Trotssyndrom: Det är Oppositional Defiant Disorder (ODD)
Stora bråk hemma varje dag, ett barn som totalt tappar besinningen och dagliga utbrott.
Trotssyndrom, eller ODD (Oppositional Defiant Disorder), är en delvis omtvistad diagnos. Ett barn eller en tonåring som får diagnosen ska uppfylla många och allvarliga kriterier som täcker in olika typer av trotsigt beteende.
För att få diagnosen ska problemen med barnets beteende vara så stora att de kan definieras som en social funktionsnedsättning.
Trotssyndrom tillhör inte NPF-diagnoser där till exempel adhd och add finns, men man kan se vissa likheter mellan de här diagnoserna.
Vad är trotssyndrom?
Man ställer diagnosen trotssyndrom genom att ett barn eller ungdom uppfyller ett antal kriterier som upprepats systematiskt under minst sex månader. Det handlar till exempel om ett tillstånd där barnet permanent och regelbundet tappar besinningen, grälar med vuxna och inte accepterar gränser, är arg och förbittrad, lättretlig, elak, hämndlysten och har svårt att följa vuxnas regler.
De här beteendena finns ofta naturligt hos både barn och tonåringar. Barn kan vara aggressiva utan att ha trotssyndrom, och det går att behandla själv. Därför behöver många av dem uppfyllas under en lång tid och på kraftfulla vis för att vården ska ställa diagnosen.
Det är alltså viktigt att poängtera att problemen inte handlar om att barn och unga blir arga ibland. Utan att det är ett återkommande problematiskt mönster med ett beteende som kan klassas som en social funktionsnedsättning. Som förälder till ett barn med trotssyndrom är vardagen väldigt krävande.
Trotssyndrom, ODD
Tecken på trotssyndrom:
Exempel på kriterier där flera måste uppfyllas är att få diagnosen trotssyndrom är:
- Barnet blir snabbt arg
- Barnet argumenterar och protesterar mot det som vuxna säger
- Barnet hamnar i bråk
- Barnet skyller sitt eget beteende och misslyckanden på andra
För att ställa diagnosen ska flera av de här beteendena ha synts i samspelet med vuxna och ha varat i över ett halvvår.
Behandling
Man behandlar bland annat med kbt-terapi för föräldrarna och/eller barnet där man får träna sig i hur man hanterar beteendena hos barnet bäst. Vården gör alltid en bedömning av hur man kan hjälpa den specifika individen.
En viktig del av behandlingen är att slå ner uppfattningen att trotsiga barn är dåligt uppfostrade.
I vissa fall kan man behöva koppla in flera delar av barnets liv för att komma över problemen: föräldrar, skola, BUP och socialtjänst.
Omtvistad diagnos
Det finns olika uppfattningar om huruvida det är bra att ge barn och unga diagnosen eller inte.
Vissa menar att det är onödigt att diagnostisera barn och unga med den här diagnosen eftersom man inte ger någon behandling för den på samma sätt som exempelvis adhd. Det är sällan man medicinerar, utan behandlingen brukar snarare bestå av till exempel samtalsinsatser.
En diagnos kan därför, menar vissa, riskera att stigmatisera barnets beteende, och påverka omgivningen så att personer runtomkring behandlar barnet på ett sätt som inte hjälper hen att må bättre. Snarare kanske exempelvis personal i skolan blir mer auktoritär, menar kritiker.
En forskningsstudie som gjorts gav resultatet att 45 procent av barnen som fått diagnosen trotssyndrom fortfarande uppfyllde kriterierna för diagnosen två år senare.
Däremot var det endast 25 procent som hade kvar samma beteende två år senare när man valt att inte ge gruppen diagnosen, men där samma problematik och beteenden fanns.
Ett annat argument som finns mot att ge diagnosen är också att vården och personer runtomkring barnet riskerar att göra felprioriteringar. Barn som får diagnosen har nämligen också ofta en annan diagnos som autism eller adhd där behandlingen kan vara mer akut.
Kan vara bra med diagnos
Andra experter menar istället att det är bra att undersöka och ge barn diagnosen trotssyndrom om de uppfyller kriterierna. Om man kan förstå sig på den sociala funktionsnedsättningen kan man också träna föräldrar och andra vuxna runtomkring i att bemöta barnet, menar förespråkare.
– Man utvecklar inte trotssyndrom enbart på grund av ett svårhanterligt temperament, som att man är väldigt impulsiv eller ofta blir arg, utan det handlar om hur vi bemöter de här barnen. Det är lätt att barn och föräldrar hamnar i negativa trotsspiraler. Där kan det komma in hot och tvång från föräldrarnas sida som gör att barnets beteende förvärras. Vi kallar det för tvingande samspel, säger Maria Helander som är psykolog vid BUP i Sollentuna och doktorand vid Karolinska institutet inom behandling för barn med trotssyndrom till tidningen Special Nest.
Kan man lära föräldrarna att hantera barnets beteende kan det ge goda effekter menar Maria Helander. Hon tycker därför att man ska utreda om ens barn har trotssyndrom om man misstänker det.
Till exempel jobbar man med kbt för att förstärka goda beteenden hos barnet och ge trotsen mindre uppmärksamhet, förklarar hon i tidningen Special Nest. Det kan minska risken för att förstärka de sidorna hos barnet som man vill ska försvinna.
Källor: Special Nest, Socialstyrelsen, Riksförbundet Attention
Foto: TT