Tvåbarnsmamman Erika blev påkörd – barnen såg allt
– Min äldsta dotter skrek ”Nu dör mamma! Nu dör hon!”, berättar hon.
Hemma hos tvåbarnsmamman Erika, 42, rullade vardagen på så som den gör hos de flesta familjer. Hon och mannen Zeke jobbade heltid, döttrarna gick i skola och hade flera aktiviteter. Hon beskriver dagarna som fulla av jobb, vänner och pusslande för att få allt att klaffa.
– Jag skojade ofta om att det efter jobbet väntade ”taxiverksamhet” några timmar, innan det ofta blev lite mer jobb. Huset var ofta fullt av barnens vänner och allt rullade liksom bara på.
Men för drygt ett och ett halvt år sedan förändrades deras liv. Under en lördagspromenad blev Erika påkörd bakifrån på trottoaren av en rattfyllerist och det var hennes man, barn och föräldrar som blev vittnen till händelsen.
– Läkarna pratade om änglavakt. De menade att en människa som är med om en sådan här olycka inte borde klara sig så pass bra som jag gjorde, säger Erika till Motherhood.
Att överleva fysiskt är en sak, men de psykiska men hon och familjen fick kommer nog aldrig försvinna.
Blev påkörd under en promenad
16 oktober är ett datum som etsat sig fast. Erikas föräldrar hade kommit för att hälsa på i villan i Trollbäcken, utanför Stockholm. När det närmade sig eftermiddag passade de på att ta en promenad i den svala höstluften. Döttrarna ville visa sin nya skola och så skulle de köpa lördagsgodis. De gick på trottoaren och pratade, men från ingenstans finner Erika sig liggandes på asfalten.
– Min man som står över mig försöker berätta att jag varit med om en trafikolycka. Jag blir så förbannad på honom, för jag tror att jag är mitt i en dröm. Jag ville att han skulle lämna mig i fred så jag kunde sova vidare, berättar Erika.
Erika Söderlund
-
Ålder: 42 år.
Familj: Mannen Zeke och två döttrar, 12, och 10.
Bor: Trollbäcken, Tyresö.
Gör: Kommunikationschef på CircleK.
Det tog ett tag innan hon förstod att det snarare var en mardröm – fast på riktigt.
– När jag såg paniken i min mans ögon förstod jag allvaret. Jag låg på trottoaren, med en bil bredvid mig och hade ont överallt. Bakhuvudet var kladdigt av blod och jag hade jävligt ont.
Personen som kört bilen hade kommit i hög hastighet, svängt upp på trottoaren och först träffat Erikas dotters arm. Sedan kört på Erika, som landade i motorhuven och krossade vindrutan med sin panna – innan hon fastnade med sin jacka under främre delen av bilen.
– Min jacka fastnade under motorhuven och jag släpades med mellan fram- och backdäcket. Jackan hade bildat en slags ”kokong”, vilket gjorde att mitt ansikte och andra kroppsdelar skyddades från att bli släpade direkt mot asfalten.
Bilen fortsatte rulla, och efter närmare 20 meter lyckades Erikas man springa ifatt och få föraren att stanna.
– Det första föraren frågade var ”vad var det som egentligen hände?”, inte hur det var med mig.
Överlevde mot alla odds
Medan Erika låg på marken började tankarna komma ifatt henne. Vittnen som sett vad som hänt kom springandes med filtar och vatten. Mitt i allt kaos kunde Erika ändå fokusera.
– Jag kände min kropp och kunde röra mina fötter, men man vet ju inte vad som händer ifall det finns inre blödningar. Stressen ökade när jag tänkte på hur det var med hjärnan. Det blev många ”tänk om”.
Räddningspersonalen var snabbt på plats och när de tillkallade helikopter förstod Erika att det var bråttom. Hon har fått återberättat för sig att hennes mamma tagit hand om barnen och gått från platsen, men när helikoptern landade fick Erikas barn fullständig panik.
– Min äldsta dotter skrek ”Nu dör mamma! Nu dör hon.”
Väl på sjukhuset blev Erika omhändertagen av ett stort läkarteam som gjorde kontroller, röntgade, sydde ihop sår och tog prover. Hon fick veta att det varken fanns frakturer eller inre blödningar. Alla i läkarteamet var chockade över att det hade gått så pass bra.
