Petra var övertygad om att hon aldrig skulle få barn – är nu trebarnsmamma

Efter reklamen: Se också: 5 (vita) lögner föräldrar drar för att spara pengar

Petra Högfeldt, 46, känner sig lyckligt lottad som i dag har tre fantastiska barn i sitt liv. Vägen dit har varit lång och stundvis kantad av ren och skär sorg. Det går inte att ta miste på den glädje hon känner över att det till slut gick vägen.

Hade någon för några år sedan sagt till henne att hon idag skulle ha tre barn så hade hon skrattat den personen rakt upp i ansiktet. Hon var nämligen precis på väg att ge upp när det otänkbara inträffade.

– Det är mitt liv och jag har levt mitt i centrum av det, så jag har nog inte tänkt att det är en så stark berättelse. Men jag hoppas ändå att den ska kunna inge hopp och tröst till andra som går igenom liknande, säger Petra Högfeldt.

Intensiv barnlängtan och en övertygelse om infertilitet

Vi backar tillbaka bandet. Året är 2006 och Petra har precis gift sig. Hon och hennes dåvarande man hade redan innan giftermålet hunnit börja längta efter att en dag få barn. Men tiden går och ingenting händer.

Till slut söker sig Petra till en gynekolog för att se så att allting stämmer i kroppen. Till historien hör att hon under tonåren aldrig använt p-piller och att hon inte heller blivit gravid under ett tidigare förhållande som varade i åtta år.

Läkarbesöken visade att hon hade cystor på äggledarna som potentiellt kunde försvåra möjligheterna att bli gravid, men att det enligt läkarna inte skulle vara omöjligt. Petra hade dock länge varit övertygad om att hon aldrig skulle kunna bli gravid, en övertygelse som bara stärktes av det faktum att cystorna fanns där.

Svåra motgångar trots ett öppet sinne

En resa mot adoption och parallellt en resa mot graviditet via IVF tar sin början. Under tiden opereras också några av cystorna bort.

– Jag har alltid trott att jag inte kan få biologiska barn och har alltid haft en jättestark känsla av att så är fallet. För mig var det heller inte viktigt att jag personligen skulle föda barnet utan bara att jag skulle få ett barn, säger Petra.

Trots att Petra gjorde allt som stod i hennes makt för att få ett tillskott till familjen så verkade ingenting fungera. Dessutom valde landet som de ansökt om adoption i att stänga för den möjligheten när det redan hade gått några år efter att paret betalat och skickat in alla papper.

Så ansökningsprocessen fick börja om, denna gång till Etiopien.

– Vid den här tidpunkten hade många av våra vänner börjat att få barn nummer två. Vi var otroligt glada för deras skull såklart, men samtidigt kändes det helt fruktansvärt orättvist. Jag tänkte att vi nog var de enda människorna i hela världen som inte ens skulle få lov att adoptera. Jag kunde inte bli gravid och trots att vi gjorde allting rätt och försökte med allt så gick det inte. Allting tog så lång tid och jag tyckte att det var jättejobbigt, säger Petra.

Satte upp ett datum då hon skulle sluta försöka

Petra tillät sig själv att vara väldigt ledsen och nere. Hon passade också på att vara mycket på parets landställe på helger och på somrarna. Mitt i renoveringsprojekten där kände hon att hon ändå kunde släppa tankarna på barn helt och hållet i perioder.

– Jag höll mig knappt uppe i perioder och var ledsen under en lång period. Men jag kände hela tiden att vi måste orka det här eftersom vi verkligen ville ha ett barn. I samband med att vi bytte land för adoption satte vi också upp ett datum för när vi skulle ge upp och sluta försöka. Det var ändå väldigt skönt att mitt i all längtan kunna känna att processen och eländet har ett slut, vare sig det blir ett barn eller inte, säger Petra.

Efter sex års väntan fick hon äntligen en son!

Paret passade på att se tidsgränsen som en tid att rå om varandra och att göra sådant som de inte skulle kunna göra om de fick ett barn, som att resa. I december 2010 skickade de in de nya pappren och hann resa utomlands tre gånger innan augusti 2011 då ett samtal från adoptionscentret kom.

– Då ringde de och sa att det fanns ett barn som skulle bli vårt…, säger Petra och brister ut i gråt.

Det här var sex år efter att de börjat ansöka om adoption och strax innan det datum då de bestämt sig för att sluta försöka.

– Det var fantastiskt och alldeles underbart! Jag förstod knappt vad hon sa i andra änden, säger Petra.

I december 2011 kunde de hämta sin älskade son Valentin. Vid tillfället var han nio månader och i år har han hunnit fylla elva år.

– Sekunden jag såg honom kände jag direkt i hjärtat att det här är min son och jag tror att han kände samma sak. Anknytningen gick så bra och så snabbt. När jag fick honom i famnen så var det som att allt bara försvann. Det spelade ingen roll att vi förgäves hade betalat massa pengar första gången och att vi hade väntat i sex år och lidit något ofantligt. Det var en sådan lycka och allt som betydde något var att han var där framför mig. Jag hade blivit hans mamma och ingenting annat spelade någon roll, säger Petra.

