"Mitt barn är född i fel kropp"

Efter reklamen: Motherhoods expertpanel – din guide genom mammalivet

Könsdysfori beskrivs av Socialstyrelsen som "Ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen, som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet". Idag råder en ökad acceptans och förståelse kring att inte identifiera sig med det kön man har tilldelats. Motherhoods experter, psykologen Hanna Fischer, och barnläkaren Kajsa Kaiser, vägleder föräldern i Veckans fråga.

Psykologen: Det finns många sätt att vara pojke/flicka på

Det är vanligt att barn har mycket tankar om kropp och identitet, inte minst i puberteten, men om känslan av att kroppen inte stämmer överens med ens tilldelade könsidentitet har funnits över tid och innebär ett lidande kallas det för könsdysfori. En minoritet av barn under 12 år med känslan av att vara född i fel kropp kommer att ha en kvarvarande könsdysfori och önskan om att genomgå könsbekräftande behandling. Syftet med en sådan behandlingen är att anpassa kroppen så långt som det är möjligt till upplevd könsidentitet. Att prata om det betyder såklart inte automatiskt att man har könsdysfori och ska genomgå operation eller könsbekräftande behandling.

Som förälder är det viktig att visa öppenhet och nyfikenhet inför dessa funderingar och sålla ut om ditt barn mår dåligt i detta. Ta reda på hur länge det känts så och hur det påverkat ditt barn? Finns vissa situationer som skapar obehag? Om du kan bidra till nyfiket utforskande av kön, genus och identitet, att påvisa att det finns flera sätt att vara pojke/tjej på kan det underlätta mycket. Det är bra att lyssna värderingsfritt, men att samtidigt visa nyfikenhet med frågor som ”hur skulle du vara om du var precis som du ville? Hur skulle du tänka, prata, klä dig, vara på gympan.. ?” Beroende på hur långt ditt barn kommit i dessa tankar kan du fråga om ditt barn vill ha ett annat pronomen (han/hon), och vilket namn hen vill att du använder. Man kan stegvis prova att ändra pronomen och se om det känns bra eller inte (exvis hemma och sedan i skolan).

Visa nyfikenhet med frågor som: ”Hur skulle du vara om du var precis som du ville? Hur skulle du tänka, prata, klä dig, vara på gympan ...?”

Hanna Fischer, psykolog

Flera barn jag träffat med starka funderingar kring kön och identitet har upplevt obehag av att ständigt bli ”felkönad” och ofta kan det redan kännas bättre av att få använda vad som uppfattas som rätt pronomen. Ibland kan det även vara läge att öka kunskap och acceptans i barnets omgivning. Inte sällan är skolan det ställe där könsdysforiska tankar triggas när man slentrianmässigt gör uppdelningar mellan killar och tjejer.

Skolor skulle kunna underlätta för så många barn genom att ha könsneutrala toaletter, att göra könsneutrala uppdelningar såsom ”alla med bokstaven X istället för killar och tjejer”, att låta vissa barn få byta om innan/alternativt hos lärarna innan gympan. Ibland får barn som utforskar sin könsidentitet intima och påträngande frågor från en oförstående omgivning och då kan man behöva hjälpa barnet att sätta gränser och parera andras tyckanden.

Om du själv blir obekväm eller orolig för vad dessa tankar och känslor ska leda till eller att andra ska reagera negativt är det viktigt att hantera egen oro. Läs på och skaffa kunskap! Mer info finns på 1177 Vårdguiden. Ibland vill barn inledningsvis hellre prata med andra i samma situation och då kan det vara bra att veta att RFSL i olika städer har kaféer, träffar m. m. Det finns även en intresseföreningen som heter "transammans" där man kan bolla med andra föräldrar hur de hanterat liknande frågor. Om du upplever att ditt barn mår mycket dåligt av detta bör ni söka vård.

Barnläkaren: En människas identitetssökande och vuxenblivande är en process

Lyssna utan att döma och utan att visa stora reaktioner. Generellt om man vill att ens barn ska berätta saker, så är det klokt att lyssna uppmärksamt men lugnt. Även det som man själv menar som bekräftande reaktioner kan uppfattas som överväldigande för barnet, som tolkar det som att du som förälder inte orkar bära deras berättelser varvid de sluter sig.

Det är viktigt att komma ihåg att en människas identitetssökande och vuxenblivande är en process och inte en händelse. Det tänker jag att man kan förmedla till barnet också, att sökandet är en slags resa och att hen inte har någon tidspress att hitta ett svar. Naturligtvis är det viktigt att visa att man älskar och stöttar sitt barn oavsett var hen landar i detta. Senare kan man vända sig till RFSU eller Unizon för vidare stöd.

Foto: TT/Motherhood