Mitt barn har blivit utsatt på sociala medier – hur pratar vi om det?

Efter reklamen: Motherhoods expertpanel – din guide genom mammalivet

Den här veckans läsarfråga handlar om hur får man får sitt barn att prata om jobbiga saker som händer online. Maria Dufva, kriminolog och tonårsexpert samt Hanna Fischer, leg. psykolog och psykoterapeut på Moment psykologi ger sina svar på frågan utifrån sina expertiser och infallsvinklar.

Maria Dufva: Ta hjälp av böcker, poddar och andra vuxna

– Barn pratar med oss om det som vi pratar med dom om, men det är inte alltid så lätt att komma igång med själva pratet. Många tar hjälp av att läsa böcker tillsammans och prata utifrån böckerna. Andra kan lyssna på dokumentärer eller poddar tillsammans just för att kunna pausa och resonera. Samtidigt är det en balansgång då alla barn har olika behov av att prata. Kanske är det så att ditt barn är en sån individ som nöjer sig med att veta att hen kan prata om hen behöver? Barn i tonåren ökar ofta sin integritet och det kan kännas svårt för vuxna att förstå trots att det är en del av frigörelsen samt att vi själva gått igenom samma process. Men samtidigt beror det på vad som hände ditt barn på sociala medier. Om du är säker på att utsattheten helt upphört är nog det bästa att vara inlyssnande och känna ditt barns behov av samtal. Men är du inte säker på att utsattheten upphört måste du agera och då föreslår jag att du antingen pratar med skolan om det finns en koppling till skolan eller att du polisanmäler. Kuratorn på skolan eller ungdomsmottagningen brukar vara bra på dessa samtal och det kan vara skönt för ditt barn att prata med en annan person som har just samtal som jobb. Många barn lägger skuld och skam på sig själva och det är ofta ett hinder för att prata med sina närmsta. Tips för framtiden är att ni tillsammans i möjligaste mån försöker göra hennes liv på sociala medier och nätet i allmänhet så säkert som möjligt: reglera i inställningar i själva telefonen och i apparna, se till att hon har strategier att hantera om främmande kontaktar henne och dessa kontakter blir obehagliga. Utöver det är det viktigaste att verkligen vårda relationen så hon vågar berätta om det händer igen.

Många barn lägger skuld och skam på sig själva och det är ofta ett hinder för att prata med sina närmsta.

Maria Dufva

Hanna Fischer: Småprat är en grund för djupare samtal

– Nu vet jag inte hur gammalt ditt barn är eller vad hen blivit utsatt för men jag skulle oavsett rekommendera att lyssna mer än att prata. Ofta vill barn bara berätta om sina upplevelser, utan att en förälder kommer med råd eller egna åsikter. Så sitt på händerna, håll tillbaka oönskade råd och lyssna gärna genom att ställa öppna frågor. En öppen fråga är en sådan som inte har givna svarsalternativ så som ”ja”, ”nej”. En öppen fråga kan inledas med "hur blir det för dig...", "vad tänker du om….” m m. Följ upp dina öppna frågor med validering; att bekräfta det giltiga i känsloreaktionen ”jag kan verkligen förstå att det känns så med tanke på det som hände”. Det kanske låter som en passiv aktivitet; att bara lyssna och ta in. Men att lyssna på det sättet handlar om att vara aktiv i samtalet. Att någon visar verkligt intresse på ett icke-dömande sätt för ens upplevelse brukar öka sannolikheten för att man berättar vidare. Viktigt är även att stanna kvar i samtalet, att försöka hantera ev egna negativa känslor för att visa att det är OK att prata om jobbiga saker.

Barn berättar sällan rakt ut om sådant som de har negativa känslor inför. Istället kan det läcka ut här och var. Var uppmärksam och ta vid när du märker att ditt barn sänder ut en ledtråd. Tillbringa tid tillsammans, prata massor om dataspel (om det är ditt barns intresse), så ökar chansen för att barnet vill prata om även annat. Småpratet som brukar uppstå är en bra grund för djupare samtal. Varje barn har sin prattid. Vissa är sugna på att prata vid läggdags, när man åker bil till fotbollen eller är på väg till affären. Fundera på när ditt barns prattid brukar vara och se till att du finns där så ofta du kan, och har ro nog att prata. Läs gärna mer på https://www.suicidezero.se/livsviktigasnack/.

Barn berättar sällan rakt ut om sådant som de har negativa känslor inför. Istället kan det läcka ut här och var. Var uppmärksam och ta vid när du märker att ditt barn sänder ut en ledtråd.

Hanna Fischer