Emma, 43, födde dottern Wilma – medan hon låg i koma
Livet innan olyckan var fullt av fart och fläkt. Emma Claesson från Borlänge hade en elitidrottskarriär i origenteringslandslaget i bagaget och nu var hon gravid med sitt och maken Rikards tredje barn.
– Vi hade kämpat jättelänge med att få barn. Vår förstfödda, Hugo kom till på naturlig väg medan Ivar är ett IVF-barn. Precis när vi gav upp IVF för att få ett tredje barn så blev jag istället gravid på naturlig väg, berättar Emma Claesson.
Hon ringer upp Motherhood samtidigt som hon går en promenad i den friska januariluften. I vagnen ligger Wilma och sover, trött efter en första inskolningsvecka på förskolan. Idag har Wilma hunnit bli 1 år och fyra månader. Det innebär också att det var lika längesedan som Emma råkade ut för olyckan som kom att ändra hennes liv.
– Jag minns ingenting från själva olycksdagen. Och dagarna innan är också borta. Rikard har berättat att jag sa till honom kvällen innan olyckan att jag kände mig lycklig och lugn för första gången i graviditeten. Han öppnade till och med en öl för att fira.
Föll illa från cykeln
Dagen efter cyklade Emma som vanligt till jobbet på Kvarnsvedens pappersbruk där hon jobbar som försäljningsingenjör. Det var varken bilar, cyklister eller gående i närheten när Emma ramlade vilket gör att hon aldrig kommer att få veta exakt vad som hände under olyckan. Trots att hon bar cykelhjälm föll hon av någon anledning illa och tappade medvetandet.
– Jag fick både stora och små hjärnskador och en fraktur på nackkotan. Om den hade gått av hade jag blivit förlamad i hela kroppen, så det var ju tur i oturen. Det var en jättehemsk olycka och det var ingen som visste om jag skulle vakna upp igen, säger Emma.
Hon flögs från Falun till Uppsala lasarett och sövdes ner i koma. Efter några dagar insåg läkarna att Emma behövde specifika mediciner för att klara sig. Mediciner som riskerade att påverka bebisen i magen negativt.
– Läkarna ringde Rikard och barnen och sa att vi måste ta ut barnet NU. En liten stund senare fick han en bild på en nyfödd, frisk flicka. Han var överlycklig för att ha fått barn, men samtidigt så ledsen för min skull.
Rikard fick själv namnge dottern
För att få Rikard på andra tankar gav personalen honom i uppgift att komma på ett namn till dottern.
– Lustigt nog hade vi inte pratat någonting om namn innan olyckan. Så namnet Wilma hade jag egentligen aldrig ens tänkt på, men det blev ju jättefint.
Efter ytterligare någon vecka flyttades både Emma och Wilma tillbaka till Falun, närmre familjen. Personalen på sjukhuset försökte få både mor och dotter att känna närhet till varandra genom att lägga Wilma naken på Emmas bröst, linda in Wilma i filtar som luktade mamma och spara kläder som luktade Wilma för att Emma skulle få en connection till sitt barn.
Emma började sakta röra på olika kroppsdelar och efter sex veckor beslutade man sig för att väcka henne.
– Det första jag minns när jag vaknar är att jag precis har haft en dröm där jag behöver hjälp. Jag kan inte röra mig så jag ropar ”kom och hjälp mig!”. Jag var så himla hungrig, jag hade ju inte ätit vanligt på flera veckor, så det första jag sa var att jag vill ha mat.
Hade glömt graviditeten
När Rikard förklarade att Wilma kommit till världen förstod inte Emma alls vad han menade, hon mindes inte att hon varit gravid. Nu i efterhand har minnena kommit tillbaka.
– Jag hade jättesvårt att acceptera att hon var ute. Att bli mamma är ju den lyckligaste dagen i livet, men detta var den olyckligaste dagen i mitt liv. Jag fick träffa världens finaste lilla tjej, men jag kunde inte röra mig alls eller ens ta i henne. Jag bara grät när jag såg henne, samtidigt kände jag skuld för att jag ”borde” varit lycklig.
Wilma hade inte påverkats alls av olyckan, men var som alla för tidigt födda barn skör och behövde sondmatning och extra vård. Emma hade i början svårt med talet och kunde inte sätta sig upp eller röra sig i sängen. Hon fick hjälp med allt, men gav sig sjutton på att kämpa hårt och snart klara sig själv. Efter veckor av tuff rehab fick hon komma hem till familjen.
– När jag vaknade från medvetslösheten hade jag två val. Att antingen ligga kvar i sängen och bli sängliggande för alltid eller att kämpa mig upp. Man ska veta att det inte har varit enkelt. Jag har fått lära mig allt jag tidigare kunnat på nytt, genom att kämpa hårt.
Barnen längtade efter mamma
Emmas pojkar Hugo, 10 år och Ivar, 5 år, fick se sin mamma kämpa mellan liv och död, vilket har påverkat dem mycket, tror Emma.
– I början fick de gå och prata med en kurator, vilket jag tror var jättebra. De var så gosiga och gulliga när jag kom hem. Den yngsta skulle absolut ligga hos mig och sova. Samtidigt är de bara barn och glömmer bort att jag har varit dålig. Ibland kan de säga ”men mamma, gör det snabbare” för det enda de minns är att jag var extremt snabb med det mesta innan olyckan.
Hur mår du idag?
– Det är svårt att svara på. Jämfört med innan olyckan så är det dåligt idag, men jämfört med för ett år sedan så är det mycket bättre idag. Jag har inte ont och jag kan röra mig ganska normalt. Det är främst min balans som fortfarande är sämre men jag kommer aldrig att bli helt som förut och det får jag bara lov att acceptera.
Emma behövde mycket vila
Emma tog som mamma naturligt en större del av spädbarnstiden med de två förstfödda, men med Wilma har Rikard fått dra ett större lass. Emma har behövt sova hela nätterna för att återhämta hjärnan och inte få bestående men. Därför har Rikard tagit nätterna själv.
Har er relation förändrats i och med olyckan?
– Ja, till det bättre. Vi har blivit bättre på att förstå att vi måste ta hand om varandra. Men det är såklart svårt för honom att förstå hur jag tänker. Han vill alltid vara snäll och hjälpa till och göra allt mindre jobbigt för mig, men jag vill samtidigt göra saker och försöka klara mig själv.
Att Emma var så pass vältränad tack vare elitidrotten, tror hon kan ha haft en stor del i hennes snabba tillfrisknande. Självklart blandat med en stark vilja och lite tur.
– Ibland kommer det mörka tankar kring ”varför denna olyckan skulle hända just mig?" Då försöker jag tänka att olyckan var hemsk, men om det nu skulle hända någon, så var det ganska bra att det hände just mig, säger Emma.
Foto: Rikard Claesson/privat