Petra, 36, har obotlig cancer – väljer hoppet och familjen

Efter reklamen: Mitt stora stöd – barnsjuksköterskan Susanne

Trots att prognosen för Petras sjukdom är dyster har hon valt att fokusera på hoppet.

När hon fick beskedet för ett och ett halvt år sedan att cancern fanns i levern, skelettet, skallbenet och lymfkörteln – och var obotlig – kom det som en chock.

Men det öppnade också hennes ögon, berättar hon.

– Kraften jag fick till livet... Alla färger blev tydligare och alla ljud vackrare. Man fick sån lust att leva. Allt som vi gör med barnen blir så betydelsefullt. Det finns inga problem, utan man vill bara vara med och njuta, säger Petra Edberg till Motherhood.

Petras söner, Noel och Vilgot, är tio och sju år gamla. Lilla dottern Mira är två år. Med pappa Stefan försöker de leva en så vanlig vardag som möjligt i huset på Alnö utanför Sundsvall.

– Även om jag mår fysiskt dåligt och är inlagd ibland, eller har dåliga dagar, så får det inte ta över. Vi accepterar att det är så. Om vi ska ut och grilla med några kompisar en dag och jag inte har en bra dag – ja då är det så. Men vi fokuserar på de dagar som är bra. Då gör vi roliga saker och sätter det i centrum.

Annons

Mamma ”jobbar skift”

Även om Petras cancer inte kan botas med den forskning och mediciner som finns nu, går den att bromsa. Hon får cellgifter men har den senaste tiden varit tvungen att bli inlagd omkring var tredje vecka för att gifterna tar så hårt på kroppen.

Ändå är planen, berättar Petra med stadig röst, att finnas kvar tills forskningen kommit längre.

Hon och Stefan har lagt upp sin vardag så att den ska gå att rodda som ensam förälder.

– Inte för att vi räknar med att jag ska försvinna, utan för att barnens vardag ska funka även när jag är på sjukhuset.

I familjen har de valt att se lite på det som att ”mamma jobbar skift” de dagar hon är inlagd.

– Mitt ”jobb” är att bli frisk, så precis som att man kan säga att en annan förälder som jobbar skift ibland är borta en lördag, kan man säga att jag också jobbar helg ibland.

Annons

Annons

Det blir också en del av valet att se livet från den ljusa och positiva sidan, förklarar hon.

– Ingen mamma eller pappa har lyxen att vara med sina barn hemma hela tiden och mysa. Om man är frisk och har ett vanligt jobb har man också massa andra saker att göra. Vi har valt att inte ha någon offerkofta på och bara sitta hemma och tycka synd om oss själva för att jag inte alltid kan vara hemma med familjen.

Hur kom du fram till att du vill se på livet såhär?

– Jag har bland annat läst mycket om tankens kraft och vet vad den gör med oss. Mycket handlar om att fokusera på tacksamhet och vi har alltid något att vara tacksamma för. Så jag väljer det och kommer långt på det.

Lillasyster ett mirakel

Umgänge med vänner och familj blir en av de viktigaste pelarna i livet för att kunna hålla hoppet uppe. Petra har både sina egna föräldrar och svärföräldrar i närheten och de umgås ofta.

Tacksamheten för barnen är också det som Petra återkommer till om och om igen. Hon berättar att det inte var någon självklarhet att Noel och Vilgot skulle ha fått en lillasyster.

Redan för fyra år sedan fick hon nämligen bröstcancer – som då gick att bota.

– När jag fick beskedet om cancer första gången tänkte jag ärligt talat inte på att jag var rädd för sjukdomen. Det hade inte spridit sig och de kunde operera bort bröstet och behandla mig så att jag blev frisk, säger hon och fortsätter:

– Däremot var vi inställda på att vi ville få ett till barn då. Det enda jag såg var barnvagnar och gravidmagar.

När Petra var färdigbehandlad för bröstcancern hade hon och Stefan börjat ge upp tanken på att kunna få ett till barn. Medicinen och sprutorna satte hennes kropp i klimakteriet och det skulle inte gå att bli gravid, hade läkarna sagt.

– Men några månader efter att jag var färdigbehandlad, började jag må jättedåligt igen. Kräktes och var så trött. Läkarna kunde inte hitta något fel och till slut var det en sjuksköterska som sa, ”Men om du kräks när du ätit... du är inte gravid då?!”

– Det konstaterade snabbt att det nog inte kunde röra sig om det. Men så tog jag ett graviditetstest ändå och sen kom det fram att jag väntade barn – i vecka 13!

Morfar bestämde namnet

Lilla Mira blev hela familjens bebis redan i magen, berättar Petra. Med tanke på hennes sjukdomshistoria gjorde man alla tester som fanns och extra många ultraljud.

– En gång satt pojkarna med på en soffa och fick se lillasyster. Och både min mamma och min pappa var med på andra ultraljud.

Det var också morfar som kom på Miras namn.

– ”Det måste bli antingen Mira eller Rakel” sa han, ”eftersom hon är ett Mirakel!”

”Tacksam för allt vi har”

När cancern nu är tillbaka med en dystrare prognos, har Petra börjat dela med sig av sina tankar om att välja hoppet på instagramkontot hoppet_livet_cancern. Där berättar hon om vardagen, tankar och känslor – och många vill läsa. Kontot har växt och fått över 7000 följare.

Kanske, hoppas Petra, kan någon annan i en svår situation få inspiration av hur hon väljer att hantera sin sjukdom.

– Jag känner mig så tacksam för allt vi har. Att vi har tre friska och underbara barn. Tänk att vi hann få pojkarna och Mira. Nu kommer vi inte kunna få fler barn. Jag har det med mig, att jag vill fokusera på det jag är tacksam för. Då klarar man sig långt.