Caroline: Min sons adhd misstogs för att vara dålig uppfostran

Allt fler barn diagnostiseras med adhd. Men hur är det egentligen att vara förälder till ett hyperaktivt barn? Caroline vittnar om hur Céasar redan som bebis aldrig kunde komma till ro och hur utvecklingskurvan inte verkade likna övriga barns.

– Céasar grät från midnatt till 5 på morgonen. En nattning kunde ta allt från en och en halv till tre timmar. Det var aldrig något som gick smidigt. Det var väl det som var avgörande egentligen, att allt var svårt. Det var en uppförsbacke med allt. Klä på sig, duscha, inte springa iväg, gå och handla. Allt var en pärs. Framförallt så kom aldrig konsekvenstänket. Man såg ändå att andra barn lärde sig att om jag springer över vägen så kan jag bli överkörd, eller om jag hoppar så slår jag mig. Men det kom inte för Céasar, säger Caroline.

”Fick alltid anmärkningar på att jag inte kunde uppfostra mitt barn”

Som förstagångsförälder hade Caroline i början svårt att veta vad som kunde anses som ”normalt” och inte i förhållande till Céasars utveckling. Dessutom märkte hon ofta av negativ uppmärksamhet från andra människor i olika sammanhang.

– När vi var på lekplatsen så fick jag alltid anmärkningar på att jag inte kunde uppfostra mitt barn. När jag skulle till BVC för att få stöd kring sömn och rastlöshet så var det för att jag var en ung mamma. Oerfaren. Men alltså hallå? Är inte alla förstagångsföräldrar oerfarna?

Hon fortsätter:

– På förskolan var det också föräldrar som anmärkte på att hans beteende på något sätt var relaterat till att jag var ung. Som att jag inte brydde mig om honom för att jag fortfarande bara hade fokus på mig själv.

”Det som skär mest i mammahjärtat är det sociala”

När andra barn vid fyra års ålder ofta börjar kunna lugna sig något, så menar Caroline på att det bara blev värre för Céasar. Han tänkte inte utan agerade enbart på impulser, något som också påverkade det sociala.

– Det som skär mest i mammahjärtat är det sociala. Att han inte kunde få kamrater. Han är så snäll men intensiv. Han blev aldrig hembjuden, eller bjuden på kalas eller något socialt.

Något som även följt med Céasar upp i skolåren.

– När det går långa lov utan att någon hör av sig, när det ekar tomt på kompisar under helgen. När han är sjuk och ingen kollar hur det är med honom. Det är det jobbigaste. För det kan jag inte bryta ner åt honom. Det bara är. Det är jobbigast för att jag ser hur det påverkar honom och hur det kommer att definiera en stor del av honom. Men det är bara att försöka att stärka honom.

Små barn, små problem – stora barn, stora problem

När Céasar skulle byta från förskola till skola ville personalen att han skulle stanna kvar vid förskolan ett år, på grund av hans koncentrationssvårigheter. Det var i samma veva som han officiellt blev diagnostiserad med adhd.

– Det var faktiskt något av det mest kränkande jag var med om. Speciellt med tanke på att de jobbar med barn och dessutom har pedagogisk utbildning.

Caroline menar att han var mentalt redo för skolan, men att kroppen inte helt hängde med. Hon förstod inte varför ett år till på förskolan skulle lösa det dem påstod var problemet.

– Hans adhd hade ju inte försvunnit på ett år. Så det hela var befängt. Men de ville att jag skulle skriva på att han skulle gå om förskolan och avsäga mig platsen om han inte ”lugnade ner” sig. Vilket så klart gjorde mig både arg och ledsen. Det resulterade i att de tog hans skolplats ifrån honom. Men jag gjorde en anmälan till skolinspektionen och gick även till media. Då fick han tillbaka sin plats, fortsätter hon.

Idag kämpar sonen med skolan. Utöver sin adhd har Céasar också dyslexi, två diagnoser som ofta korrelerar med varandra.

– Jag önskar verkligen att fler förstod hur jobbigt det är som förälder till dessa underbara barn. Men fortfarande gäller samma sak som när de var små, fast nu är de stora och man vill förvänta sig mer. Det gäller att förklara läxor, bryta ner det i små uppgifter, tala om för dem att de måste äta och starta dem.