Emma Gullström, 27, delar med sig av sin andra förlossning
– Hade jag kunnat skippa graviditeten så hade jag gjort om detta, skriver Emma i sin förlossningsberättelse.
Personalbrist och många timmar ensamma i förlossningsrummet. För drygt tre år sedan var Emma Gullström, 27, med om sin första förlossning – något som hon sett tillbaka på som en jobbig och traumatisk händelse. För två månader sedan födde hon sin andra dotter. Här är hennes förlossningsberättelse.
Måndag 6/6 (vecka 37+3)
Jag visste att det var på tisdag som de på förlossningen skulle ringa och berätta om vi får komma in, men så kom samtalet på måndagen istället, Sveriges Nationaldag. De sa ”vi har det så lugnt, vill du komma in nu?” Den känslan går inte att beskriva. Var vi redo?
Klockan 13 är jag och min kille Joseph på plats i vårt rum. Vi är så glada och pirriga. Det kändes så overkligt. Vi träffar en underbar barnmorska som undersöker mig och det visade sig att jag är cirka två centimeter öppen. Hon säger att hon kan ta hål på vattnet direkt, men vill avvakta för att cervix (livmoderhalsen) ska mjukna lite till.
Kring 15:30 får jag en tablett Angusta, som ska sätta igång förlossningen, och känner ganska direkt att jag får mensvärk. Inte så det gör ont-ont, men ändå känns. Vi beställer hamburgare, kollar på Working Moms och ringer storasyster Billie som väntar där hemma.
När klockan blir 17:30 får jag en till tablett och efter en stund blir värkarna snabbt regelbundna. De gör ont, men är hanterbara. Eftersom min förra förlossning gick så fort, bestämmer vi att lägga epidural redan här, men att den kommer aktiveras ordentligt först senare. Tyvärr är det kö hos narkosläkaren så klockan hinner bli 21:00 innan det är min tur. Vid det här laget mår jag verkligen inte bra, den får aktiveras direkt.
Från att ha varit pigg och glad känner jag mig nu dåsig och orkeslös. Jag är så illamående att hela kroppen bara skakar. Det känns som jag kommer kräkas. Värkarna gör så galet ont trots att jag har epidural i kroppen. Jag andas, går in i mig själv och blundar, med Joseph bredvid mig. Klockan 22:00 tar de hål på hinnorna. Äntligen går vattnet.
”En kvart senare kan jag ta emot min dotter själv och lägga henne på mitt bröst”
Nu är det natt och jag säger åt Joseph att han ska vila. Vi försöker sova båda två, men jag lyckas aldrig somna för jag mår så illa och skakar hysteriskt. Jag blir undersökt någon timme senare och är fyra centimeter öppen. Jag fortsätter att vila och ta värkarna.
Plötsligt vaknar jag till. Illamåendet och skakandet är borta och jag känner mig klar i huvudet. Det är som att jag varit på en annan planet, men nu landat i mig själv igen. Barnmorska kommer in och säger direkt att hon märker att jag är piggare. Jag kan prata ordentligt, det är inte smärtan som gjort mig dåsig, för den är kvar. Det är något annat. Nu är jag tillbaka med ny energi.
Medan jag och barnmorskan sitter och pratar känner jag det bekanta trycket nedåt. Det kommer igen och igen. Rummet är mörkt, Joseph sover och vi har ett så mysigt, nästan heligt samtal jag och barnmorskan. Jag berättar att jag känner trycket, så hon undersöker mig. Sedan säger hon lugnt: ”Det är dags att krysta nu, Emma”. Det betyder att jag under de senaste 45 minutrarna gått från fyra centimeter öppen till tio. Vi väcker Joseph och sen går det undan. En kvart senare kan jag ta emot min dotter själv och lägga henne på mitt bröst .
”Vilken revanschförlossning jag fick!”
Klockan är 02:43 och jag börjar tänka på vad jag varit med om. Det var en så oerhört lugn och trygg förlossning med den mest underbara barnmorskan och undersköterskan. De spred sådan magisk energi runt sig. Joseph och jag var ett så jäkla team även om vi inte pratade mycket, vi hade övat hypno birth med hjälp av Systrarna Brittons kurs. Vi visste vad vi ville åstadkomma och vi lyckades verkligen.
Hade jag kunnat skippa graviditeten så hade jag gjort om detta. Vilken revanschförlossning jag fick!
Foto: Privat
