Drayke tog sitt liv – expertens råd till föräldrar
I veckan delade Samie och Andy Hardman i Utah den fruktansvärda berättelsen om sonen Drayke som tog sitt eget liv, och mobbningen som låg bakom. Historien har berört en hel värld och med #doitfordrayke vill familjen uppmärksamma mobbningens hemska konsekvenser och hur viktigt det är att vi lär våra barn att vara snälla.
Med dokumentära och gripande bilder från sjukhuset har familjen delat med sig på instagram där världen har fått ta del av den tragiska händelsen.
Vem var Drayke Hardman?
Tolvåringen växte upp i en, vad det verkar som, varm och trygg familj med två systrar. Föräldrarna beskriver honom som en kärleksfull pojke som älskade att få andra att skratta och var mån om att alla skulle känna att de hade en vän.
Men själv hade Drayke det jobbigt med mobbing i skolan.
Föräldrarna konfronterade skolan om mobbningen, vilket ledde till att Draykes plågoande stängdes av. Men bara dagar innan att han tog sitt liv kom Drayke hem med ett blått öga. Först ville han inte berätta vad som hade hänt, men till slut kröp det fram att han hade blivit påhoppad i skolan. ”Snitches get stitches” sade tolvåringen.
Föräldrarna var lyhörda och fångade regelbundet upp sonens mående. När de försiktigt frågade om han någonsin tänk på att skada sig själv, svarade han skärrat ”nejnejnej” – som att det var helt otänkbart.
Tog sitt eget liv
Men bara två dagar senare, onsdagen den 9:e februari hittades han död och fördes till sjukhus, men hans liv gick inte att rädda.
”Jag är arg och ledsen och förkrossad. Och ändå vill jag bara att den här mobbaren ska få frid, så att inga andra barn ska behöva drabbas.” säger Draykes mamma i en intervju med Fox News.
Världens reaktioner på #doitfordrayke
Vanliga människor, sportstjärnor och kändisar världen över har berörts av och engagerat sig i fallet. ”Prata med era barn om det här. Låt oss uppfostra snälla människor, inte mobbare.” uppmanar de.
Men hur pratar man det här på bästa sätt med sina barn egentligen? Och hur bör man som vuxen agera för att förhindra mobbning? Vi frågade en expert.
Så pratar du med ditt barn om mobbning – Maria Dufva tipsar
Mobbning är ett enormt problem; idag räknar man med att cirka 60 000 barn utsätts för mobbning i skolan, och det finns ett stort mörkertal. Och ändå förväntas man gå dit, på grund av att det är skolplikt.
Maria Dufva är kriminolog och författare som utbildar och föreläser om barns välmående och faror. Hon kan inte nog poängtera vuxenvärldens ansvar i det här och vikten av att prata öppet om känslor och jobbiga saker.
– Det är vi som genom våra samtal och våra frågor som visar vad som är viktigt att prata om. Barn pratar med oss om det som vi pratar med dem om. Om vi börjar prata om det så kanske barnen börjar berätta om hur dem har det. Många barn vill inte berätta för sina föräldrar, för de vill inte göra dem oroliga. Andra barn blir skrämda till tystnad.
Många poängterar hur viktigt det är att prata med sina barn om det här fallet, och hur illa det kan gå. Hur gör man det på bästa sätt?
– Att ta sitt eget liv är den yttersta konsekvensen av mobbning, men det händer världen över ändå. I alla tider har många undvikit att prata om självmord, av rädsla för att det ska sätta igång mörka tankar. Men det har visat sig vara precis tvärtom. När man gör det pratbart och tidigt lär barn att sätta ord på sina känslor, så blir det ett skydd, menar Maria Dufva, och fortsätter:
– Titta på den här pojken tillsammans. Det här verkar vara en helt vanlig kille. Resonera kring hur utsatthet kan göra att man hamnar i en så desperat situation. Prata om vad man kunnat göra innan. Förbereda dem på om det här skulle hända dig, vad kan du göra då? Skulle du våga berätta det för mig? Vad gör du om någon hotar dig med att du inte får berätta? Vad kan du göra om du är orolig för en kompis? Rusta dem med strategier och kunskap, så ger du barnen ett skyddsnät.
Misstänker du att ditt barn blir mobbat?
Att ens barn ska bli mobbat är de flesta föräldrars största farhåga. Man vet hur illa det kan bli. Hur vuxenvärlden bemöter det är avgörande för hur barnet kan hantera situation, menar Maria Dufva.
– Vi som vuxna måste visa att vi verkligen lyssnar och och bryr oss och att det här är fel. Om vi hela tiden slätar över och inte lägger ansvaret på den som mobbar så blir det ett förminskande. Vissa barn har mod och styrka att säga ifrån, andra kanske inte kan det. Det är därför att det är så viktigt att barnet vågar berätta det i ett tidigt skede. Ju längre det hinner gå, desto allvarligare blir det för båda två. När barnet som är utsatt vågar berätta så hjälper det ju faktiskt den som mobbar samtidigt, för det är början till förändring.
Våga visa att mobbning inte är okej
Många har också varit rädda för att ingripa mot mobbning för att själva bli utsatta, men det har visat sig vara tvärtom, berättar Maria Dufva.
– Det är snarare ett skydd mot mobbning. Om andra visar att vi accepterar inte det här, då är det större sannolikhet att mobbaren kommer att upphöra, och det är det viktigaste i det här.
Vad gör man om inser att ens eget barn mobbar andra då?
– Det är ju extremt skamfullt att ha ett barn som mobbar andra. Men på något vis har det ju ändå hamnat där och då gäller det att ta till sig det som har hänt och att man försöker vara den kloka och sansade som hjälper sitt barn att sluta med det här. Det är tyvärr väldigt vanligt att man förnekar det eller tycker att det inte är så farligt.
Exakt. Föräldrar idag tar ofta sina barn i försvar – hur hanterar man på bästa sätt föräldrar som barn som mobbar ens eget barn?
– Det kan vara bra att först göra en liten lägescheck. Vad är det här för föräldrar? Har det här hänt för? Känns det det minsta klurigt är det jätteviktigt att man involverar skolan. Medling brukar vara det absolut bästa verktyget. Om man inte tycker att skolan tar det på tillräckligt allvar är det jätteviktigt att inte ge upp.
Om du eller någon annan mår dåligt eller har självmordstankar
Om du eller någon i din närhet mår dåligt eller går i tankar kring självmord kan du till exempel kontakta någon av dessa hjälplinjer för råd och stöd:
- Anhöriglinjen: 0200 23 95 00
- Mind (självmordslinje): 901 01
- Bris (för vuxna som oroar sig för ett barn): 0771 50 50 50
- Ätstörningslinjen: 020 20 80 18
- Spes (om du förlorat någon i självmord): 020 18 18 00
- Jourhavande medmänniska: 08 702 16 80
- Jourhavande präst: nås via 112
Foto: Gustav Kaiser/Samie och Andy Hardman