Pernilla Christians Andersson är mamma och har en adhd-diagnos

När man har ett barn med en npf-diagnos kan det dyka upp många saker som förändrar en förälders vardag. Men hur är det ifall man som förälder har en diagnos? Hur påverkas barnen och vad behöver man göra för att dagarna ska funka så bra som möjligt?

Se också: Det här är NPF-diagnoser

Efter reklamen: Det här är NPF-diagnoser

Motherhood har träffat Pernilla Christians Andersson som under hela sitt liv upplevt att det var något som inte stämde.

– Jag har alltid känt mig annorlunda och som att jag inte riktigt passar in, säger hon.

Det var först när hon blev mamma som hon tog sina misstankar på allvar. Som 36-åring fick hon sin adhd-diagnos. Här är hennes historia.

Pernilla Christians Andersson kände sig annorlunda

Tvåbarnsmamman Pernilla Andersson beskriver sig som en kreativ och positiv person som alltid är sig själv, helt utan filter. Hon har nära till skratt och ser det mesta från den ljusa sidan.

Men så har det inte alltid varit.

Under sina första år som ung vuxen var det svårt för Pernilla att passa in. Hon kände sig annorlunda i mycket och försökte förstå varför, genom att flytta runt, testa olika jobb och utbildningar.

– Jag har alltid haft en inre oro och den blev starkare när jag flyttade hemifrån som 18-åring. Det blev en utmaning att få ihop vardagen själv, vilket resulterade i kaos och att jag tappade fotfästet helt och hållet.

Fem år senare träffade hon sin man och Pernilla berättar som att det hjälpte henne att landa.

– Jag har ändå varit väldigt rörig, men min man blev min trygga punkt i livet när allt kändes intensivt och utmattande, berättar hon.

Pernilla Christians Andersson
-

Ålder: 40.

Familj: Mannen Samuel, 38, och sönerna Elias, 13 och Adam, 2,5 samt husdjur.

Bor: I ett litet rött hus med vita knutar, utanför Norrköping.

Gör: Hemmamamma och föreläser om adhd.

När Pernilla var 26 år födde hon parets första barn. Hon berättar att förlossningen var traumatisk och att hon drabbades av posttraumatiskt stressyndrom.

– Vi fick enormt mycket stöd av mina föräldrar. De fanns där dagligen under två års tid. Till slut orkade jag med vardagen och kunde njuta av livet med vår son.

Att bli förälder är stort för alla, oavsett om man är den som varit gravid eller är den som står bredvid. När Pernilla hade kommit på fötter efter de första tunga åren kunde hon på riktigt njuta av att vara förälder.

– Jag la all min energi på sonen och fick med tiden allt att fungera. Jag älskade att vara mamma och kände mig säker i min mammaroll.

Men det var ändå något som skavde.

Pernilla berättar att hon ibland kunde bli vansinnigt arg för små saker, utan att hon egentligen visste varför. I vissa fall kunde hon ”explodera” direkt över en situation, det var svårt för henne att hålla sig lugn.

– Jag har alltid varit bra på att ge min in i konflikter, men jag har fått lära mig att jag måste backa ibland utan att det för den delen behöver betyda att jag inte sätter ner foten mot exempelvis orättvisor.

Det var av en slump som en vän till Pernilla började berätta om adhd. Vilka symtom som kan dyka upp och hur diagnosen kan visa sig. Pernilla kände igen sig direkt, men tryckte ändå undan känslorna eftersom hon inte fått några kommentarer under skoltiden.

– Jag gjorde ett självskattningstest på en webbsida om adhd och fick full pott. Jag gjorde om testet flera gånger, men samma resultat visade sig varje gång. Efteårt ringde jag mina föräldrar och bad dem läsa om adhd och de sa ”det är som att de beskriver dig”.

Pernillas man reagerade likadant och tack vare familjens stöd fick hon mod till sig att ringa sin läkare för att få en remiss till en utredning.

Gjorde utredning för adhd

Många känner ibland att de behöver kämpa för att få rätt stöd och vård, för Pernilla var det helt tvärtom. När hon träffade sin läkare fick hon fylla i ett tjockt häfte med uppskattningsfrågor. Hon fick så pass höga svar inom ramen för adhd att hon snabbt fick rätt till en utredning. Pernilla berättar:

– Det tog nästan ett halvt år tills jag fick komma på ett första möte med en kurator. Jag fick fylla i en massa papper om hur jag hanterar vissa situationer, hur jag upplever mig själv och de sidor jag har. Mina föräldrar fick även fylla i saker om min barndom.

