Klara Doktorow: And just like that behöver lära sig grundläggande HLR
I en berörande krönika resonerar Klara Doktorow om varför SATC-uppföljaren får henne att skrika rakt ut och varför hon aldrig riktigt kan hämta andan.
Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna
När jag träffade min man Kjell var det förvånande få som reagerade över att han var 15 år äldre, singel och barnlös. Sånt brukar annars vara dedikerat pedofiler eller snubbar med medelgrova issues. Men här var han, relativt normal. Och vi knullade som kaniner, levde vårt liv på caféer och restauranger och pratade pratade pratade. Sen kom ett barn. Och snart kommer ett till. Knullandet har nu övergått till små gosiga klappanden och någonstans mellan snarkskenor och gravidhormoner hittar jag mig själv i kölvattnet av en fotbollsmatch och en jävla dramaserie och känner att jag helt tappat fotfästet.
And just like that… är det en sen och rekordvarm junikväll. På teven bevittnar vi fruktansvärda bilder från fotbolls-EM-premiären i Köpenhamn. Christian Eriksen segnar ner framför ögonen på oss som tittar och vi ser hur en lagkamrat sitter gränsle över honom och pumpar hans hjärta i väntan på hjärtstartare. Hans fru står i upplösningstillstånd vid sidlinjen och blir omhändertagen av en annan lagkamrat. Sportkommentatorn Lasse Granqvist säger att det är otäcka bilder vi får se, att bildproducenterna borde klippa bort från närbild. Jag tjuter rakt ut, ett märkligt ångestladdat tjut.
Scenen med Mr Big och Carrie är så mycket mer för mig än kaka söker maka, kakan dör och makan hade fullt upp med att googla Manolos istället för att plugga grundläggande jävla HLR
Eriksen överlever tack och lov. Men samma kväll börjar en intensiv period där jag lokaliserar alla hjärtstartare i mitt närområde, pluggar HLR, läser på om SMS-livräddare där man lokaliserar personer med HLR-kompetens snabbt, jag beräknar sträckan till Huddinge sjukhus och hur lång tid det tar att nå dit. Skulle syret till hjärnan räcka? Jag kan inte köra och pumpa samtidigt. Vad händer om jag är ensam? Vad är planen? Den här HLR-psykosen lägger sig efter några veckor men kunskapen finns ändå där, tryggt och latent. Redo att användas när det kommer behövas. Jag är förberedd.
”Det är ju jag och min Kjell där i duschen”
Månaderna går och plötsligt är det december, och SATC-rebooten And just like that… har premiär. Nu kommer hjärnan få sig lite semester, tänker jag. Jag har aldrig varit ett fan egentligen, sett ursprungsserien rätt sporadiskt i min ungdom, men jag lider mig igenom första avsnittet ända tills det händer. Igen. Mr Big segnar ner i duschen, hjärtat vill inte mer. När Carrie dyker upp hör jag mig själv skrika: ”Det finns tid! Du måste ringa 911 och börja pumpa nu! Varje sekund är skillnaden!!!”. Carrie skiter i HLR och ägnar Bigs sista andetag åt någon slags kyss. Jaha. Jag sitter i soffan helt förstörd, och det går liksom inte över. Jag kan knappt andas och jag gråter i flera dagar. Han dog? Han är verkligen borta nu. Den där scenen med Mr Big och Carrie är så mycket mer för mig än kaka söker maka, kakan dör och makan hade fullt upp med att googla Manolos istället för att plugga grundläggande jävla HLR. Det är ju jag och min Kjell där i duschen?
"Den här HLR-psykosen lägger sig efter några veckor men kunskapen finns ändå där, tryggt och latent"
I mars har vi en nyfödd hemma och då fyller Kjell år. Han blir hela 52. Det är faktiskt exakt så gammal hans egen pappa var när pappan dog ensam hemma av hjärtstillestånd. Förstår ni mig lite bättre nu?
Se även: HLR-instruktören om hjärt- och lungräddning på barn
Foto: Privat