”Mitt barn är orolig att jag ska försvinna – vad kan jag göra?”
Här får en Motherhood-läsare tips på hur hon kan hjälpa sin son när han fastnar i sina orostankar.
Fråga: ”Häromdagen när jag och min son som är nio år, såg en film började han gråta. En scen i filmen gjorde så han började tänka på att hans föräldrar kan försvinna och det gjorde honom ledsen. Nu har det gått flera dagar och han tänker fortfarande på det. Han har liksom fastnat i det. Hur kan jag hjälpa honom att komma över sina orostankar?”
/En mamma som behöver råd
Det här är antagligen något som många föräldrar får gå igenom någon gång. Motherhood lät barnpsykologen och psykologiforskaren Lars Klintwall svara på frågan.
Hur hjälper jag mitt barn med oro?
”För att hjälpa din son att komma över sina orostankar är det viktigt att lyssna på tankarna, utan att direkt försöka få bort den jobbiga känslan de väcker. Om han precis upptäckt den här tanken, som ju är helt sann – ni kan försvinna! – så kommer han behöva acceptera den och det kan ju ta några veckor.
Om tankarna och frågorna kommer när han ska sova så är det bättre att säga att ni ska prata om det imorgon, undvik att gå in i diskussion om vad som kan hända eller inte. Då är det bättre att säga 'Det har vi ju pratat om, och vi kan prata mer om det imorgon.' Risken annars är att du med de lugnande svaren bara gör att han fastnar i tankarna längre, så att det blir svårt att sova.
På dagen när han är lugn och trygg, prata om det här med att ni kan försvinna. Prata om det som just en tanke, och utforska nyfiket vad det är han är rädd ska hända. Ta ut trollen i solskenet och diskutera vilka fantasier han kan ha. Barn vet ju inte vilka fantasier som är realistiska och inte, och vet heller inte vad som skulle om ni faktiskt skulle dö – vem skulle han bo hos och så vidare. Minns att det är inget farligt att prata om sådant här.
De flesta barn går igenom en sån här period, och det är inget farligt utan tvärtom en chans att öva på hur vi hanterar jobbiga tankar – inte genom att trycka bort dem utan att acceptera dem som tankar.”
/Lars, legitimerad psykolog
