Hermon, 38, födde med akut kejsarsnitt: Tacksam att allt gick bra
– Det finns fler sätt att föda barn på , skriver hon.
Trots förberedelser och förhoppningar om att få föda vaginalt blev Hermon Asgadome med om en helt annan sorts förlossning. I vecka 38 kom sonen ut med akut kejsarsnitt. I sin förlossningsberättelse skriver Hermon om att försöka vända det man inte kan påverka till något positivt.
Minskade fosterrörelser
Jag och min bästa kompis går en långpromenad runt Djurgården i Stockholm. Hon har med sig sin lilla son som är fyra månader och jag har min pojke i magen. Jag är i slutet av graviditeten och under alla veckor har jag lärt känna hans rörelsemönster. Han har aldrig varit den livliga typen, men under promenaden börjar ändå en oro växa fram. Han har inte rört sig överhuvudtaget och jag tänker att jag ska ge honom lite tid. Om han inte visar minsta lilla rörelse under natten tänker jag kontakta förlossningsavdelningen för att få råd.
Efter en natt med knappt någon sömn bestämmer jag mig för att ringa till förlossningen. Kvinnan som svarar är lugn, men tycker ändå att det är bra om jag kommer in för en undersökning.
Väl på plats möts jag av en väldigt bestämd, men förtroendeingivande läkare. Hon gör flera kontroller och konstaterar att min son inte rör på sig trots att hans värden i övrigt är bra. Eftersom jag är i vecka 38 bestämmer hon sig för att jag ska bli igångsatt. Jag känner dubbla känslor över det, men är ändå redo. Jag ringer min man och säger: ”Det är visst dags nu!”
Min man hoppar snabbt in i en taxi. Som tur har vi packat BB-väskan så han kan bara plocka upp den påvägen till sjukhuset. När han kommer fram ser jag att han är bekymrad och nervös, själv försöker jag tränga undan den oroliga känslan i magen och fokusera på förlossningen.
”Utan förvarning kommer läkaren in i vårt rum”
Förlossningspersonalen ber mig ta några tabletter för att värkarna ska komma i gång. Trots att de försäkrat mig om att det inte finns några indikationer på att min son inte skulle klara av förlossningen är jag ändå orolig. Om han inte rör på sig, hur ska han orka vara med om en förlossning? Ljudet av hans hjärtslag och CTG-maskinen fyller vårt rum. Jag och min man försöker sysselsätta oss med att titta på Once Upon a Time in America, men självklart har jag svårt att koncentrera mig. Mina tankar är någon helt annanstans.
Klockan närmar sig midnatt och utan förvarning kommer läkaren, barnmorskan och flera andra sjuksköterskor in i vårt rum. De har med sig en brits och säger orden jag fasat för: ”Din bebis mår inte bra, vi måste plocka ut honom nu!”
Jag rullas in i ett operationsrum och det känns som det är minst 20 personer som kommer fram och presenterar sig. Jag känner mig lugn och fokuserad, men kan ändå inte låta bli att undra vad mammans roll är vid ett kejsarsnitt?
Det är kallt i rummet och jag upplever det som rent och sterilt. Kala väggar, starka lampor och jag hör en radio på avstånd. Jag börjar frysa och skaka, och jag ser hur min mans ansiktsfärg förändras. Han känner sig yr och har svårt att stå på benen, vilket vårdpersonalen snabbt uppfattar. Alla i rummet börjar skoja med min man, och stämningen känns lättsam. I samma stund ger de mig epidural och så fort den verkat plockar de ut vår son. Glädjen över att han äntligen här går knappt att beskriva!
Det går väldigt fort nu. Läkarna visar upp bebisen för mig och rör sig snabbt med honom och min man till ett annat rum för att göra rutinkontroller. Allt ser bra ut och jag rullas till ”uppvaket”, avdelningen där alla som opererats får vara efteråt. Jag känner mig ensam och saknar min lilla familj. Efter ett par timmar hör jag ett bebisskrik som kommer allt närmare. Det är visst min nyfödda son som är hungrig.
Hade förberett sig på vaginal förlossning – blev akut kejsarsnitt
Jag och min man pratar om det vi precis varit med om. Han, som tidigare haft en mer abstrakt relation till graviditeten, fick nu en konkret relation till bebisen. Jag hade börjat min resa som förälder under månaderna som gravid, han påbörjade den prick den här stunden.
Jag hade förberett mig på en vaginal förlossning och trots att den inte alls blev som jag hade tänkt ser jag tillbaka på den med glädje. Jag kommer alltid minnas rädslan jag kände, men också tacksamheten över att allt slutade bra.
Jag är ödmjuk för människors förlossningserfarenheter, att föda barn är en individuell resa som inte ska jämföras med någon annans. Många, som genomgår ett akut kejsarsnitt känner att de misslyckats, vilket jag tycker är sorgligt. Det finns fler sätt att föda barn på och det vill jag påminna alla om – genom att dela med mig av min berättelse.
Nu har det gått sex år sedan Hermon var med om sin första förlossning. I dag är hon trebarnsmamma - där alla barn fötts med kejsarsnitt.
Foto: Privat
Se också: 8 orsaker till att barn föds med planerat kejsarsnitt