Tiden efter att familjen fått ta med Valentin hem beskriver Petra som bland de lyckligaste perioderna i hennes liv. Han var ett barn som kiknade av skratt när hon kittlade honom på magen och log med hela ansiktet när hon tittade på honom.

– Han var otroligt bekräftande på saker som vi gjorde, stort som smått. Han bara strålade av lycka och var ett lätt barn på många sätt, säger Petra.

Ett syskon kom plötsligt från oväntat håll

Eftersom adoptionsprocessen hade dragit ut så mycket på tiden så bestämde sig paret för att ansöka om adoption igen ganska snart efter att Valentin kommit hem. De tänkte att det vore underbart med ett syskon, men var samtidigt också nöjda med situationen som den var och kände att det egentligen inte spelade någon roll om de bara har ett barn.

Denna gång gick pappren till Filippinerna eftersom Etiopien hade stängt för adoption. Barn nummer två skulle dock visa sig komma från ett helt annat oväntat håll – nämligen Sverige. Någon hade rekommenderat paret för kommunen och de hade också i början av adoptionsresan mejlat olika kommuner för att visa intresse efter ett råd av en vän. Både Petra och hennes dåvarande man har också jobbat professionellt med barn väldigt länge.

– Plötsligt ringer de från en svensk kommun i juni 2014 och frågar om vi vill adoptera en fem dagar gammal bebis. Det var många tankar som snurrade. Hur adopterar man i Sverige och hur blir det med pappren i Filippinerna? Dessutom var han ju så liten, säger Petra.

Men hon landade i att det kändes menat att Julian skulle bli deras son och lillebror till Valentin. Processen blev långdragen av olika anledningar och ett tag hade paret kvar adoptionspappren i Filippinerna för att de inte vågade lita på att det hela faktiskt var sant. Det dröjde nästan ett år innan allt var helt klart och Julian fick bli deras son på riktigt. I dag har han hunnit fylla åtta år.

Nästa överraskning: Petra blir gravid!

Efter en tid valde dock paret, trots sin barnlycka, att gå skilda vägar. Av flera skäl landade de i att det var bäst så. Under skilsmässan börjar Petra att träffa en annan man. Efter ett tag kommer då nästa överraskning – hon blir gravid. Plötsligt växte ett barn i hennes mage, men detta utan hennes vetskap. Hon hade det inte ens i tankarna att det kunde vara så.

– När jag faktiskt var gravid slog det mig inte på en gång. I ett samtal med min mamma klagade jag på att jag var så trött och mådde illa. Då frågade hon om det spänner i brösten och jag undrade hur hon kunde veta det. ”Du måste göra ett graviditetstest!” utbrast mamma då, säger Petra.

Första tanken var abort – men ändrades snabbt

Graviditetsstickan hon köpt samma dag visade två starka och tydliga streck. Året är 2018.

– Jag hade verkligen inte planerat att skaffa barn med den här mannen och första tanken var faktiskt abort. Jag låg i skilsmässa, hade hunnit fylla 42 år och kände dessutom inte den här mannen så bra ännu. Men efter att en kurator på sjukhuset gått igenom processen så kände jag att det verkligen inte var ett alternativ. Har jag en gång i mitt liv blivit gravid så gör jag inte abort, om jag så får bo själv med alla tre barn, säger Petra.

Men det var svårt att veta hur hon skulle tänka eller känna. Hon hade ju inte velat någonting hellre än att bli gravid men samtidigt accepterat att hon skulle få sina barn via adoption.

– Det är svårt att beskriva hur världsomvändande det var för mig personligen. Jag hade sörjt att jag inte kunde få biologiska barn och var klar med den sorgen. Men mitt i kaoset kände jag en jättestark känsla av lycka att få uppleva graviditeten, säger Petra.

Vågar knappt berätta om förlossningen

Förlossningen gick som smort och Petra hade inte ens kunnat föreställa sig en drömförlossning som denna.

– Det var helt magiskt att allt flöt på så bra och utan problem, både under graviditeten och förlossningen. Det är på den nivån att jag knappt har vågat berätta om den för andra eftersom många haft det så tufft, säger Petra.

Syskonen har alltid stått varandra nära

Lillasyster Joline har i dag hunnit fylla fyra år och Petra är fortfarande tillsammans med hennes pappa. Valentin och Julian bor varannan vecka hos mamma Petra och varannan vecka hos sin pappa.

Syskonen har alltid sett varandra som självklara syskon.

– Ibland säger Joline att hon varit hos en annan mamma innan jag födde henne. Vi pratar mycket om att Valentin och Julian är adopterade och att det är en annan mamma som fött dem. Joline vill vara som sina brorsor och ser verkligen upp till dem, säger Petra.

Uppmuntrar till att aldrig förlora hoppet

Petras kamp är onekligen ett bevis på att livet kan ta oväntade vändningar och hon trycker på vikten av att aldrig förlora hoppet och att försöka uppskatta det man har. Hon stannar ofta upp både i de härliga stunderna och i vardagskaoset för att uppskatta den starka lyckan över att hon får uppleva att vara mamma till tre barn.

– Jag gick från att aldrig tro att jag skulle få barn till att stå mitt i livet med tre. Jag tänker varje dag på hur fantastiskt det är, säger Petra.

Efter reklamen: Se också: 5 tecken på att du bor med en "threenager"