5-åriga Siri kördes ihjäl – mammans sorg: ”Hon var den gladaste”
– Jag vill inte att min dotter ska bli en siffra i statistiken, hon är inte bara en som dog i en olycka 2020. Det är viktigt att hennes historia berättas.
Det kom ett mejl till Motherhood-redaktionen.
”Hej! Jag undrar om ni skulle vilja göra ett reportage om min dotter Siri som bara blev 5 år. Hon dog i augusti 2020 på grund av en rattfyllerist som kom över på fel sida och krockade med vår bil. Jag tycker det är så viktigt att upplysa om hur många det är som sätter sig bakom ratten och kör onyktra, och genom er så kan vi kanske få någon att tänka sig för.”
Mejlet skickades av Siris mamma, Felicia Ekegren, 29.
– Jag vill inte att min dotter ska bli en siffra i statistiken, hon är inte bara en som dog i en olycka 2020. Det är viktigt att hennes historia berättas. Att folk ska tänka på Siri när de sätter sig framför ratten, säger hon.
Felicias dotter Siri omkom i en trafikolycka
När vi hörs på telefon berättar Felicia att familjen precis flyttat från Oskarström till ett nytt hus som ligger i Havedal, utanför Halmstad. Det är skönt att ha mer plats för alla barn och hon älskar att de nu får bo närmare havet.
Men det finns en sak som skaver.
– Nu bor vi längre bort från Siris grav och det känns jobbigt.
Felicia Ekegren
-
Ålder: Blir 30 år i maj.
Familj: Gift med Mick, 32 och barnen Julie, 13 (som hon har från en tidigare relation), Charlie, 3, Allie, 2 och Bonnie, 3 månader. Även Micks söner Lowe, 13, Mio, 11 samt Siri som skulle fyllt 8 i juni.
Bor: I Havedal.
Gör: Just nu föräldraledig, men arbetar som undersköterska och diplomerad massör. Går även en utbildning för att bli stödperson till föräldrar som mist ett barn.
Följ på: @aannafelicia
Det är inte första gången som Felicia väljer att dela med sig av det som hände Siri. Bilden på den där ljusa flickan med det långa håret och solhatten har synts på många löpsedlar runtom i Sverige.
Vi låter Felicia berätta från början.
– Det var en helt vanlig torsdag. Jag såg fram emot en ledig dag med Siri och Charlie. På kvällen skulle jag jobba, så vi skrotade mest hemma den där morgonen.
Efter frukost och morgonsysslor valde de att gå en promenad till mataffären. Siri ville köpa tuggummi från en tuggummimaskin.
– När vi kom tillbaka hade barnens pappa Mick precis kommit hem. Han hade med sig pizza.
Äldsta dottern Julie var också hemma och hela familjen åt lunch. Efteråt gjorde Felicia sig redo för ett kvällspass, och eftersom Mick hade tänkt ta med de små barnen till sina föräldrar erbjöd han sig att köra Felicia till jobbet.
– Innan jag lämnade bilen kramade och pussade jag barnen hej då, så som jag alltid gör. Men Siri var ledsen, hon ville inte att jag skulle gå. Det gjorde mig orolig. Hon brukade alltid vara glad.
Felicia tröstade Siri så gott hon kunde och lämnade sedan bilen med en olustig känsla i kroppen – så pass att hon efter en stund valde att ringa sin man för att kolla att allt var bra.
– Han lugnade mig och försäkrade mig om att barnen mådde bra.
Klockan gick och Felicia började närma sig slutet av sitt kvällspass. Hon gjorde kaffe, när hon plötsligt blev avbruten av brandbilar och andra akutfordon som körde i ilfart utanför fönstret.
– Jag minns att jag stannade upp tänkte att ”nu måste det ha hänt något fruktansvärt”.
Strax därefter ringer hennes telefon och en kvinna berättade att hennes man och två yngsta barn har varit med om en trafikolycka.
– Jag pratade med Mick som sa ”älskling, han körde så fort, han kom på fel sida av vägen. Jag hann inte göra något. Jag tror inte att Siri lever.”
Felicia reagerade med att skrika samtidigt som allt svartnade framför hennes ögon.
Hon blir ombedd att ta sig till barnakuten i Halmstad, och en nära kollega som hört hennes förtvivlade skrik, hjälpte henne att komma iväg. När de går ut till bilen som står parkerad utanför, får Felicia en känsla.
– Jag känner i hela min kropp att det min man sagt är sant. Siri lever inte.
”Några timmar tidigare hade hon sprungit runt mig”
Kollegan kör Felicia till sjukhuset och där möts de av Felicias syster – som av en slump råkar befinna sig i Halmstad den där kvällen.
– Jag klarade inte av att gå in, jag behövde samla mig. Men väl inne i korridoren hör jag att ett barnskrik och förstår direkt att det är Charlie.
Charlie som var med i bilen hade klarat sig, men visade tydligt att han varit med om något traumatiskt. Felicia minns hans hjärtskärande skrik och hon berättar att det tog flera dagar tills han slutade gråta.
Medan hon hade fullt fokus på att lugna Charlie gick hennes hjärna på högvarv. Var fanns Siri?
– Till slut kommer det två läkare och en sköterska in i rummet där jag, min syster, svärmor och Charlie sitter och väntar. Jag säger att de inte behöver säga någonting, för jag visste det redan. Siri hade inte överlevt.
