5 råd för hur du hjälper och stöttar ett barn som är utanför
Forskarna bakom studien har med hjälp av barnintervjuer och observationer på fritids kunnat upptäcka tre olika typer av ensamhet hos barnen. Nämligen – osynliggörande, villkorat deltagande och avvisande handling.
– Osynliggörande handlar om att du är ensam under fritidsverksamheten. Ingen frågar om du vill vara med, du finns inte helt enkelt. Villkorat deltagande handlar om att du får vara med i leken men på särskilda villkor. Du kanske får en väldigt låg roll i leken, exempelvis att vara hund om du ska få vara med. Avvisad handlar helt enkelt om att andra barn säger rakt ut att du får inte vara med oss, säger Helene Elvstrand, universitetslektor vid instutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet, till SVT.
Barn lider av ensamhet utan att de vuxna märker
Forskarna har utfört sina studier på tre olika fritidshem, och utfärdar ingen särskild kritik mot något av dem. Dock menar de på att det är en viktig fråga att uppmärksamma, då många barn lider av ensamhet utan att de vuxna märker av det.
– De här är duktiga fritidshem, man har bra verksamhet, men de här barnen har vi sett i samtliga tre fritids. Det är en av de viktigaste uppgifterna som fritidshemmen har att faktiskt se till att man har en social plats att man har någon att vara med och något att göra, säger Lina Lago, universitetslektor institutionen för tema barn, vid Linköpings universitet, till SVT.
5 förslag på vad du som förälder kan göra
1. Prata med fritidspedagogerna
Att vara utanför kan vara skamligt även för barn. Det är alltså inte säkert att ditt barn berättar om det är så att hen inte får vara med de andra barnen. Men om du märker att ditt barn inte delar med sig så mycket om vad hen gör på fritids hemma, kan anledningen i värsta fall vara att han eller hon är utanför.
Fråga därför pedagogerna om vad ditt barn brukar göra om dagarna och om hen verkar vara glad eller ledsen för att få en känsla över situationen. Kanske har barnet svårt att acklimatisera sig, och kan behöva att du som förälder berättar för pedagogerna vad barnet brukar trivas med att göra hemma, så att de i sin tur kan försöka skapa möjligheter för aktiviteter som bättre passar för ditt barn.
2. Prata med ditt barn
Såklart är det minst lika viktigt att försöka prata med ditt barn själv, och försöka vara lyhörd för signaler. Fråga barnet vad för lekar han eller hon ägnat sig åt idag och med vilka. Här kan man ganska enkelt få en hyfsat god känsla för hur hen har det om dagarna. Sen är det givetvis bra att vara uppmärksam på andra signaler, exempelvis att barnet regelbundet reagerar starkt mot att gå till förskolan, eller ofta får ont i magen. Då är det viktigt att man på ett oladdat sätt försöker närma sig den egentliga orsaken till detta.
3. Tvinga inte barnen att leka
Att vara barn innebär att man ska stötas och blötas lite med andra barn, det är så man lär sig sociala koder och hur man interagerar med andra människor. En lek blir inte heller lika fri och på riktigt om vuxna går in och styr för mycket. Absolut kan man försöka skapa situationer och aktiviteter som bäddar för att alla ska kunna få vara med, men sällan känns det bra om någon ska tvingas få vara med. Alla lekar passar inte alla barn och så får det ibland vara. Det handlar om att upptäcka om det finns långtgående osunda mönster riktat mot ett särskilt barn – inte att se till att inget barn någonsin ska behöva möta en social motgång.
4. Implementera andra fritidsaktiviteter
Om ditt barn inte riktigt hittat sin plats i gruppen på fritids, kanske en aktivitet utöver det som hen verkligen gillar kan få din guldklimp att blomma. Vad verkar han eller hon tycka om när ni leker hemma? Föredrar hen att leka inomhus eller utomhus? Sportig eller konstnärlig? Våga testa lite! När man befinner sig i en miljö med barn som gör samma sak som än själv så är det enklare att känna gemenskap. Dessutom kan barnets självförtroende förhoppningsvis boostas när de gör något de tycker om och således också kan visa sig duktig på.
5. Ta hjälp av experter
Om du prövat allt ovan, och du ändå känner på dig att något är fel, var inte rädd för att ta hjälp av experter. BUP, skolpsykologen, kuratorer med mera — de finns där av en anledning.