Vanja Wikström om hur hon tacklar vardagspusslet med en ME-sjuk man
Då och då tar vi ett snack med en härlig morsa som bjussar på mammalivet och föräldraskapet precis som det är. Häng med in i vardagen hemma hos tvåbarnsmamman och Motherhood-bloggaren Vanja Wikström.
Se också: Det här är artikelserien Ett snack med
Entreprenören och småbarnsmamman Vanja Wikström inspirerar tiotusentals följare varje dag. På hennes sociala medier och i hennes omtyckta blogg får vi läsa om familjen Wikström-Malmqvists vardag med allt från inredningsfix och vardagspussel till djupa och tunga ämnen som mannen Niklas sjukdom.
– Jag ÄLSKAR min blogg och det digitala tjejgäng som hänger där. Får ut något helt otroligt mycket av vår relation, säger Vanja.
Och visst är det så. Hennes kanaler har blivit den där härliga tjejmiddagen där ämnen diskuteras, man delar med sig, pratar om svåra saker och inspirerar varandra.
Vanja Wikström om föräldraskapet, vardagspusslet och sjukdomen ME
Samtidigt som Vanja är mån med att dagligen uppdatera och inspirera lever hon själv i en rätt så svår tillvaro just nu. För Motherhood berättar hon om hur det är att vara nära en person som mår så dåligt att han inte orkar stiga upp ur sängen och samtidigt vara den som fixar familjens vardagspussel.
Hej Vanja! Hur mår du?
– BRA! Numera. Har efter många år med mantrat ”Jag ska bara ta mig igenom den här dagen/veckan/året” i huvudet har jag insett vikten av att stanna upp och ta hand även om mig själv. Jag planerar därför medvetet in saker med jämna mellanrum som fyller mig med energi. Så att jag orkar ge energi till andra.
Så viktigt. Vad är det bästa med att vara mamma?
– Att ha två goda ungar som levererar vardagsglädje VARJE DAG. Har aldrig skrattat så mycket som efter att jag fick barn, kids är ju så roliga! Älskar också hur hjärtat växer x antal gånger om dagen när man tittar på ungarna. De behöver liksom inte ens GÖRA något för att man ska bli kollrig av kärlek. Väldigt fint att få känna den känslan dagligen.
Vanja Wikström
x
Ålder: 43.
Familj: Mannen Niklas, barnen Iggy, 7 och Tintin, 3.
Bor: I en vindslya på Södermalm i Stockholm.
Gör: Är influencer och driver ett gäng olika varumärken, Babyloonz, Lekis TV och Rimlig Träning
Följ: @vanja_wikstrom
Vad skulle du säga är det jobbigaste med föräldraskapet?
– Jag brottas ofta med känslan av Att Inte Räcka Till. Efter att Niklas blev sjuk är jag i princip ensamstående med kidsen. Så dels är det bokstavligen svårt att räcka till, men som förälder finns ju också alltid känslan av att man Kan Göra Mer. Man är ju aldrig klar, liksom? Det har väl sällan hänt att en förälder gått och lagt sig och nöjt sagt till sig själv innan hen somnar: ”Idag var jag en perfekt förälder, vad gött!”? Tyvärr. För vi gör ju alla så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har, och mer kan vi inte göra. Så länge man gör sitt bästa är man en perfekt förälder, anser jag.
Du nämner att din man Niklas blivit sjuk, berätta.
– Han har diagnosticerats med ME, vilket enkelt förklarat innebär att kroppen saknar förmåga att skapa energi. Han är därför konstant utmattad, något som inte går att vila bort. Utöver den totala orkeslösheten visar sig ME också på en massa andra vidriga sätt, som till exempel usel sömn, hjärndimma, överkänslighet mot alltifrån lukter och ljud till mat eller mediciner. En vidrig sjukdom som drabbat tiotusentals bara i Sverige. Människor som knappt får någon hjälp heller, då vården nästan helt saknar kunskap om denna sjukdom.
Hur skulle du beskriva familjen Wikström-Malmqvists livssituation just nu?
– Utmanande. Men vem har inte utmaningar i livet? Alla har ju sina krig. Vi gör dock det bästa vi kan av de förutsättningar vi har (med en pappa som tyvärr behöver spendera nästan all sin vakna tid liggandes i en säng), och jag tycker att vi på många sätt har ett fantastiskt liv. Vi har två magiska ungar som bombar oss med vardagsglädje (och en hel del bök också såklart haha!), kärlek i överflöd, ett hem vi älskar och saker som engagerar oss. Men det är givetvis en sorg att en i familjen inte har det som är absolut viktigast av allt i livet: sin hälsa.
