Charlotte är ensamstående och rullstolsburen – "föräldraskapet sitter inte i benen"

Efter reklamen: 9 peppande bilder och citat om mammakroppen

Charlottes historia liknar ingen annan. År 2012 hälsade hon på hos sin amerikanska pojkvän i Atlanta. Tillsammans skulle de springa ett sprinterlopp och ett par dagar senare skulle hon på arbetsintervju på ett läkemedelsföretag i New York. Planen var att flytta till USA på heltid. Efter en kväll på restaurang faller hon handlöst sex våningar från ett parkeringshus och bryter ryggen.

– Det är så länge sedan nu, men det var ett jättetrauma och en lång väg tillbaka. Först i USA och sedan i Stockholm. Det tog ett halvår ungefär innan jag fick flytta hem och börja mitt nya liv i rullstol, berättar Charlotte.

– Jag har idag lärt mig att leva med min funktionsnedsättning och i den mån jag kan så vill jag inte låta den hindra mig från att göra saker. Jag kan bli lite provocerad när omgivningen bemöter en med medlidande. Jag är samma person nu som innan jag bröt ryggen - även om jag tar mig fram på ett annorlunda sätt. Jag vill visa omgivningen att ett bra föräldraskap inte sitter i benen.

Återhämtningen efter olyckan var tuff och periodvis nattsvart. Relationen till den amerikanska pojkvännen var svår att reparera efter olyckan. Men så småningom hittar Charlotte livsgnistan. Inte minst genom andra i samma situation som hon träffar på rehabcentrumet, och genom sitt nya intresse: kappsegling.

Träffar sitt livs kärlek

På ett seglarläger fem år efter olyckan träffar hon Raoul och de blir blixtförälskade. Tillsammans börjar de planera framtiden. Han får Charlotte att se förbi hinder och i stället se möjligheter. Den första sommaren tillsammans åker de på motorcykelsemester. De kör Gotland runt och besöker hennes hemtrakter på Österlen i Skåne.

– Vi blev sådär upp över öronen förälskade, sådär som man blir när man är yngre. Han utmanade mig mycket och visade att det går att göra saker. Bara på ett lite annorlunda sätt.

Samma sommar blir Charlotte gravid. Men lyckan blir inte långvarig. När Raoul lämnat av Charlotte och ska köra hem till sig blir han påkörd. Senare avlider han på sjukhuset.

– Det som räddade mig var att jag bar på hans barn. Men Raouls olycka har påverkat mig mycket mer än vad min ryggmärgsskada gjort. Jag hade ju tur, men Raoul hade inte den turen. Han fick inte finnas kvar. När utredningen senare visade att han blivit påkörd av en rattfyllerist var det ett trauma i sig att få reda på.

Dottern Alicia föds

Graviditeten var en lång sorgeprocess men samtidigt början på något nytt. Charlotte var orolig för livet som växte i magen och fick gå på extrakontroller varannan vecka för att lyssna till hjärtljudet och se att bebisen mådde bra.

Även om Charlotte är förlamad från midjan så är livmodern inte påverkad, den styrs inte av ryggmärgen och det centrala nervsystemet utan kontraherar av egen kraft vid till exempel en förlossning. Charlotte var ändå bekymrad att hon inte skulle kunna känna när värkarna satte igång och förlossningen började. Därför beslutade hennes förlossningsläkare att hon skulle sättas igång en vecka innan beräknat datum. Allt gick enligt plan och Charlotte födde lilla Alicia utan komplikationer med ett foto på Raoul bredvid sig i förlossningsrummet.

– Det gick jättebra men jag kände nog på ett annat sätt än vad man annars gör. Jag kände värkarna mer som en molnande värk och frossa. Lite som vid influensasymtom. När värkarna satte igång på riktig och jag skulle krysta då fick barnmorska säga åt mig: "Nu har du en värk, nu ska du krysta!". Alicia kom ut på sex krystvärkar.

