Krönika: "Mamma, älskar du din kropp?"

Hennes blick riktas mot mig.
Hon söker svar.
Hon har frågor.
”Mamma, älskar du din kropp?”

Det är Motherhoods artikelserie Slutskammat:

Efter reklamen: Mammaskam – en manet som bränner till

Älskade unge. Jag ska försöka mig på ett svar. Ja, jag älskar min kropp. Ibland verkar det inte så för jag gör saker som den inte mår bra av. MEN. Jag är i hemlighet förälskad i den.

Vad skulle hända om jag sa det högt? Hur skulle hennes eller andra systrars framtid kunna påverkas om jag till fullo gick in, från och med idag, för att älska min kropp?

Det finns en kraft i samhället som går emot det här. Som inte vill att vi ska älska våra kroppar. Som gör pengar på att vi inte ska gilla den. Särskilt när den förändras bortom de ideal som presenterats för oss. Mammakroppen. Tigerränder, ärr, mörknade vårtgårdar och extra hud. Delade magmuskler, hängigare bröst eller ögonpåsar som viskar om sömnlösa nätter. Det öppna hjärtat, de tårfyllda ögonen eller skakiga benen. Rumpan och midjan som kanske suddats ut. Såklart kan det då falla enkelt att hata det nya. MEN. Jag vill påminna oss om att vi vet bättre än så.

Jag och du kan tänka större än så.

Din ”nya” kropp berättar en berättelse. En berättelse om en kropp som gjort allt för dig och ditt barns bästa.

Jag står i duschen hemma och ser ned på min Linea Nigra. Jag följer den mörka hormonranden från brösten till pubisbenet. Ler. Min historia. Min kropp bär en historia som jag vill berätta igen och igen.

Jag vill älska min kropp.

Det betyder inte att jag tycker att kroppen är vacker varje dag.

Det betyder att jag respekterar den. Inte konstant belyser brister för att ha något att fixa. Jag vill lyssna på den. Se den. Ge den schyssta förutsättningar. Anpassa mitt liv efter dess status. Dess cykliska natur. Men också efter dess längtan.

Att bada naken.
Att smekas.
Att sova.
Att dansa.

Så, älskade unge. Att älska sin kropp villkorslöst är inte lätt. Men jag är villig att försöka, varje dag.

Älskade unge. När jag födde dig stod jag och gormade naken, öppen och sårbar. Precis som du kände jag mig naturligt fri och trygg i min nakenhet. Jag vill fortsätta inspireras av din födsel och din existens.

Du förändrade mig.

Många murar revs. Jag hade lätt låtit hela världen se mig där vrålandes. Jag kände min kraft. Kroppens kraft. Och det var allt som spelade roll.

Älskade unge. Bara din existens påminner mig om att på allvar prova älska min kropp lite mer. Du öppnade upp ett nytt sätt att se på min kropp. Som ett spännande och föränderligt verktyg. En kraftkälla. Brösten är nog den starkaste symbolen för detta. Men även mitt underliv. Min mage. Mina muskler. Min bäckenbotten. Min livmoder. Min menscykel. Mitt skinn.

För första gången i mitt liv kan jag uppskatta min kropp och dess förmåga. Min mage, min Linea Nigra och mina bröst berättar en historia. Världens bästa historia om hur min kropp bar dig och kunde ge dig trygghet, mat och närhet. När jag föddes till mamma föddes också en mammakropp. Aldrig ska det få betyda att jag blivit mindre.

Jag har blivit mer.

Älskade unge. Din framtida relation till din kropp börjar med mig. Läskigt och svindlande. Men också en stor möjlighet för mig. En chans för mig att vara en förebild. Att ta emot kärlek från sig själv är bland det modigaste en kan göra i en värld som vill berätta för oss att vi bär massa fel. Jag ska vara modig, för min och din skull.

Vad händer om jag från och med idag ser på min kropp så som du ser på mig på denna bild?

Beundrande. Nyfiket. Kärleksfullt. Närvarande. Mjukt.

Låt oss vara modiga. Från och med du.

Foto: Angelica Hvass och privat.