Småbarnsmamman om cancern: "Jag känner ofta att jag saknar mitt bröst"

32-åriga Remsell Oquila är ursprungligen från Filippinerna men har bott i Norge i tio år, något hon är väldigt tacksam för – särskilt när det kommer till norska sjukvården.

– Om jag hade bott på Filippinerna hade jag inte haft råd med behandling när jag fick bröstcancer. Då hade jag kanske inte levt idag, säger Remsell.

Sedan kommer tårarna.

– Jag är så tacksam att Thomas har varit där för mig hela tiden. Ändå kände jag mig ensam när jag blev sjuk. Mina föräldrar och tre syskon bor kvar i Filippinerna, och jag saknade dem så mycket.

Hittade en knöl i bröstet

Thomas och Remsell har varit ett par sedan 2016 och de var fortfarande särbos, när Remsell kände en knöl i bröstet. Hon bad Thomas kontrollera och han kände också kulan tydligt. Båda blev oroliga, men ingen av dem trodde att det var cancer. Remsell var ju så ung och hon levde ett hälsosamt liv.

Remsell vände sig till sin läkare som bad henne avvakta och återkomma efter 14 dagar om den lilla knölen inte var borta. Sedan skickades hon på mammografi och för säkerhets skull togs också en biopsi.

Sedan kom det värsta tänkbara beskedet.

– Du har elakartad cancer, sade chefen på sjukhuset när svaren på biopsin kom efter en vecka.

– Tårarna bara rann och jag kände mig så ensam. Varför skulle detta hända mig? säger Remsell med glänsande ögon.

Omskakad av beskedet ringde hon till Thomas och en nära vän. Familjen på Filippinerna fick inte veta någonting, Remsell orkade inte berätta för dem. Först dagen innan hon skulle opereras kontaktade hon sin mamma. Det var ett känslomässigt samtal och aldrig hade avståndet mellan Norge och Filippinerna känts så långt.

Brösten var en stor del av mig

Cancertumören var så nära bröstvårtan att hela bröstet måste avlägsnas. Det var en stor sorg för Remsell, som beskriver hur hennes identitet var starkt sammankopplad med hennes utseende och kvinnlighet. Kvällen före operationen tog hon bilder av sin nakna överkropp och det var sista gången hon såg sig själv med två bröst.

Det gjorde ont att säga adjö till höger bröst berättar hon, men viljan att leva var självklart det starkaste, och hon insåg att då måste bröstet avlägsnas.

Thomas var vid sin flickväns sida hela vägen och allt han ville var att hans flickvän skulle bli frisk så att de kunde leva ett bra liv tillsammans. Om hon hade ett eller två eller inga bröst spelade ingen roll för honom.

– Jag fick besök av en person från norska bröstcancerföreningen medan jag var på sjukhuset, och jag insåg att jag inte var ensam om att sörja ett förlorat bröst, säger Remsell.

– De hade varit en del av min identitet. Jag har alltid varit intresserad av mitt utseende och min kropp. Efter operationen den 6 december 2016 förändrades allt: nu var jag tvungen att börja klä mig annorlunda och jag använder en speciell behå för att dölja att ett bröst saknas. Men det finns tillfällen när många tittar på mig, till exempel i poolen.

Tufft att förlora ett bröst

– Att förlora ett bröst kan vara mycket tufft för många kvinnor, och vi måste ta det på allvar. Särskilt unga människor kan känna samhällets ideal om den perfekta kroppen och ha problem med sin egen självbild, säger Ingrid Stenstadvold Ross som är generalsekreterare vid norska cancerföreningen.

Hur du reagerar är ofta relaterat till vad dina bröst betyder för din identitet, förklarar Ingrid Stenstadvold Ross. Många kvinnor tycker att det är oproblematiskt att operera bort ett eller två bröst, eftersom de inte definierar vem de är medan andra reagerar starkare. Och alla har rätt till just sin reaktion.

Prata med varandra

Stenstadvold Ross betonar att det är oerhört viktigt att prata om dessa saker redan innan operation och behandling. Hälso- och sjukvårdspersonal behöver informera patienten om de psykologiska reaktioner som kan uppstå efter avlägsnande av ett bröst, men också om sena skador som trötthet, ångest och depression. Här upplever många partners att de inte ingår i processen. Då är det svårt att visa förståelse.

Hon tipsar om att inleda en gemensam dialog tidigt i processen. Att prata, titta på bilder och tillsammans förbereda sig på fysiska men också psykiska reaktioner.

"Hon hade aldrig sett en skallig kvinna"

Thomas ville inte att Remsell skulle bo ensam under behandlingen, så hon flyttade in hos honom och Leah Sophie. Under tiden var Remsell tvungen att gå igenom kemoterapi, hon tappade håret och Leah Sophie reagerade starkt och blev rädd och grät.

– Hon hade ju aldrig sett en kvinna utan hår förut.

För Remsell var långt, mörkt hår också starkt förknippat med hennes identitet. Samtidigt var hon lite nyfiken på hur hon skulle se ut med kort hår, men efter behandlingen valde Remsell att låta håret växa tillbaka.

Drömmen om ett barn

Efter sex månaders kemoterapi fick Remsell strålbehandling. Då var hon så trött att hon bodde på sjukhuset för att bara var hemma på helgerna. Då var det dags att börja med hormonpreparatet tamoxifen, som hon måste använda i tio år för att förhindra återfall.

Så länge Remsell kommer ihåg har hon velat ha barn. Och hon ville inte vänta tills hon var klar med behandlingen. Hösten 2018 slutade hon därför ta tamoxifen i samråd med sin läkare. Hon var utan medicineringen i flera månader för att se till att allt var ur hennes kropp. Remsell och Thomas fick delta i ett forskningsprojekt på norska Radiumhospitalet, där de undersöker unga cancerpatienter och barn. Där följs upp mor och barn både under och efter graviditeten.

Plus på stickan!

Och när Remsell blev gravid var de blivande föräldrarna glada.

– Graviditeten gick otroligt bra och helt utan komplikationer, säger Remsell och den 20 februari 2020 blev Leah Sophie storasyster till lilla Nickolai!

– Thomas har varit fantastisk och stöttat mig hela vägen. Jag har ett normalt temperament, men under behandlingen, och kanske särskilt under graviditeten, hade jag våldsamma humörsvängningar, skrattar Remsell.

Förutom smärta och sjukdomar relaterade till cancern och behandlingen beskriver Remsell förlusten av sitt bröst som ”en kärlekssorg”. Det har påverkat hennes självkänsla, men framför allt: räddat hennes liv.

– Det har varit svårt att acceptera att det är borta för alltid, säger hon och understryker samtidigt att fokus ligger på ett lycklig liv där det viktigaste är att få se son och bonusdotter växa upp.