Emilie Dalhamn om att inte tillbringa sin lediga tid på padelbanan
I förorten där jag bor är det bråda tider för oss mammor. Man tränar coremuskulaturen på gymmet i stan på måndagar, spelar padel med klassmammorna på onsdagar, går en powerwalk på lunchen och tar en aw på torsdagar. Framåt fredagen ställer man till med en spontanmiddag för kompisparet.
Se även: Alla måste få vara mamma på precis det sätt man vill
Då har jag inte ens kommit in på logistiken kring barnens tennis, karate, balett och barmarksträning. På helgen är det minst en social tillställning och den egna träningen, helst yoga eller den här padeln igen. Där emellan ska man sköta sitt jobb, välbetalt och creddigt, ha ett hem som blandar gammalt med nytt, ett inspirerande Instagram-konto, ha en uppdaterad garderob, ett välvårdat yttre (läs botox) och ja, vara allmänt LYCKAD.
Jag finner mig som betraktare till detta spektakel. Även om jag i högsta grad är en del av det. Det är underhållande. Och rörande. Jag brukade vara med och tävla, för, ja, så kändes det till slut. Men det kom signaler. Små och till en början trevande tills det en dag bara inte längre var möjligt. Som en liten mus i ett laboratorielabb fortsatte jag att springa på ett tag men hjärnan var inte med. Jobba, träna, därefter plocka upp barnen för att åka vidare till en kompis på fika. På kvällen raskt byta om till en tjejmiddag. Efter en sådan eftermiddag och kväll kunde det ta dagar att återhämta mig. Så jag började testa det lilla ordet ”nej”. Det kändes främmande i munnen. Får jag verkligen? … Kan jag?
Att vara nejsägare i en överpresterande värld
Ett jobberbjudande? Tack men nej. Kan texten vara klar tills imorgon? Nej, men kanske till på fredag. Frukost innan jobbet med bästa kompisen? Hade varit underbart men icke .... Vill x leka efter skolan? Nej, jag får inte ihop logistiken. Nej, nej, nej. Numer är jag en riktig nejsägare som hellre stryker än adderar. Och jag får jobba med självbilden. Kan man vara social men samtidigt värna om sin egentid, kan man älska vännerna men ändå välja soffan och teven, kan man brinna för sitt jobb men ändå växla ner i tid. Ja, jag kan det!
En grej om dagen är min nya devis. Har barnen aktiviteter på eftermiddagen tackar jag nej till annat samma kväll. Jag prioriterar bort mycket men sällan min träning. Oftast planerar vi bara in en eller max två aktiviteter per helg. Ibland har vi inga planer alls. Det hela känns ... värdigt.
Och samtidigt som jag sover bättre och är mer närvarande med dem jag väl träffar – finns allting kvar. Jobben och vännerna finns kvar. Även tiderna på paddelbanan.
Foto: TT/privat.