Sandra Beijer om känslorna när bebisen kommit – och tankarna kring namnet
ELLE-bloggaren och författaren Sandra Beijer har blivit mamma och bebisen, som han fortfarande kallas, har flyttat in i lägenheten i Gamla stan.
Se också: Sandra Beijer ”Alla måste få vara mamma på precis det sätt de vill”
Under graviditeten delade Sandra med sig öppet om tankarna. I en tidigare intervju med Motherhood berättade hon att det kändes som att ett vattendjur flyttat in kroppen och tänkte på hur moderskapet inte behöver ta över hela livet bara för att man får barn. Hon ville fortfarande vara Sandra och inte bara mamma.
På bloggen har vi nu sett skymtar av bebisen, första barnvagnspromenaden och serier i soffan.
Sandra Beijer om livet med bebisen
Så hur känns allt nu när bebisen är här? Sandra berättar i en första intervju med Motherhood.
Hej Sandra! Grattis till bebis! Hur har du det?
– Jo men det är bra och speciellt, jag och min kille umgås mest med vår bebis. Det har inte ens gått en månad än. Och det är ganska annorlunda den där första månaden för allting är väldigt mycket upp och ner, men också samma-samma. Så jag måste säga att jag känner mig väldigt tacksam över att jag har min blogg så att jag kan redovisa mina dagar. Det känns som att det är det enda sättet för mig att minnas det här.
Detta är Sandra Beijer
-
Gör: Författare och bloggare
Ålder: 37
Bor: Stockholm
Familj: Pojkvännen Björn Werner och nyfödd bebis
Följ: På bloggen Sandra Beijer hos ELLE och på Instagram @sandrabeijer.
Förstår! Hur mår du av att allt blandas ihop sådär?
– Varje ny dag vet man inte riktigt hur man ska må så jag tar en dag i taget. Ibland är det bra, ibland är man känslig. Det beror lite på. Det är så mycket nya saker som händer hela tiden så man får anpassa sig lite efter hur man mår den specifika dagen.
– Det är också så himla många olika lager och nivåer av känslor. De första dagarna var det läskigt bara att det ens var en bebis i rummet och nu är det som att man lär sig lite varje dag. Man blir tryggare och tryggare i sin roll. Och samma sak gäller sömnen, man vänjer sig vid att inte sova så mycket. Det är tur att människan är byggd så att man kan vänja sig vid allt på något vis. Så länge det är rutiner så kan rutinerna vara helt tokiga, men om de upprepar sig så klarar man det.
Bra tänkt. Hur har det varit att få träffa bebisen?
– Det är mysigt! Och spännande. Det är liksom en människa med jättesmå proportioner och då blir det väldigt gulligt. Alltså, allting som är oproportionerligt litet blir ju gulligt. Hade det funnits jättesmå elefanter hade man velat ha det som husdjur, haha. Så ja, det är en gullig liten bebis. Han är snäll och vi lär känna varandra.
Det låter fint. Vad har du fått lära känna hittills?
– Jag tror bara det handlar mycket om att komma nära varandra den här första tiden. Det är inte så mycket kommunikation på annat sätt med en så liten bebis, men det behövs inte. Bebisar pratar ju på sitt sätt och vi försöker förstå varandra. Mycket handlar bara om läsa sig förstå vad han vill genom att vara inlyssnande och krama mycket.
Har du börjat lära känna vad han vill och känner?
– Ja, var något som kickade in direkt. Man kan prata med sin bebis ganska snabbt, kände jag. Jag och min kille var väl clueless första natten men sen, bara man har tålamod, så tycker jag ändå att man ändå alltid förstår vad han vill till slut.
En sak jag tror många läsare en nyfikna på… har ni något namn?
– Ja vi har ett namn. Det kommer nog upp på bloggen snart.
Uppdatering: En dag efter att intervjun publicerades fick vi veta på Sandras blogg att det blev Didrik! Didrik Werner.
Spännande! Använder ni namnet redan eller är det ”bebisen” som gäller?
– Det är bebisen. Jag tror inte jag kommer börja kalla honom hans namn förrän han börjar på dagis eller nåt, haha.
Haha, fattar. Hur gick kejsarsnittet och hur mår du efter det?