Andra graviditeten via insemination väckte starka reaktioner hos omgivningen

Småbarnslivet fylldes snabbt, som det ju gör, av vardagsbestyr. Känslan av "här och nu" gjorde det lättare att bära sorgen efter Raoul. Efter bara några månader väcktes tanken om att skaffa ett syskon till Alicia.

– Jag hade inte kommit över Raoul och var inte redo för en ny partner men jag ville ha ett syskon till Alicia. Eftersom min första graviditet var så färgad av sorgen efter Raoul ville jag uppleva det en gång till. Jag ville få njuta och glädjas lite mer som andra mammor gör. Och så tänkte jag att om de är två så skulle de alltid ha varandra.

Sagt och gjort. I februari förra året begav sig en nervös Charlotte till Köpenhamn för insemination. Men det var ett hårsmån från att det inte blev av.

– Man måste åka till kliniken inom ett dygn efter man får ägglossning. Jag kastade mig på bokningen så snart ägglossningstestet visat grönt och i min iver råkade jag boka fel datum så när jag var på Arlanda hade jag en biljett för nästa månad. Jag fick som tur var plats på nästa flight. Bara några veckor senare kom corona.

Charlotte blev gravid på första försöket. Men graviditeten väckte starka reaktioner hos omgivningen som ställde sig frågande till hur hon skulle klara av två barn på egen hand.

– Det tog ett tag in i graviditeten innan jag vågade berätta om Juni, och jag fick en del ganska negativa reaktioner när jag väl gjorde det. Men efter Junis ankomst så har de flesta ändrat sig.

Vardagen som rullstolsburen mamma

Två små barn och ingen avlastning i form av en partner. Vardagen ser lite annorlunda ut hos Charlotte men också precis som hemma hos vilken barnfamilj som helst. Just nu är Charlotte föräldraledig från tjänsten som forsknings- och utvecklings koordinator på stiftelsen Spinalis. Dagarna består av bebisliv och vardagssysslor, öppna förskolan och att hämta storasyster Alicia på förskolan.

Men givetvis har hennes föräldraliv sina utmaningar. Hennes andra graviditet var tuff och stundvis väldigt ensam. Det var foglossning blandat med treårstrots.

– Jo, det ÄR utmanande och stundvis frustrerande. Häromdagen tog det oss två timmar att komma hem från förskolan. Men det är också helt fantastiskt.

För att få till nattsömnen sover de alla tre i samma rum. Charlotte har Juni bredvid sig i sängen och Alicia har en egen säng bredvid. För att orka så går hon alltid och lägger sig samtidigt med döttrarna.

–Efter klockan åtta är det time out, skrattar Charlotte.

Charlotte menar att livet går att leva ungefär som vanligt med rullstol. Just nu är det snarare för lite nattsömn och pandemin som begränsar i vardagen. För döttrarna är mammas rullstol ingenting de reflekterar över, men kompisarna på förskolan ställer ibland nyfikna frågor.

– För mina barn är min funktionsnedsättning något naturligt och självklart. Alicia säger ibland att hon när hon blir stor vill hon också ha en rullstol. I början fick jag mycket kommentarer från de andra barnen på förskolan. Om varför jag satt i rullstol och varför jag inte kunde gå. Hur jag gjorde med trappor, och om jag sov i rullstolen ... Barn räds ju inte för att fråga och det är skönt!

Charlotte tänker att barnen påverkas omedvetet positivt av att se henne hämta varje dag på förskolan precis som alla andra föräldrar. Förhoppningsvis kan de få med sig en mer öppen syn kring funktionsnedsättningar. Att det inte är så konstigt.

Livet har verkligen utmanat Charlotte, men hon har varje gång valt ljuset, antagit utmaningen och tack vare sin inställning kunnat uppnå drömmen att bilda en egen familj.

– Den familj på tre som jag har skapat är utan tvekan det bästa jag gjort. Alicia pratar ofta om att vi är en familj, och jag tycker att den känslan blivit tydligare både för henne och för mig sedan Juni kom. Att vi är en familj!

Foto: Privat/ Ida Arvebro