Louise Edlund Winblad: ”Det är helt okej att uppskatta att sommaren har ett slut”
Då ska man snart få ha lite semester då!
Ja, alltså semester från semestern – det vill säga jobb.
Jo men ni vet – sitta ner, dricka kaffe som är varmt, prata hela meningar, uppleva ljudet av tystnad… Har vaga minnen av hur det är.
Eller är varmt kaffe bara en myt?
Det är givetvis en ynnest och total härlighet att kunna vara ledig i flera veckor med familj (och att ha ett jobb som inte innebär utmattning i slutet av dagen). Men jag vill högt och tydligt säga att det är helt okej att uppskatta att denna sommarledighet också har ett slut.
Man får det!
Det ska nämligen ofta gnisslas lite om man säger sådant högt (eller allra mest om man säger det digitalt). Någon eller några bara måste in och tala om hur de tycker om sina barn och vill vara med dem – som en motsats till att man skulle tycka om lite tystnad en stund. De ska in och påpeka att man minsann ska uppskatta tiden med barnen, att det faktiskt inte finns något bättre än att få vara med sina barn och ibland ska det till och med dras till den klassiska ”varför skaffade du ens barn om du inte vill vara med dem…”. S.n.a.r.k.
Det sorgligt att det kan vara så lätt att trycka till någon och samtidigt klappa sig själv på den duktiga och oförstående axeln. Känner man sig lite extra bra som förälder när man tillrättavisat en annan? Vill man inte eller kan man inte ha fler tankar i huvudet undrar jag?
Det är helt okej att uppskatta att sommarledigheten också har ett slut.
Försök att ha två tankar i huvudet samtidigt, tack!
För det är nämligen fullt möjligt att uppskatta tid med familjen OCH att uppskatta lite egentid och eget fokus på jobbet när semestern är slut.
Det är också fullt möjligt att ha blivit totalt galen och svintrött och less under semestern OCH samtidigt älska sina barn så det gör ont. Tänka sig, va!
Man kan givetvis blunda för de där ”du är inte värd dina barn”-kommentarerna, men dels är det inte alltid så lätt (dömande ord har en tendens att sippra in och sätta sig, skapa en litet gnagande tvivel någonstans) och och dels så tycker jag att de ska upp i ljuset för granskning. Problematisera dem! Ifrågasätt dem! För vad vill man säga med dessa kommentarer? Att folk – och då menar jag givetvis mammor, för det är alltid mammor som får skit – är dåliga om de inte njuter 100% av semester med barn? Men varför skulle de vara det?
Tänk om alla relationer skulle mätas med samma måttstock.
”Varför har du ens en partner om du inte njuter av att plocka upp hens smutsiga strumpor från golvet varje dag?”
”Varför har du ens en partner om du nu ska ha ett jobb och vänner som också tar din tid?! Vill du inte vara med din partner!?”
”Varför har du ens kompisar om du ibland vill vara själv?! Jag tycker inte man ska skaffa sig vänner om man tänker sig att dra iväg på träning själv eller äta middag med familjen en dag – utan vännerna!”
”Varför har du ens relationer om du inte prioriterar alla och njuter av allt hela tiden alltid?”
Va?! Va va va!!!?
Jag kanske inte var exakt supertacksam när jag torkade upp mjukost från soffan till tonerna av syskongräl samtidigt som Crazy frog spelades på maxvolym.
Risken finns att man stirrar sig blind på Instagram-fluffet, ser att ALLA har en rakt igenom perfekt semester – ingen bråkar, ingen gråter, ingen surar och ingen äter sandiga mackor med solvarm ost och svär inombords för hen är så trött att ögonen går i kors. Nej, alla har "den perfekta sommaren".
Utom jag.
Det måste vara nåt fel på mig som inte njuter hela tiden?! Som tappar tålamodet, som bråkar med min partner och som vissa kvällar vill lägga mig och sova klockan 19 för jag är helt slut. Det verkar som att det bara är jag.
Lyft på semesterlocket och slipp självtvivel
För om man inte får lyfta lite på det där locket, pysa ut små ”jag blir tokig om jag hör jag har inget att gööööööra! Eller det var hon som började! en gång till!!”, så får man ju aldrig höra om hur andra också har dåliga dagar, tjuriga partners, barn som slåss eller sömnvägrande bebisar. Och då blir man ensam med en massa självtvivel. Helt i onödan. Bara för att någon tyckte att man skulle vara tacksam för tiden med barnen.
Well guess what?! Jag var tacksam, jag är tacksam. Men kanske inte exakt supertacksam den gången jag torkade upp mjukost från soffan till tonerna av syskongräl samtidigt som Crazy frog spelades på maxvolym och min man ropade att han skulle in i videomöte och alla behövde sänka volymen och lillfisen smet ut via altandörren och mjukosten fick vänta och när barn fångades in var det inte uppskattat och mor fick bära till illvrål och vevande. Och eventuellt glömde man mjukosten och satte sig på den senare. Eventuellt.
Nej men kanske inte precis just då var jag jättetacksam över semester med barn. Men tack och lov kan jag ha flera tankar i huvudet samtidigt och tvivlar inte på min kärlek på grund av denna stund av omys.
Att uppskatta semesterslutet
Inte ens nu, när jag dricker varmt kaffe till tonerna av INGENTING och njuter av det tvivlar jag.
Sneglar eventuellt på skärmsläckaren med de otroooooligt gulliga barnen och nynnar eventuellt på lite Crazy frog och minns eventuellt den där härliga eftermiddagen med bad och skratt och kanske tänker jag på hur härligt det skulle vara med lite semester snart igen.
Eller ja… kanske dröjer just den tanken några veckor till. Om jag ska vara helt ärlig.
Får du inte nog av Louise? HÄR kan du läsa hennes blogg!