– Min pappa och man hade kommit till sjukhuset och när jag ringde dem för att berätta vad läkarna hade sagt brast det för oss alla.
”Det var värre för dem som såg vad som hände”
Trots att Erika klarade sig med i princip ytliga skador var den första tiden efter olyckan tuff. Dels för att hon var så trött och sov i stort sett hela tiden, dels för att hon, familjen och de som fanns i närheten var i chock. Erika beskriver de första månaderna som en dimma, och hon minns knappt hur de kom ut ur den.
Familjen sov tillsammans varje natt och var så nära varandra som de bara kunde. Barnens mor- och farföräldrar fanns där och byttes av för att de skulle få en fungerande vardag, i det som Erika beskriver som ett kaos.
– Alla runt omkring oss var till stor hjälp för det praktiska. Det gjorde så jag kunde koncentrera mig på att försöka finnas där för barnen, i den mån jag pallade. Innan olyckan var jag en pigg och energifylld mamma som fixade det mesta, för att på en sekund bli en som knappt kunde gå upp ur sängen.
Erika blir märkbart berörd när hon pratar om barnen, för det svåraste har varit oron hon känt för dem. Att de blev vittne till det värsta tänkbara gör ont.
– Mina barn är väldigt olika. Den äldsta är mer extrovert och hon reagerade genom att visa ilska. Hon gick till och med fram till mannen som kört bilen och skrek ”Du har dödat min mamma!”. Hon har varit väldigt arg under en lång, lång tid, säger Erika och fortsätter:
– Vår yngre dotter är mer introvert, en tänkare som reagerade helt tvärtom. Hon blev som en mussla och fick panik så fort vi nämnde olyckan. Det tog nästan ett år innan vi kunde prata om den.
Bara några dagar efter olyckan lät Erika och hennes man barnen gå till skolan, där de även fick träffa en kurator. Det var viktigt att vardagen skulle bli så normal som möjligt.
– Där och då handlade det om att ta hand om barnen.
Men för Erika var vardagen inte normal, inte på lång väg.
– Jag kände mig extremt otillräcklig eftersom jag inte kunde vara med barnen på det sätt jag önskade. Jag sov i princip hela tiden, men ville ändå visa att jag fanns där. Därför var jag noggrann med att de skulle få se mig innan skolan, så varje morgon åt jag frukost med dem.
Förutom dina fysiska skador, hur mådde du i din roll som mamma och partner?
– Jag vet inte om någon förälder känner sig tillräcklig även i normal vardag, men när mattan rycks undan och man inte kan vara den man är och vill vara är det tufft. Men det var ändå värre för dem som såg vad som hände, de drabbades mer på något sätt. Varje gång de blundade såg de händelsen igen och igen. De hade hemska mardrömmar.
Barnen får fortfarande hjälp av en psykolog
Nu har det gått drygt ett och ett halvt år sedan olyckan. Erika menar att hon med små steg gått tillbaka till jobbet och kan nu jobba hundra procent igen.
– Jag är fortfarande hjärntrött, vilket gör att jag inte kan sitta mer än femton minuter vid en skärm innan jag behöver ta en paus, därför jobbar jag mest hemifrån. Vi i familjen pratar mycket om hur veckorna ska bli för att vardagen ska fungera, säger hon och fortsätter:
– Barnen träffar fortfarande en psykolog för att få hjälp med att bearbeta det som hänt. Ena dottern har fortfarande mycket ångest vilket gör att hon ibland inte kan gå till skolan.
Hur skulle du säg att den här händelsen har påverkat er som familj?
– Vi har fått en större tacksamhet för livet och för varandra, och vi prioriterar mer tid tillsammans. Vårt liv är strukturerat, men fritt. Jag upplever att jag har blivit markant mindre stressad över saker som jobb, och jag tror att vi föräldrar blivit mycket bättre på att lyssna på våra barn.
Och barnen?
– Till en början klarade de inte av att gå ut. Varje gång jag skulle iväg bad de mig ta bilen och om jag skulle vara borta på kvällen var de säkra på att jag skulle dö.
– Men visst kommer de vara ärrade för livet. För mig är det en medvetenhet om min egen dödlighet, som jag kan omvandla till en tacksamhet för varje dag jag lever. För barnen har det snarare varit tvärtom. De har på ett brutalt sätt få se att livet kan ta slut väldigt snabbt. Något som barn inte ska behöva vara med om, avslutar Erika.
Foto: Privat
