Mammans vardag med tumör i ryggen – tvingas vänta på cancerbesked
– Jag försöker att inte gråta framför barnen men gud vad jag bara vill att allt ska vara annorlunda.
Det är snö utanför fönstret men Hera, 30, kan inte följa med sambon och sonen ut på pulkaturen. Det gör för ont i ryggen.
Inte heller kan Hera leka på golvet med sina barn och känner varje dag oro för att tumören i ryggraden ska vara elakartad cancer. Än vet hon inte. Kanske gör den henne också förlamad.
Se också: Det här är hjälten och barnsjuksköterskan Susanne
När tumören började växa på hennes kotor för tre år sen vändes Heras liv upp och ned helt.
– På senare tid har jag brutit ihop titt som tätt. Jag står i köket och känner bara hopplöshet. Jag har fem fina barn jag vill se dem växa upp och bli farmor och mormor. Jag vill se livet, säger Hera Gustavsson.
Upptäckte tumören under graviditeten
Hera hade precis lagt en jobbig tid i livet bakom sig när hon träffade sin nuvarande sambo för några år sedan. Det var som att hon äntligen fick börja leva på riktigt, säger hon.
– Vi gillade att vara på klättercentret i Malmö och brukade åka till den vackra bokskogen här i Skåne, säger hon och fortsätter:
– Från mina tidigare erfarenheter i livet hängde ett dåligt självförtroende kvar men min sambo var den som peppade och stöttade mig genom hela kockskolan när jag utbildade mig. Jag ville hoppa av flera gånger men han fick mig att klara det, satt uppe och läste med mig och förhörde mig flera timmar.
Hera Gustavsson
-
Bor: Malmö
Ålder: 30
Familj: Sambon Dick och fem barn, 13, 11, 7, 2 år och den minsta 7 månader
Gör: Utbildad kock, nu föräldraledig
Men under graviditeten med parets tvååriga son startade smärtproblemen.
Hera fick ont i bröstryggen och sökte hjälp hos en sjukgymnast. Hon fick smärtlindring med tens och smärtan gick ner till viss del.
Under nästa graviditet med dottern, som nu är sju månader gammal, blev Hera röntgad för smärtan i ryggen. I somras slog läkarna fast att det handlade om hemangionom, så kallade kärltumörer, som växte på hennes ryggkotor.
Tumörerna är vanliga, oftast helt ofarliga och många har dem.
Men, fick Hera läsa sig till på egen hand, kan i värsta fall vara elakartad cancer. Hon läste på mer och kände igen flera symptom hos sig själv som stämde överens med de sällsynta fall där tumören var just elakartad. Dessutom har Hera cancer i släkten.
– När man får en allvarlig diagnos trodde jag att en läkare satte sig ner med en och svarade på alla frågor och förklarade, men det har ingen gjort med mig.
Det kom ingen förklaring till varför de inte skulle prioritera att titta närmre på tumören nu. Snart kom också beskedet att hon inte skulle få tid hos ortopeden – som är den som kan förklara – förrän om mellan 1-2 år.
”Jag vill så mycket mer”
Idag måste Hera dagligen äta morfin för smärtan i ryggen – och är rekommenderad att inte återgå till jobbet som kock när mammaledigheten är slut i vår.
– Eftersom jag inte vet börjar förbereda mig på att tumören kan vara elakartat och att jag kan dö av dem. Om det sprider sig kanske det blir skelettcancer, det kan vara det jag dör av.
Förutom att smärtan gör sig påmind varje dag har hon svårt att slappna av psykiskt innan hon fått någon vidare bedömningen från läkare, säger hon.
– På en annan klinik jag fått kämpa för att komma till sa de att jag måste vänta tills tumören knäckt kotan innan de kan ta bort den. Det kan göra mig förlamad berättade de. Hur mycket kommer bero på ryggmärgen, säger hon.
– Men jag är 30 år och pigg på livet. Jag älskar att jobba, jag älskar laga och servera mat. Att göra människor glada. Och då veta att jag ska bli förlamad, men inte hur mycket… Kommer jag fungera alls? Blir jag helförlamad eller från midjan och ner?
– Jag vill så mycket mer. Jag vill åka skridskor med mina barn. Jag vill åka utomlands. Detta är inte jag.
En kamp att få ihop vardagen
Idag är den stora utmaningen att hantera vardagen. De tre äldsta barnen bor i Stockholm med sin pappa men dagarna med en tvååring och en sjumånaders bebis blir utmanande för familjen.
Just den här dagen är sonen krasslig och då kan hon inte vara hemma själv med.
– Smärtan gör att jag inte kan leka på golvnivå så nu behöver sambon vara hemma. Att lyfta går knappt heller, det är precis så att jag kan hålla vår 7-månaders. Jag älskar som sagt att jobba men får inte gå tillbaka till kockjobbet för läkarna efter mammaledigheten eftersom det kan överanstränga kotan. Jag är orolig hur det kommer bli med den ekonomiska biten då. I värsta fall kan det ju falla på barnen också, säger Hera och har svårt att hålla tårarna tillbaka.
Hon har inte berättat om situationen för de äldsta barnen utan försöker vara stark, säger hon.
– Allt känns som ett frågetecken nu. Min hälsa och framtid. Jag försöker att inte gråta framför barnen men gud vad jag bara vill att allt ska vara annorlunda. Idag är det snö utanför fönstret och sambon är ute och åker pulka med sonen, och fan vad jag också vill göra det. Det är först nu jag förstår vad jag tagit för givet.
Foto: Privat