Efter det här ställdes Pernilla ytterligare i en kö för utredningens nästa steg och då gick det långsamt. Hon berättar att det tog nästan två år tills hon blev kallad till ett första möte. Även här var det en hel del pappersarbete och samtal – både med Pernilla och hennes föräldrar, men också för hennes man.

Tiden gick och efter ytterligare ett år fick hon diagnosen adhd. Då var hon 36 år och mamma till en 9-åring.

Hur kändes det när du fick din diagnos?

– Jag kände alla känslor! Sorg över att inte ha vetat om det tidigare och arg över att det tagit så lång tid att förstå vad som var fel. Men mest var jag lättad över att äntligen få veta varför saker inte fungerade. Jag kände också hopp för framtiden, att jag äntligen kunde lära mig varför jag reagerar som jag gör.

Många kallar adhd en superkraft, men det vill Pernilla inte hålla med om. För henne är diagnosen ett funktionshinder.

– Min adhd hindrar mig från att fungera som andra gör, i helt vardagliga situationer, säger hon och fortsätter:

– Man ska komma ihåg att det inte är ovanliga sidor man har utan det handlar om att visa drag är så starka att de gör att man inte får ihop sin vardag och relationer. Det är otroligt viktigt att få hjälp att lära sig hantera och förstå.

Pernilla menar att diagnosen gjort att hon fått en bättre vardag. Hon beskriver det som att fått ett helt annat lugn i kroppen.

– Jag fick veta vad som är anledningen till att jag känt mig så annorlunda och reagerar mycket starkare i många situationer. Att få veta att den oro som jag alltid haft, men inte förstått, egentligen är rastlöshet.

De största utmaningarna hon har handlar inte om diagnosen i sig utan mer om något helt annat.

– Det kan vara att behöva höra om fördomar och bristen på kunskap kring vad adhd verkligen är. Även om jag inte tycker att adhd är en superkraft, så ser jag den verkligen inte som något negativt.

Vara förälder och ha adhd

De flesta föräldrar oroar sig över sina barn och hur det ska gå för dem när de fått en diagnos.

Idag är Pernilla 40 år och har två barn. Att vara mamma och ha adhd kan ibland vara rejält utmanande. Hon berättar att det svåraste är att hålla ordning på tider, komma ihåg föräldramöte, vilka läxor som ska göras och så vidare. Därför har hon och hennes man fördelat sysslorna så att vardagen ska funka så bra som möjligt.

– Vi är ett bra team och är lika delaktiga föräldrar båda två.

Men i vissa fall kan diagnosen ställa till det för hela familjen. Pernilla berättar om situationer där den klart och tydligt syns.

– Om vi ska åka bort hela familjen och jag råkar få se en vattenkanna MÅSTE jag börja vattna alla blommor helt plötsligt. Under den korta stunden glömmer jag bort att vi ska iväg. Tidsuppfattningen finns liksom inte.

– Jag har en stor whiteboard i köket där jag skriver upp vad jag ska göra under veckan. Då kan min man även hålla koll så jag inte dubbelbokar mig eller om han behöver påminna mig. Tack vare att jag ser den flera gånger par är det mindre risk att jag glömmer något.

Men hur skulle du säga att ditt sätt att vara mamma förändrades sedan du fick din diagnos?

– Jag har blivit ännu lugnare i vem jag är, både som Pernilla och som mamma. Jag kan njuta mer av allt nu när jag vet varför jag känt mig annorlunda o inte klarat vissa saker. Jag tycker inte att min adhd gör det svårt att vara mamma. Jag tror den hjälper mig att bli den mamma som jag vill vara. En ärlig, rak och spontan mamma som inte ser problem utan möjligheter.

Idag föreläser Pernilla mycket om sin adhd-diagnos och det gör hon för att sprida kunskap och minska fördomar. Hon brinner för att dela med sig av sina erfarenheter och även få berätta hur det är att som vuxen leva med en diagnos.

– Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att även om alla som har adhd har otroligt många likheter så har vi även otroligt många olikheter. Man är inte adhd, man är sin personlighet.

– Det är en funktionsnedsättning, men det är verkligen ingenting som säger att det är samma sak som att man får ett dåligt liv, avslutar hon.

Foto: TT