Adopterade Maria upplevde rasism i sitt eget hem
Adopterade barn får tidvis utstå en omedveten rasism vi sällan pratar om – av föräldrar och den egna familjen. Det menar Maria Fredriksson som blev adopterad till Sverige på 70-talet.
Många i Sverige vet sorgligt nog vad det är att bli behandlad rasistiskt. Men inte alla vet hur det är att bli rasistiskt behandlad i sitt eget hem.
Det är något som förekommer för adopterade barn i Sverige, menar Maria Fredriksson som adopterades från Sydkorea i början av 70-talet, ett halvår gammal. På sitt adoptionskritiska instagramkonto är detta en av frågorna hon lyfter.
När Maria var liten fanns en skämtsam jargong hemma i familjen som drev med hennes ursprung, berättar hon för Motherhood.
– Det kunde handla om skämt om hur östasiater förmodas prata, det vill säga drifter med japanska och kinesiska accenter.
Maria vill inte ta upp fler konkreta exempel på hur just hennes föräldrar var eller vad de sa när hon var liten. Hon klandrar dem inte idag säger hon, och att bara ge exempel från sitt eget liv riskerar att ta fokus från att rasism mot adopterade barn i hemmet är en struktur.
– Detta är något utbrett och inte så avvikande som en del vill göra gällande, säger hon.
Var jargongen något du själv tänkte på som liten eller blev det normaliserat?
– Det blev ganska snart normaliserat – att vara annorlunda på ett sätt som liksom inte fick pratas om, såvida det inte var i form av ”avväpnande, avdramatiserande” skämt.
Och det var svårt att säga emot när hennes familj skojade om hennes asiatiska ursprung.
– Det var tydligt att detta var något man fick leva med. Jag minns att de berättade för andra att vi hade en så avslappnad jargong och att vi fick lära oss att inte ta åt oss om någon retades. Det var tydligt att det var något positivt att skratta med och inte skapa dålig stämning.
Vad tänker du idag om att det var så? Vad har det gjort med dig?
– Det var förnedrande och förringande. Det har påverkat mitt sätt att se både på det asiatiska i mig och på andra östasiater och även andra icke-vita. Jag lärde mig att genom att fjärma mig från andra ”främmande” blev jag mer accepterad av majoritetssamhället. Inget är så populärt som en östasiat som kan driva med andra östasiater – gärna med andra synligt rasifierade i allmänhet. Då visar man att man har självdistans och vill vara en ”riktig svensk”.
Har du pratat med dina föräldrar i vuxen ålder om hur du upplevde det?
– Mitt uppvaknande kom relativt sent, när jag var i fyrtioårsåldern. Det har varit en process, men jag upplever att de förstår en hel del och framförallt att de vill förstå.
– De lyssnar och är ledsna över att de inte visste bättre. Vi kan alla enas om att förutsättningarna för att veta bättre i början av 70-talet inte var så goda. Jag klandrar dem faktiskt inte.
Utsatt för rasism i skolan
Även i skolan och övriga samhället har Maria själv blivit utsatt för rasism, vittnar hon.
De tidiga åren i skolan var bra men sedan vände det.
– På högstadiet blev det annorlunda när vi flyttade till en sexparallellig skola dit tonåringar bussades från alla mindre orter runt omkring. Där var det ett gäng killar som visserligen var få, men väldigt ihärdiga med att ständigt göra sig lustiga över mitt östasiatiska yttre och ursprung. Otroligt tröttsamt och nedbrytande och detta skedde relativt öppet, men det var aldrig någon som sa till.
Även av vuxna i skolan blev hon behandlad illa. Till exempel av en lärare en gång i gymnasiet. Hon och en kompis stod och pratade i korridoren.
– När min vän berättade en ganska upprörande sak för mig utbrast jag en svordom på vilket läraren reagerade. Han skällde ut mig och avslutade med att att högljutt muttra ”Ja, så går det väl när man lär sig svenska för fort”.
– Min vän blev väldigt arg och tog detta vidare till vårt klassråd. Själv skämdes jag bara över att hon överreagerade – jag stöttade henne inte alls och jag tyckte inte att det var något rasistiskt alls. Jag hade ju lärt mig att inte ta åt mig.
Foto: Privat/Maja Kristin Nylander
