Karen Flø är mamma till Liv med Downs syndrom: ”Jag kände att hon inte var önskad av samhället”

Det var när yngsta barnet, Uno, var fem år som Karen Flø och Daniel Bjugård började att längta efter ett fjärde barn. Karen kommer själv från en stor familj med tre syskon och har alltid gillat att vara en del av en stor syskonskara. Hon blev gravid, precis som hon önskat, och mådde lika bra som hon hade gjort under sina tidigare graviditeter.

Se också: Farah Abadi om mammarollen

Efter reklamen: Farah Abadi om mammarollen: "Det är strikt förbjudet"

Eftersom hon hade hunnit fylla 35 erbjöds hon som alla gravida i Stockholms län över 35 år utökad fosterdiagnostik, i Karens fall ett KUB–test. Det var mitt i sommaren och Karen var i slutet av graviditetsvecka 13 när telefonen ringde. Det var barnmorskan från ultraljudsmottagningen. Hon lät allvarlig.

Provsvaret visade en på sexton

– Provet visade att det visade 1:16 att det fanns en sannolikhet att barnet hade kromosomavvikelse på 13, 18 eller 21, berättar Karen för MåBra.

Informationen var svår att ta in. En på sexton. Då fanns det ju ändå stora chanser att barnet inte hade någon kromosomavvikelse, eller hur skulle hon tänka? Karen kände en växande oro och en förväntan från vården och samhället att gå vidare med fosterdiagnostik. Varför skulle man annars rekommendera detta för gravida kvinnor över 35, resonerade hon. Hon var då i vecka 17. Fem orostyngda dagar efter provtillfället ringer läkaren till Karen som då är på jobbet. Provsvaren visade Downs syndrom.

–Vi hamnade i ett känslomässigt kaos. På den ena sidan var det en efterlängtad graviditet. Vi ville ha ett fjärde barn. Samtidigt så var det tydligt för oss att vi som blivande föräldrar verkligen skulle tänka över om vi ville ha ett barn med Downs syndrom.

Karen frågade läkaren vad de flesta väljer som får ett besked som deras. ”De flesta väljer att avbryta graviditeten”, blev svaret. När hon kände de första fladdrande fosterrörelserna i magen var det svårt att känna glädje. Hon försökte stänga av.

Varken Karen eller Daniel hade någon direkt kunskap om Downs syndrom och vad det innebar. De började läsa på och införskaffa den kunskap de behövde för att komma fram till hur de skulle gå vidare.

"Jag var rädd att jag missade något"

– Jag fick då lära mig att personer med Downs syndrom lever rika liv i Sverige i dag. Man växer upp hos sina familjer, går i skola, blir kär och är precis lika viktiga samhällsmedborgare som vem som helst.

Hon hade svårt att få ihop det.

– Det vi lärt oss stod på något sätt i motsatts till att man så aktivt letade efter foster med Downs syndrom och erbjöd abort. Jag var rädd jag missade något. Att det var något vi inte förstod av bilden. Varför var det annars så många som valde abort? Jag kände att detta barn inte var lika önskad av samhället som mina äldre barn.

När alla känslor, tankar och intryck landade stod en sak tydlig för Karen. Vad alla andra valde spelade ingen roll för henne. Hon insåg att det var normen spökade i hennes beslutsvånda.

–Jag ville, tillsammans med min partner, fatta detta beslut baserat på kunskap jag förvärvar mig, grundat i mitt liv och vad som är viktigt för mig och min familj”.

Karen valde att fortsätta vara gravid.

– När vi väl hade landat i att vi valde att fortsätta graviditeten gick oron mer och mer över till glädje och förväntan över det barn som skulle komma. Och när Liv väl föddes en kall januaridag så var det bara kärlek i rummet, berättar hon.

Idag är Liv en fartfylld femåring. Bestämd och rolig, enligt hennes mamma.

–Just nu har hon till sin stora förtjusning precis tappat en tand. Hon gillar att cykla omkring på sin trehjuling, busa med sina syskon, hjälpa dom små på förskolan med skorna och läsa böcker.

Det är tungt för Karen att tänka tillbaka på att de ens behövde överväga beslutet.

–I efterhand tänker jag att processen med fosterdiagnostik försatte oss i en onödigt svår situation. Det var ju egentligen inget ledsamt eller svårt som hade inträffat. Vi skulle få ett barn till. Vi hade ju egentligen världens tur och blev Livs föräldrar.

Om man fått beskedet att barnet man väntar har Downs syndrom är man välkommen att kontakta Svenska Downföreningen. De representerar ingen speciell politisk eller religiös inställning till fosterdiagnostik eller abort, men bidrar gärna med information om hur det är att leva med Downs syndrom i Sverige i dag.

Foto: Daniel Bjugård