Matilda blev änka vid 23: "Jag valde att leva när jag egentligen bara ville dö"

Matilda Lönnqvists man Erik hade nyligen fyllt 25. Tillsammans med sin två månader gamla son befann sig paret på semester i deras hemtrakter på Gotland när det ofattbara inträffade.

I serien "Min berättelse" i P1, berättar Matilda själv om hur hon och Eriks kärlekshistoria började - och slutade.

Erik och Matilda träffades via en dejtingapp och blev ett par i april 2018.

— De tog bara tre dejter innan jag flyttade in i hans lägenhet, berättar Matilda.

Omedelbart visste hon att det här var mannen hon skulle gifta sig med, mannen som skulle bli pappa till hennes framtida barn.

— Men det sa jag inte då, jag var rädd att skrämma iväg honom, säger hon med ett leende.

Det hade hon inte behövt oroa sig för. Erik friar en vacker kväll i Visby redan samma sommar. Tillsammans flyttar de från Gotland till Västmanland där Erik skulle studera.

Ett efterlängtat plus på stickan

Att de skulle bli föräldrar tillsammans var ett självklart val och efter vad som kändes som ändlösa månader av väntan kom det efterlängtade pluset på stickan. Det var på Fars dag 2019. I juli 2020 föddes deras son. Men graviditeten hade varit tuff och när sonen var fem dagar gammal gick Matilda in en förlossningsdepression.

— Det var något jag försökte hålla för mig själv. När man får barn ska man vara glad. Punkt.

Erik stöttade så gott han kunde under den här tiden. Kommande semester och sonens dop hemma på Gotland hos släktingar och vänner var minst sagt efterlängtad.

Matilda och Erik var två veckor in i semestern när Matilda sitter i sitt gamla flickrum och ammar. Hon hade fått sovmorgon när Eric smugit upp med sonen tidigare samma morgon. Hennes mamma som befinner sig på nedervåningen tar ett samtal. Det är Matildas ena syster som ringer. Det har varit en bilolycka i närheten och hon ville dubbelkolla att deras mamma är okej, hon hade fått en otäck känsla. Mamman kommer upp till Matilda och berättar om olyckan. Samtidigt frågar hon var Erik är. "Nere, tror jag" svarar Matilda, men men möts av mammans frågande blick.

— Jag fick genast ont i magen. Jag ringde Erik sju gånger och fick inget svar. Jag fick panik.

Tillsammans med sin mamma och lille son kastar hon sig iväg till olycksplatsen. Hon möttes av en bild som fortfarande dyker upp på hennes näthinna dagligen.

"Det är din man som lastas i ambulanshelikoptern"

En lastbil med kvaddad front och släpet i diket, brandbil, polisbilar, en ambulanshelikopter mitt på vägen och en vit Skoda, precis en sådan som hon och Erik hade.

Men det behövde ju inte vara deras bil, tänker hon i desperation. Hon frågade poliskvinnan som blockerade olycksplatsen. Polisen tog upp sin radio för att ta reda på registeringsnummer och ägare av bilen. Efter en ödesmättad stund vänder hon sig mot dem.

— Matilda det är din bil som har krockat, det är din man som lastas i ambulanshelikoptern just nu, säger hon.

Matilda sjönk ihop med händerna över ansiktet och kippade efter luft.

När Matilda kommer till sjukhuset hade Erik precis körts till operation. Läget var kritiskt. Han hade frakturer i alla ben från bäckenet och nedåt. Halspulsådern och kroppspulsådern var trasiga.

Erik flögs senare till fastlandet för operation på Karolinska sjukhuset i Solna. Matilda, sonen och hennes mamma fick ta båten.

— Det var den värsta båtresan i mitt liv. Folk runt omkring hade varit eller skulle på semester. Jag visste inte ens om Erik skulle leva när jag kom i land.

Efter åtta dagar på centralintensiven förklarades Erik hjärndöd. Matilda hade vid det laget förstått att hans kropp inte skulle orka länge till. Hon kröp ihop intill honom i sjukhussängen för att säga några sista ord.

— Det sista jag sa till honom var: "Jag älskar dig till månen och tillbaka. Och jag löser det här. Det är okej. Jag förstår att din kropp inte orkar längre. Jag tar hand om allt. Jag lovar."

Matilda var 23 år gammal, mamma för första gången och nybliven änka.

Som i ett töcken åker de tillbaka till Gotland. Den första månaden var allt svart för Matilda. Hon kunde knappt äta, sova och orkade knappt vara med sonen som var så smärtsamt lik sin pappa.

Matilda behövde planera för begravningen, göra en bouppteckning och otaliga vändor med försäkringsbolagen väntade. Det blev även en tvist med Eriks släktingar om hans aska. Och mitt i allt detta den överväldigande sorgen.

"Ville inte ha livet utan Erik"

— Hur skulle jag kunna leva utan mitt livs kärlek? Den enda personen som kände mig utan och innan.

Matilda insåg att hon behövde hjälp med att hantera smärtan. Hon fick professionell hjälp och när det var som svårast gick hon och pratade fyra gånger i veckan. Hon kom även i kontakt med en präst som kom att betyda mycket för henne.

När det hade gått en tid och begravning låg bakom henne hörde hon sonen gråta på avstånd. Där och då gav hon sig själv två val. Antingen sluta leva eller ta tag i livet för sig själv men också för Erik.

— Jag ville inte ha livet utan Erik, men jag ville ha livet med sonen. Jag valde min son. Jag valde att leva, kosta vad det kosta ville. Så jag gick upp och bestämde mig för att inte missa en enda dag till av sonens liv. Sakta men säkert blev jag mamma igen.

Matilda läste olycksrapporten, den tekniska undersökningen och obduktionsrapporten. Hon träffade räddningstjänsten och polisen som var på plats när olyckan inträffade. Allt blev på så vis verkligare för Matilda. Det var också ett sätt att acceptera och bearbeta det som hänt.

Det gick inte att med hundra procent säkerhet säga vad som orsakade olyckan, men det både polisrapporten och Matilda kom fram till var att Erik troligtvis fått en stroke minuterna innan olyckan, kört av vägen och krockat med en lastbil.

Sonen sov i Matildas famn när hon en solig dag i maj spridde ut askan på den plats i havet som Erik hade önskat. Sorgen finns fortfarande kvar, liksom tårarna, men livet fortsätter för Matilda och sonen som vart de än befinner sig i världen kan titta ut över havet och minnas sin Erik.

Källa: SR /P1/Min berättelse

Foto: Privat