Lägga sig i andras barnuppfostran – vad är okej?

Efter reklamen: Motherhoods expertpanel – din guide genom mammalivet

I en del kulturer ingår flera vuxna och inte sällan flera generationer i den svåra uppgiften att fostra ett barn. I Sverige blandar man sig sällan i andras föräldraskap, än mindre låter man utomstående tycka till om sina egna barn. Kan det i vissa fall ändå vara befogat att lägga sig i andras barnuppfostran, undrar föräldern i Veckans läsarfråga? Här rör vi oss på minerad mark, konstaterar Moterhoods experter.

Psykologen: Oönskade råd är svåra att leverera på ett sätt som landar bra

– Tack för en intressant fråga! När jag först läste den uppfattade jag det som att du funderar på hur mycket andra får lägga sig i din uppfostran. Det är nämligen en mycket vanlig fråga jag får; hur mycket exempelvis svärföräldrarna lägger sig i och hur man bemöter dem när detta händer. Hur mycket inblandning man tycker är OK är nog högst individuellt, men även till viss del kulturellt.

När jag bodde i Nigeria såg jag det gamla ordspråket ”it takes a village to raise a child” praktiseras dagligen. Alla vuxna hjälpte varandra på ett naturligt sätt i vardagen med att sätta gränser och förklara saker för barnen. I Sverige blir vi tvärtom ofta ensamma i vårt uppfostringsansvar dels utifrån vår individualistiska kultur och att generationer ofta bor långt ifrån varandra.

Forskning visar att det kan vara bra om andra än föräldrarna reagerar och ger råd till barn, men i Sverige råder en uppfattning om att föräldraskap är en privat sak och något man ska klara av själv. Att lägga sig i kan därför lätt upplevas som ett angrepp, men det beror såklart på när och hur det görs. Om man kan lägga fram det på ett sätt som tolkas som välvilligt stödjande är det bra, men oönskade råd är svåra att leverera på ett sätt som landar på ett bra sätt. Jag kommer till det senare i svaret.

I vissa lägen är det dock enkelt att avgöra om man ska ingripa: om ett barn utsätts för våld, återkommande blir kränkt, förlöjligat eller vanvårdat.

Hanna Fischer

I vissa lägen är det enkelt att avgöra om man ska ingripa; om ett barn utsätts för våld, återkommande blir kränkt, förlöjligat eller vanvårdat. Om vi ser eller misstänker att ett barn far illa bör vi ingripa eller kontakta socialtjänsten och delge oro som de får utreda. Andra situationer som är uppenbart lämpliga att lägga sig i är om något ett barn eller förälder gör är olagligt, om det skadar någon eller innebär ett angrepp på egen integritet. Ytterligare självklar situation är om barnet befinner sig på en farlig plats (nära en brant, nära trafiken) och det finns risk för skada.

Däremot tycker jag det blir vanskligare att lägga sig i gällande kostvanor, när ett barn skriker eller har svårt att uppföra sig om vi inte har en helhetsbild av situationen. Vi vet ofta mycket lite om vad som ligger bakom den situation vi bevittnar.

Ibland kan en förälder medvetet och strategiskt välja bort en konflikt (till exempel genom att säga ja till socker) för att förhindra en ännu större konflikt längre fram. Jag tänker på barn med neuropsykiatriska diagnoser såsom ADHD och autism som på grund av sin funktionsnedsättning (inte dålig uppfostran) ofta har svårt att agera enligt normen och kan behöva speciallösningar. Många föräldrar till barn med sådana funktionsnedsättningar vittnar om att de ofta blir tillsagda av folk ute på stan och att dessa tillsägelser lätt kan skapa såväl skuldkänslor som en ännu starkare reaktion hos barnet som det ursprungliga förhållningssättet syftade till att undvika.

Jag tror att man bör vara mycket ödmjuk inför att olika familjer kämpar med olika saker. I en familj där man kämpar med att ens få iväg sitt barn till skolan eller att få i sitt barn någon mat överhuvudtaget är sockerfrågan troligen långt nere i prioritetslistan medan det är en mer prioriterad fråga i en annan familj som har andra förutsättningar. Huruvida socker är en säkerhetsfråga kan nog debatteras. Att det inte är nyttigt är odiskutabelt. Som tidigare psykologkonsult på BVC har personalen ibland tagit upp det etiska dilemmat huruvida de bör göra en orosanmälan till socialtjänsten utifrån ett barns övervikt och de långsiktiga risker det medför.

Precis som ett barns utåtagerande beteende kan bero på flera saker kan ett barns BMI göra detsamma. Föräldrarna kanske har superkoll på kosten eller så kan de vara behjälpta av mer information och råd. Att nyfiket fråga hur de ser på saken, vad som hittills testats, låta dem utveckla sina egna lösningar och bara ge råd om detta ombes ger ofta större utdelning än att komma med oombedda råd och pekpinnar. Om det dock är tydligt att ett barn far illa av vanvård, är allvarligt hotat eller av omsorgsbrist som till exempel tandhygienen skulle jag kontakta socialtjänsten och delge oro som de får utreda.

Sen är frågan HUR man ska lägga sig i för att öka sannolikheten för att budskapet man vill förmedla når fram. Ett råd som kan öka chansen till ett bra samtal är att förklara med något konkret exempel varför du är orolig och fråga hur den andra ser på det? Ställ frågor och lyssna på ett bekräftande sätt, så ökar chansen att den andre öppnar sig och blir mottaglig.

Lycka till!

Foto: TT/Motherhood