Sandra lever ännu – trots läkarnas dödsdom

Efter reklamen: Här är de vanligaste formerna av cancer i Sverige

Saga har fyllt tre år. Hon går på förskolan och bor med sin mamma och pappa i Västerås. Precis som andra barn i samma ålder tycker hon om att leka och busa – men hon vet också att hennes mamma inte alltid orkar leka. För Sandra är inte som andra mammor, hon behandlas för en cancer som läkarna säger inte går att bota. Tvärtom har de gett henne en dödsdom.

Hur förmedlar man till en treåring att hon kanske kommer få växa upp utan sin mamma? Saga har ända sedan hon började prata och förstå saker fått lära sig att mamma åker till doktorn med jämna mellanrum. Hon vet när det ska tas blodprover i armvecket och när det är dags för behandling. Hon har hittat mammas hår i duschen och fått förklarat för sig att mamma tappar det för att hon är sjuk.

– Vi försöker vara så öppna som möjligt. Om jag efter behandlingen inte mår så bra säger vi att mamma behöver vila lite, men att hon kommer leka med dig senare ikväll.

Sandra Westerberg
_

Ålder: 32 år
Familj: Maken Magnus och dottern Saga
Bor: Västerås
Gör: Sjukskriven

Det var Sandras man Magnus som upptäckte den första knölen 2017. Den som under de följande fem dagarna växte, vilket fick Sandra att uppsöka vårdcentralen. Läkarna var inte oroliga; Sandra med sina 27 år var för ung för att de skulle misstänka cancer. Ända tills det var dags för mammografi och ultraljud med biopsi.

– Där sa läkaren nästintill rakt ut att det här är elakheter. Jag förstod inte, hon upprepade och jag frågade om hon menade att jag hade cancer?

Det var precis vad läkaren menade och efter en vecka kom beskedet: Trippelnegativ bröstcancer, den mer aggressiva av de två sorter man brukar prata om. Sandras tumör växte fort, när hon undersöktes var den en centimeter i diameter, för att vid operationen tre veckor senare ha växt till det tredubbla.

– Efter operationen blev det äggplockning i och med att jag var så ung och inte hade några barn innan. Så då blev det resor fram och tillbaka till Uppsala, plocka ut ägg och frysa in dem, förklarar Sandra. När det var klart blev det cytostatika i sex omgångar var tredje vecka och sedan var jag liksom frisk.

Sandra började jobba igen och mådde väldigt bra. Cancerresan hade lärt henne och Magnus att det inte var någon idé att vänta med saker och de bestämde sig för att försöka skaffa barn. I februari 2018 plussade Sandra, utan att ens behöva använda sig av de frysta äggen. Med glädjen blandades med rädsla – en och en halv månad senare visade det sig att cancern kommit tillbaka i samma bröst som tidigare.

– Då var jag såhär: Jaha, men vad händer nu? Går det ens att behålla barnet? Men läkarna sa att det är inga problem, vi kör operation först och sedan cytostatika när du har kommit in i andra trimestern.

Sandra hade redan vid den första cancerbehandlingen opererat bort bröstet och fått ett implantat. Under graviditeten upptäckte läkarna att bröstmuskeln var angripen – och beslutet togs att ta bort implantatet och bitvis avlägsna bröstmuskeln. Trots det fanns där en vecka senare en ny knöl.

– Tack och lov hade vi kommit så långt i graviditeten då så vi kunde sätta igång med cytostatikan.

Tre veckor efter att cytostatikabehandlingen var avslutad kom miraklet Saga till världen. När hon var en och en halv vecka gammal opererades hennes mamma igen, för att en vecka senare operera bort ytterligare en ny tumör.

– Då bad jag om lokalbedövning för att jag skulle kunna åka hem direkt till min dotter.

Det senaste återfallet kände Sandra av i januari 2020. Hon hade strålats över jul och nyår och gått en vecka utan behandling när hon började få ont i ryggen. En natt vaknade hon och grät av smärta, men blev trots sin historik ordinerad av läkare att smärtlindra med Alvedon och Ipren.

– Min man sa att så där säger de ju till alla och man hör fler och fler som säger att de blivit hemskickade med Alvedon och Ipren och sedan har det varit cancer ändå, och så var det ju i mitt fall.

Vid besöket efter den röntgen Sandra tjatat sig till berättade läkaren att man funnit en metastas vid revbenet där hon haft ont, en vid kotan i samma höjd, en i levern och 15-20 små metastaser i vardera lungan.

– Vi trodde att det kanske var någonting vid revbenet men han bara fortsatte och fortsatte. Då kände vi att vi zoomade ut helt. Sedan avslutade han med att berätta om syftet med den kommande cytostatikabehandlingen: “Det är ju för att bromsa. Men tack för att ni kom idag.”

Släkten slöt upp kring den lilla familjen och under de följande två veckorna var de aldrig ensamma. Saga var fem månader och Sandra kämpade med tanken på att hon inte skulle få uppleva det mammaliv hon precis påbörjat. I dödsångest funderade hon på hur länge hon skulle få finnas kvar för sin dotter.

– Men nu står jag här idag, två och ett halvt år senare och har varit metastasfri i ett och ett halvt, två år. Våren 2021 hade det sista i levern försvunnit. Det är helt fantastiskt, helt galet.

Enligt läkarna är hon fortfarande dödsdömd, men Sandra har bestämt sig för att de har fel. För säkerhets skull går hon med på fortsatt behandling, vilket i nuläget handlar om två veckors cytostatika följt av en veckas uppehåll. Kroppen röntgas var tredje månad och en gång om året även huvudet. Men Sandra ser sig själv som frisk.

– Jag har hopp, jag tror på framtiden.

Sandra försöker njuta av varje dag hon har med Saga, myser och leker så mycket hon kan. Nu har hon fått uppleva att dottern börjat på förskolan och hon ser fram emot alla utvecklingssteg som ter sig så självklara för andra föräldrar. Sandra har hela tiden små mål att se fram emot, men hon förbereder samtidigt för det otänkbara. Bland annat har hon beställt två böcker där hon kan svara på frågor om hur hennes liv varit innan Saga fanns.

– Jag gör också fotoböcker om vårt liv innan hon kom. Resor vi gjorde, utflykter i Sverige eller om vi åkte utomlands. Skriver hur de här upplevelserna har varit så hon ska kunna vara med fast hon inte varit det. För det hade jag uppskattat om min mamma inte fanns.

Ovissheten är det värsta. Att var tredje månad utsättas för en röntgen som kan ställa livet på ända bidrar till enormt mycket ångest, även om Sandra upplever att det nog är hennes man som mår sämst vid de tillfällena.

– Han tar det hårdast för att han bara står på sidan och ser på, liksom.

Sandra är heltidssjukskriven och träffar i stort sett bara de läkare och sköterskor som hör till hennes team, som vid det här laget blivit mejslat till perfektion. Fungerande personal är jätteviktigt för en som är på sjukhuset så mycket som Sandra, säger hon.

I framtiden hoppas Sandra få bli mamma en gång till, det står högst på önskelistan om hon trots allt skulle bli friskförklarad innan hon blir för gammal för att få fler barn. Tills dess ser hon fram emot lite mer närliggande festligheter.

– Jag siktar på att ha ett jäkla 35-årskalas om två och ett halvt år. Då ska det firas!

Foto: Privat