Louise Edlund Winblad: ”Låt oss plocka med lärdomar från denna skitpandemi”

Efter reklamen: Välkommen till Motherhood

Även om jag älskar vardagen – rutinerna och förutsägbarheten – så ska jag inte neka att den också innebär en stress. Det är tider som ska passas, framför allt morgnarna (kan vi inte bara skippa morgonracet?), och allt det där ”övriga” som nu rullar igång och ska klämmas in på de få timmarna som är kvar mellan jobbet/skolan och läggdags.

Rådet att lägga sig i tid känns nästan som ett hån – för hur ska man hinna det?

Jag läste någonstans att kvinnors stressnivå minskat under pandemin. Något som också bekräftats i många samtal jag haft med vänner och bekanta. Detta gäller givetvis inte alla yrkesgrupper men jag tror det sträcker sig längre än till bara arbetet, så låt oss reflektera lite över detta.

Plötsligt vann dessa kvinnor tid. Restiden till och från arbetet var inte det enda som sparade tid. Utan mellan två möten har man kunnat slänga in en tvätt, duka av frukosten eller hackat morötterna till middagen. Eller under lunchen ta en promenad eller joggingtur och kanske hinna handla stövlarna som barnet saknar. Kanske se över barnens kläder, packa fotbollskläder till träningen och ha tid att skjutsa, hämta, lämna utan andan i halsen.

Att allt detta har kunnat spridas ut under en hel dag istället för att klämmas in på de där få timmarna innan sovtimmen är kommen har lett till ett behagligare tempo. Slippa andan i halsen och känslan att hela tiden vara på millimetern.

Lägg även till uteblivna lekdejter med barnens kompisar, inställda kalas och uppskjutna middagar med vänner.

Jo, jag vet. Det låter visserligen trist – delar av det ÄR trist – men det ger onekligen lite luft i en annars ganska pressad vardag. Inga presenter till kompisarna som måste panikhandlas en timme innan kalaset börjar – eftersom affären öppnar klockan 11 och kalaset börjar klockan 12 och man (okej JAG) givetvis aldrig haft någon framförhållning där... Kan vi slå in presenten i tidningspapper? Å nej vi har ju ingen tejp! Silvertejp kanske funkar?

Middagen med vänner som ger så mycket energi kan också ta en hel del energi. När maten ska planeras, lagas och man inser att det vore toppen om hemmet inte liknade en hinderbana där gästerna eventuellt skulle behöva sätta livet till i ett försök att ta sig från hallen till matbordet. Så städning blir ett måste, för att rädda lite liv. Var börjar man ens? Kan man bara köra högtryckstvätten på alltihop? Passa på att rensa bland leksakerna kanske...

Ja, den här logistiken att handla present till barnkalaset, sms:a med andra barnets kompis föräldrar för att hitta lektid, hinna med barngymnastiken och hämta paketet på postutlämningen för nu skickas det hot-sms om att det kommer skickas tillbaka om ingen hämtar det NU! Ja, och så planera middagen ja! Vad bjöd vi på sist och visst var det så att någon var allergisk mot något? Det skulle väl vara gott att baka något också? Nej, det finns ingen tid. Hur gör vi något enkelt utan att det känns trist? När ska dammsugningen klämmas in? Och är det fortfarande så att de där byxorna jag ville ha på mig ligger i botten på tvättkorgen och aldrig ser dagens ljus?! Ja, givetvis är det så. De slits inte ut i alla fall.

Sen sitter man där på söndagen som ett utskitet äppelmos och känner sig snuvad på lite vila innan jobbracet drar igång igen. När skulle det vara återhämtning sa ni?

Fast nu räcker det med att sitta ner – upp och hoppa! Gymnastikpåsarna ska packas, läsläxan ska letas upp under någon soffkudde och matlistan är inte på långa vägar färdig. Alltså, det allra bästa vore nog att handla söndag kväll för då är det gjort innan veckan drar igång... För när ska det annars göras?

Inte försvinner alla måsten bara för att man fått möjlighet att jobba hemifrån, men att saker kunnat pytsas ut lite över hela dagen i kombination med ett stopp på kompishäng och aktiviteter har gett en del luft. Allt har inte behövt klämmas ihop på exakt samma lilla kvällstid hela tiden.

Jag önskar så innerligt att denna skitpandemi ska försvinna nu. Men jag önskar också att vi kan plocka med oss en del lärdomar.

Ann Söderlund: “Kvinnans värsta grovgöra framställs som ett brev på posten”

Att kvinnor stressat ner säger en del. Det säger mycket om vem som drar det stora lasset i hemarbetet – tvätta, städa, planera, handla och laga mat. Det säger också en hel del som vilka som håller i det sociala – i barnens lekträffar, kalasen, familjeaktiviteterna och kompishängen. Och logistiken. Hämta, lämna, vabba, köra till aktiviteter, handla...

Kanske kan vi se till att allt det där fördelas lite mer jämnt om vardagen nu ska bli lite mer normal igen? Vad sägs om 50/50 om man är två föräldrar?

Kanske skulle också arbetsgivare kunna inse att visst hemmajobb inte innebär att försöka smita från arbetsuppgifter utan istället kan vara effektivt och leda till en personal med mindre stress och därmed en personal som mår bättre. En personal som lättare kan styra sin tid och få mer balans i livet. Få förvalta ett förtroende och ge tillbaka lojalitet.

Det här är givetvis inte ett recept för alla. Det som en påtvingad livsomställning på vissa sätt inneburit något positivt för många har varit något förödande för andra. Hemmet är trots allt den farligaste platsen för en kvinna, skrämmande nog. Att tvingas vara hemma när ditt hem är en fara är en katastrof.

Jag är inte naiv, jag tror inte att hemmajobb är en lösning på allt. Men jag vill lyfta det som varit bra och jag vill framförallt att vi funderar över VARFÖR det har varit bra. Jag vill att vi reflekterar över varför kvinnor är de som stressar sönder sig i den vardag som varit standard så länge.

För ibland – som nu – blir saker plötsligt tydliga och då gäller det att fånga den information vi serveras och fundera på vad vi kan göra med den.

Foto: Anna Ledin Wirén.