ska kunna förstå innebörden av att vara hemma själv.
2. Handlar det om en dag eller en vecka?
– Om ni ska åka till landet en timme hemifrån eller till Barcelona påverkar givetvis vid vilken ålder och hur länge ni kan lämna er tonåring hemma. Man kan börja med en natt och sedan två för att successivt trappa upp och bygga barnets kompetens och er tilltro vad barnet klarar.
3. Har ni övat i vardagen?
– Det är inte bra att helt plötsligt lämna sitt barn ensam en längre tid (och det gör inte heller de flesta). Det faller sig naturligt att man prövar och ser hur det går lite då och då i vardagen. Klarar tonåringen av att fixa en lättare middag om du jobbar sent, att alltid låsa ytterdörren och lägga sig i tid om ni är borta en kväll? Ja, då kanske hen också kan få testa att sova en natt ensam hemma.
4. Hur är tilliten mellan er?
– Framförallt handlar det om förtroende. Hur mycket litar du på din tonåring? Känner du att din tonåring kommer berätta för dig om det händer något eller ta hjälp från en annan vuxen om exempelvis objudna gäster kommer på en fest? Tillit går också åt båda hållen och det är viktigt att tonåringen känner att mina föräldrar litar på mig och låter mig visa att jag klarar att vara ensam hemma. Ett sådant förtroende växer man av.
5. Kan ni komma överens om regler?
– Det är bra att ha tydliga regler för barnet när hen är ensam hemma. Det kan exempelvis vara att hen ska ringa vissa tider, alltid låsa dörren och inte släppa in någon som hen inte känner. Beroende på hur långt bort föräldrarna är kan man prata med en granne eller en föräldrar till en kompis och bestämma att ”Jag har pratat med Willes föräldrar och de kan hjälpa dig om det skulle vara något”.
6. Vill tonåringen verkligen vara hemma (på riktigt)?
– Barnet kan känna sig bortvalt och övergivet om föräldrarna åker iväg på semester och hen inte får följa med. Ibland är det föräldrarna som tror att barnet vill vara hemma själv fast att det inte är så innerst inne. Under en period i livet slits barnet mellan att vilja klara sig själv och att faktiskt vilja möta motstånd. Tonåringen kan säga att ”jag vill vara hemma ensam hela veckan” men samtidigt känner de en trygghet i att föräldrarna säger nej. När barnen utmanar och blir arga kan de i grunden landa i en känsla av att ”mina föräldrar bryr sig och har koll”.
7. Så kan du bemöta ”alla andra får ju...”
– De flesta barn argumenterar med att ”alla andra får något” som de då också vill ha. Som förälder måste man prata med sina barn och förklara att det här handlar om dig och mig och ingen annan. Påståendet är ofta överdrivet och alla andra får inte alls alltid allt, det förstoras upp helt enkelt. Givetvis ska man lyssna på sitt barn och ta in vad de säger och önskar, men i slutändan är det du som förälder som har ansvaret och gör bedömningen.
Foto: TT