Vad gör du när det känns extra jobbigt?
– Jag bölar ut i min blogg, haha! Skämt åsido så är min blogg en helt magisk kanal. Där kan jag lufta sånt som är kämpigt, där möter jag andra i liknande situationer vilket gör att jag slipper känna mig ensam och där utbyter jag erfarenheter, får praktiska tips och råd om hur sjuttsingen man hanterar bökiga saker i livet. Jag ÄLSKAR min blogg och det digitala tjejgäng som hänger där. Får ut något helt otroligt mycket av vår relation. Vi hade till exempel inte fattat att Niklas hade ME om det inte var för bloggläsarna.
Du nämner att du är princip ensamstående och rattar barnen nästan 100% själv till. Berätta.
– Niklas har varit sjuk i 15 år, men de senaste två åren har han varit helt nere för räkning och därmed också bortkopplad från det mesta i vår vardag. Om han orkar så lämnar och hämtar han Iggy på skolan (som ligger 50 meter från vår port), ibland kan han laga mat. Resten sköter jag. Utöver allt det praktiska med att få ihop det berömda vardagspusslet med två små barn har även det ekonomiska ansvaret landat på mig då vi inte får stöd från Försäkringskassan. Så det har varit kämpigt – för oss båda. För min del har den stora utmaningen varit att sänka ribban på en hel del områden så att det ens finns en möjlighet för mig att räcka till. Och för Niklas handlar det om att hantera det konstant dåliga samvetet över att inte kunna hjälpa till, inte kunna vara den förälder eller människa han vill vara. Vi var nyligen med i Malou Efter Tio, och då uttryckte han att bland det värsta med att ha drabbats av ME är att han blivit ”en börda” för mig. Hemskt att behöva känna så – utöver det helt sjukt jobbiga i att han fått hela sitt liv kidnappat.
Hur mår du i den här situationen?
– Eftersom detta pågått i några år nu så har jag äntligen kommit fram till det som för min del varit helt avgörande: acceptans. Istället för att tänka ”Nästa jullov kanske den där skidsemestern med ungarna som jag drömmer om kan bli av”, eller ”Nästa sommar kanske Niklas kan spela fotboll med Iggy eller lära Tintin att surfa” så har jag skiftat fokus helt till att vara här och nu. Just nu ser livet ut såhär, och även om både jag och Niklas självklart tänker att han kommer hitta ett sätt att bli bättre i framtiden, så pågår livet NU. Så vi gör det vi kan av det vi har NU. Niklas kanske inte kan lära ungarna att surfa just NU, men han kan gosa med dem, krama dem och berätta att han älskar dem. Det är ändå det viktigaste.
Känner du någon gång slags bitterhet eller har du landat i att det är så här?
– Innan jag landade i den här acceptansen var det värre med bitterheten, nu har jag fått ganska bra koll på den. Men tidigare kunde jag känna ett sting av sorg i hjärtat när jag såg ”alla andra” familjer på stan eller i lekparker som hade två fungerande föräldrar. Eller bli irriterad på folk som klagade över skitsaker som känns så vansinnigt oviktiga att ens lägga tid på när den man älskar fått livet stulet ifrån sig. Att någon bölar över att en tröja krympt i tvätten när mina ungar i princip förlorat sin pappa har varit knepigt att hantera ibland. Men saken är ju den, att alla har sina krig. Som jag inte vet något om. Och alla gör så gott de kan, utifrån sin egen verklighet. Numera kan jag istället känna att det är lite av en superkraft att vi aldrig lägger energi på krympta tröjor eller en fläck i soffan här hemma, det är bara så oviktigt. Och kan vi någon gång få med oss Niklas ut till parken eller så – så uppskattas det något enormt. Saker som är vardagsmat för andra blir lyx för oss. Och även om vi självklart skulle önska att Niklas vore frisk, så är det ändå fint att uppskatta sånt som är självklarheter för andra. Tänk vad vi kommer gotta oss när han väl BLIR frisk? När han väl kommer KUNNA lära kidsen att surfa kommer ju vi vara i extas av glädje haha!
Vad gör du när det kommer sämre dagar?
– Påminner mig själv om att vi lever. Vi är i alla fall inte döda. Låter hårt kanske, men det hjälper.
Något du vill säga till den som lever i en liknande situation?