Läkarna bekräftade det som hade hänt och tillsammans med en präst får Felicia besöka Siri. Hon säger att det var svårt att förstå att hennes 5-åriga dotter var död, kroppen var inte alls skadad på utsidan.
– Det jag reagerade på var att hennes blonda hår var alldeles mörkt på grund av allt blod. Det var så surrealistiskt att sitta där och titta på henne. Bara några timmar tidigare hade hon sprungit runt mig i mataffären.
Även om Felicia precis tagit emot det mest fruktansvärda besked började hennes hjärna tänka logiskt. Var fanns hennes man? Hade han klarat sig? Visste han att deras dotter var död?
– Det hade gått så många timmar där jag främst fokuserat på barnen. Jag hade pratat med Mick direkt efter olyckan, så innerst inne tänkte jag att han levde, säger Felicia och fortsätter:
– Till slut får jag veta att han ligger på en annan avdelning, med punkterad lunga och brutna revben. Och han visste vad som hade hänt Siri.
Felicia har fått återberättat för sig att bilen hennes familj mötte hade kört i allt för hög hastighet, kommit över på fel sida och frontalkrockat med dem. Chauffören var alkoholpåverkad och en person som suttit med i bilen hade avlidit.
”Det var tufft att komma hem och lämna Siri på sjukhuset”
Felicia och hennes man fick träffa en präst och en diakon för att prata om händelsen. Efter några dagar kunde de lämna sjukhuset och åka hem till ett hus som aldrig skulle bli sig likt igen.
– Allt var så som vi hade lämnat det. Siris teckningar och pennor var framme. Hennes klänning som hon skulle ha på sig på en inplanerad kräftskiva låg på soffan och hennes rum var orört. Det var riktigt tufft att komma hem och lämna Siri kvar på sjukhuset.
Från att ha varit en aktiv flerbarnsfamilj där dagarna bestod av vardagspussel och gemensamma aktiviteter skulle de nu handla om något annat. En mardröm som de var tvungna att klara av.
Organisationen Ellas hjältar kopplades in och de såg till att Siri fick den begravning som hennes föräldrar önskade. Medan de skötte allt det praktiska kunde Felicia och familjen ta hand om varandra – och sakta förbereda sig på den värsta dagen i deras liv.
Felicia berättar om ett starkt minne.
– Innan begravningen fick jag vara med Siri. Jag fick hålla om och klä henne innan jag lade henne i kistan. Den stunden är jag jättetacksam för idag.
Mitt i all sorg fick Felicia och hennes man en stor överraskning, det visade sig nämligen att Felicia väntade barn. När hon berättar om det småler hon, idag ser hon det nästan som en liten hälsning från Siri.
– Två dagar innan Siri dog så pratade hon om att det saknades en lillasyster i vår familj. Hon önskade sig en syster, som skulle heta Allie. Tre månader efter olyckan kände jag bekanta tecken och det visade sig att jag var gravid.
Hur kändes det när du fick veta det?
– Alldeles otroligt, jag grät av lycka! Än idag kan jag inte förstå hur Siri kunde veta det.
Felicia menar att bebisen i magen blev hennes räddning. Som gravid var hon tvungen att sova, äta och vila – något hon inte hade klarat av sedan bilolyckan. 1 juli 2021 föddes en lillasyster som fick namnet Allie.
”Trodde jag skulle dö av brustet hjärta”
Snart har det gått tre år sedan Felicia förlorade sin dotter. Hur orkar man som förälder ta sig igenom dagarna som kantas av en djup sorg?
Felicia svarar att att hon i början inte klarade av att prata om olyckan, det var mannen som fick ha kontakt med utredare, läkarna och pressen. Med tiden har hon dock sett att det är just det som hjälper henne att bearbeta sorgen och komma vidare.
– Redan på sjukhuset fick vi frågan om vi ville gå ut med namn och bild på Siri och först var vi osäkra, men sedan tänkte vi att om det här kan hjälpa någon så är det värt det.
På ditt Instagram-konto delar du med dig av bilder, filmer och tankar. Varför gör du det?
– Jag gör det för att Siri inte ska glömmas bort. Det är som min lilla dagbok. Jag vill påminna alla att tänka efter och att man ska vara rädd om det man har.
– Jag sökte mig till andra föräldrar som även förlorat ett barn och det har varit en stöttning att prata och dela med sig av det som hände.
En återkommande sak som Felicia kommer till är barnen, hon menar att det är de som gjort att hon hållits ovanför vattenytan.
– Jag trodde verkligen att jag skulle dö av brustet hjärta. Men för mig är barnen anledningen till att jag existerar och jag är så tacksam för dem.
Under hela intervjun har Felicia klarat av att svara på frågor samtidigt som hon underhållit lilla Charlie som sprungit runt henne.
– Charlie fick vara kvar och han har hjälpt mig något enormt. Ibland när jag tittar på honom ser jag hur mycket han är lik Siri.
Det pratas ofta om att det finns ett före. Hur har den här olyckan påverkat er som familj?
– Vi har vår lilla familj och vi är lyckliga, men ändå inte. Vi har vår sorg. Men trots att Siri inte finns fysiskt här så är hon med oss varje dag.
Hur skulle du beskriva Siri?
– Hon var den gladaste ungen som fanns. Hon var kompis med alla på förskolan och bjöd dem på kalas. Hon var socialt orädd och älskade att rita, måla och teckna. I hennes lilla väska som hon släpade runt på fanns det alltid pennor och papper redo – ifall någon skulle behöva en teckning.
Foto: Privat
