Jag och min fru gick ner till deltid – men förväntades klara lika mycket på jobbet
Jag och min fru prövade att gå ned i procent och jobba deltid båda två under en period. Problemet var bara att det inte blev mindre att göra på jobbet, du var helt enkelt tvungen att hinna med mycket mer, på kortare arbetstid. Både jag och min fru jobbar som sjuksköterskor och vi har jobbat både inom region och kommun, under barnens småbarnsår.
Det skiljer sig lite. Dåliga arbetstider och dålig lön på sjukhus, är vår erfarenhet. Vilket försvårar familjesituationen överlag. Vår äldsta grabb som nu blir 10 år var på nattis och förkola långt mycket mer än han var hemma under sina småbarnsår, allt för att vi skulle få ihop pusslet med schema från regionen!
När vi började jobba i kommunen, med betydligt bättre schemamöjligheter, och bättre lön, trodde vi att vi skulle kunna gå ned i arbetstid. Men i kommun är det mer arbete under eget ansvar. Och som på andra arbetsplatser inom hälso- och sjukvård, även begränsat med sjuksköterskor.
Där av blev man tvungen att ”jobba ikapp” om man valde att gå ner i tid. Belastningen blev därför ohållbar under arbetsdagarna, och man var ständigt stressad att hinna med allt viktigt på sina 75%.
”Tungrott från start”
Vi hade ju hört från kollegor som nämnt svårigheter att hinna med arbetet vid nedtrappning i procent, men tog nog inte så hårt på de varningsorden.
För från ena dagen till den andra hade man inplanerade arbetsuppgifter som täckte en dag från 7-16, men nu skulle man försöka komma ifrån vid 14-snåret! Det blev tungrott redan från start.
Vi tågade på ett tag i hopp om att kunna tillbringa den vunna tiden med familj och lägga fokus på barnen. Men så märkte man ganska snart en växande oro inför nästkommande arbetsdag. En känsla som inte tidigare varit där. Man hade fått flytta på uppgifter som inte hunnits under dagen till nästkommande dag, och det började byggas kullar av arbete som bara flyttades framåt.
På helgen växte oron
Patientkontakten som vi båda tycker är en så viktig del av jobbet blev på sikt också lidande. När man kom hem, och när helgerna kom med hopp om vila, fanns där istället en växande oro, och tankar på ”fixade jag det där viktiga? Hann jag med allt idag? Blev det där patientmötet bra, eller upplevdes jag stressad?”.
Och så fortsatte det.
Illusionen av att få mer kvalitétstid med barnen genom att gå ner i arbetstid, skapade tyvärr bara en känsla av otillräcklighet som började på arbetsplatsen men som senare även tog över i hemmet.
Den tid vi trodde vi vunnit med barnen, lades på onödig stress och tankar om jobbet istället. Detta resulterade också i frustration på hemmaplan, och jag tror ingen här mådde särskilt bra under den tiden.
Vi hade gärna jobbat deltid, men i slutändan blev det helt enkelt såhär det funkade bäst för oss. Det viktiga här och nu är att se till helheten och att familjens mående är på topp. Tiden vi förlorar med att jobba 100% kan istället tas igen med att kunna lägga fullt fokus på barnen och lämna jobbet på arbetsplatsen.
Bilderna är genrefoton och har inget med författaren att göra.