– Du är inte ensam! Och – glöm inte bort dig själv. Jag tryckte undan mina egna behov så länge eftersom jag tänkte att det här bara var en period vi skulle trycka oss igenom. Kraschade nästan helt på kuppen. Nu har jag insett att om jag ska hålla så måste jag även investera i mig själv. Göra saker som gör mig glad och fyller på mig med energi. Även om det innebär att jag sätter mina egna behov före ungarnas ibland.
Du har myntat begreppet ”värna vardagsglädjen!”. Vad är vardagsglädje för dig?
– Att se allt det fina som redan finns i livet. Att skapa en vardag man tycker om, istället för att konstant längta efter semester.
Vad gör du för att få in det i ditt liv?
– Jag dricker gott kaffe, sätter på mig kläder som gör mig glad, stannar upp när jag kramar mina barn för att verkligen känna in hur gosigt det är, sprayar på mig min favoritparfym, äter saltlakrits, tar mig tid att träna, öser på mig smycken, tittar på Parks & Recreations, lyssnar på en mysig podd, haffar snittblommor. Finns hur mycket som helst. Vardagsglädje ser dock olika ut för alla såklart, så det gäller att hitta det där som gör just en själv glad.
Härligt! Men du, till sist... hur ser en lördag ut hemma hos er?
07.00: Tintan vaknar. På helgerna är det dock viktigt att jag får sova ut, så hon får lägga sig och mysa i soffan och titta på tv till dess att jag och Iggy (som är en riktig sömntuta) går upp runt nio. Niklas ser till att hon får något att äta.
09.00: Jag och Iggy går upp, badar och äter frukost i lugn och ro. Runt 11-rycket brukar vi vara klara och redo för att hitta på något.
11.00: Eftersom jag upplever att livet med barn blir lättare när man har planer (att driva runt planlöst och hamna i en lekpark där Iggy vill spela fotboll och Tintan vill gunga och jag ständigt gör båda besvikna då jag inte kan klona mig själv undviker jag det helst) har jag för det mesta hittat på en aktivitet. Det kan vara att vi träffar någon (allra helst en av mina vänner som har barn – win-win för alla inblandade), eller att vi drar till ett museum, lekland eller ut i skogen.
13.00: Vi har rätt sena vanor så lunch brukar bli runt 13. Eftersom vi alltid är ute och gör något blir det McDonalds eller något annat som jag vet går i ungarna. Avskyr att laga mat, så är vi hemma steker jag upp något som går snabbt.
15.00: Lördag är godisdagen, så på eftermiddagen går vi till matbutiken där Iggy och Tintin får välja lösgodis. Egentligen har vi en regel om att Tintan ska få åtta bitar och Iggy tolv, men det blir alltid mer. Är en godisråtta av rang själv, så tycker så synd om dem om påsarna blir för ynkliga.
16.00: Godisstund i soffan hemma framför en film! Veckans höjdpunkt för Tintin.
17.00: Hemmalek där ungarna får roa sig bäst de vill medan jag pustar ut en smula.
18.00: Middag.
19.00: Dags att börja lägga Tintan, som brukar somna strax innan åtta.
20.00: Lördagsmys! Nu kommer Iggys höjdpunkt på veckan – och även min. Efter att i åratal ha tittat besviket på alla fina charkbrickor som dukas upp på Instagram där andra föräldrar helglyxar tillsammans bestämde jag mig för några månader sen att sluta sura och göra något åt saken. Acceptera läget. Så jag köpte hem allt jag ville ha (tryffelsalami, chilichorizo, fyllda oliver, inlagda vitlöksklyftor och lyxchips) och dukade upp det för Iggy – som älskade allt! Till och med mina ansjovisfyllda oliver tyckte han om. Sen dess är det tradition med lördagsmys för oss två. Vi dukar upp allt gott på soffbordet, trycker igång en fotbollsmatch på teven (Iggy är fotbollstokig) och mumsar samtidigt som vi hejar på våra favoritlag. Det är SKITMYSIGT, och jag förstår inte varför jag inte kom på detta tidigare? Dessutom blir det ett perfekt tillfälle att göra något enbart med Iggy, som annars lätt kommer i skymundan på grund av lillasyrrans behov och/eller utbrott.
21.30: Läggdags! Jag läser en kort saga för Iggy, sen är det dags för hårkli och efter det somnar han. Då kryper jag upp i min säng (jag och kidsen sover i samma rum), placerar datorn på magen och airpodsen i öronen. Langar fram en STOR skål med saltlakrits och gottar mig framför den serie jag tittar på för tillfället. GULDSTUND!
22.30: Nu är det god natt – även för mig. Somnar med magen full av godis och hjärtat fullt av tacksamhet för att jag har en så otroligt fin familj.
Foto: Privat