– De första två veckorna var det tufft och det kändes som att de var väldigt långa. Men kroppen återhämtar sig snabbt. Jag får inte träna eller lyfta något tyngre än bebisen. Men annars är det egentligen som vanligt och känns ganska bra!
Med tanke på pågående förlossningskris i Region Stockholm, kändes det som att du fick ett tryggt och bra bemötande?
– Ja, jag födde på Södersjukhuset och alla var supergulliga och fina. Jag hade en jättefin upplevelse där.
Vad skönt att höra. Hur går det att vara hemma så mycket med Björn och hur är det att se honom som pappa?
– Jo men det är väldigt skönt att inte vara ensam. Det är en enorm lyx att jag liksom är frilans och kan driva min blogg dagligen så att vi kan vara tillsammans. Att varje dag ha någon att gå promenad med eller äta mat med och så vidare. Det gör att allting inte känns lika läskigt. Och november är speciellt, solen går ner klockan tre och att då ha fått umgåtts med någon i dagsljus tror jag gör mycket för mitt mående.
Så skönt! Har ni fått rutiner med bebisen?
– Nej, jag skulle säga att det handlar mycket om att bara anpassa sig efter honom. Det är klart att det finns rutiner som att man kanske försöker äta lunch vid någon specifik tid eller gå upp någon specifik tid. Men jag tror inte att man ska knyta sig för hårt kring dem för man vet aldrig hur natten kommer vara. Så just nu funkar det bäst att bara anpassa sig.
Bra tänkt. Ni är ju också nyinflyttade i Gamla stan, hur trivs ni?
– Ja, men Gamla stan är en väldigt mysig stadsdel för det är inga bilar och väldigt folktomt på vardagarna, så det känns lite som att gå runt i en sagostad. Det passar väldigt bra att vara föräldraledig där för man kan gå överallt med sin vagn eftersom det inte är någon trafik och mycket fint att titta på.
Du har ju berättat öppet, och fått mycket igenkänning, i hur tankarna gick innan bebisen kom. Bland annat att du hade lite svårt att se framför dig hur allt skulle bli. Hur går dina känslor när du ser tillbaka på tankarna nu?
– Egentligen tänker jag inte så mycket om det. Jag har stor respekt för de tankarna och förstår mig själv. Det är inte som att jag funnit meningen med livet eller tycker att moderskapet är det största som hänt mig. Inget sådant har kickat in utan jag är fortfarande… jag. Och om bebisen känner jag en stark känsla av att ta hand om honom och att jag vill vara med honom men det finns ingenting som är livsförändrande av att föda barn, enligt mig i alla fall. Så jag står för det jag har sagt och jag tror inte att det är så att en dörr öppnades och nu förstår jag allting. Utan allt är bara som vanligt och jag är fortfarande bara Sandra, liksom. Och sen har jag fått den här lilla sidekicken.
Haha, ja vad fint. Jag skulle just fråga det, för du har pratat innan om att fortsätta vara Sandra. Känns det som att du fortfarande är det?
– Ja, men det är klart att det finns mycket den här första månaden som är förvirrande. Ens kropp är helt förändrad, man hinner inte sminka sig, man träffar ingen och det är mörkt. Man kanske får en timmes solljus om dagen ibland. Men det är saker som inte är för evigt. Så jag försöker bara hålla mig fast i det, haha.
– Men sen bebisen kom får jag också ganska dagligen kommentarer i stil med ”Nu har du äntligen fått meningen med livet”, ”Nu är allt förändrat för dig” eller ”Kära Sandra, nu kommer inget bli sig likt”. Och det är spännande att tillskrivas åsikter så... det är nytt tycker jag. Allt det här ”välvilliga”. Min känsla är att det är äldre kvinnor som minns tillbaka på något vis, ser sig själva i mig. Men det blir ju lite skevt då eftersom jag inte är dem.
Nej… vad tänker du om det? Är det jobbigt med sådana kommentarer?
– Nej, det är nog bara mängden som får mig att känna att… det här var speciellt liksom. Det här är verkligen en grej. Men ja, var för sig menar de inget ont men jag tycker att man ska vara försiktig med den grejen att livet har funnit sin mening. För jag tycker att livet har massa meningar även innan det.
Foto: Sandra Beijer/Privat