Zandra drabbades av postpartumpsykos: “Jag försökte mörda min fästman”

I dag har det gått fem år sedan Zandra drabbades av en förlossningspsykos, ett trauma som det har tagit lång tid att återhämta sig från. Ända sedan hon drabbades har hon varit öppen om sina erfarenheter bland vänner och bekanta.

Men i våras, när hon hörde talas om ett fall i Massachusets, USA, där en mamma hade mördat sina tre barn och sedan sig själv, bestämde hon sig för att prata mer öppet om det hon själv hade varit med om. Hon startade ett konto på TikTok och under namnet postpartumpsykos berättar hon i flera klipp ingående om sin upplevelse.

Efter reklamen: Se också: 10 tecken på en förlossningsdepression

– Jag gjorde det av ren ilska och frustration om jag ska vara helt ärlig, det finns knappt några böcker eller information om postpartumpsykos. När jag sökte efter information hittade jag intervjuer på Youtube från amerikansk tv. Där pratar de om postpartumpsykos, men de som intervjuar nämner även depression och då reser sig mitt hår direkt. För de pratar om två helt olika saker, och det tycker jag är livsfarligt, säger hon.

Vill hjälpa andra som drabbats av förlossningspsykos

Innan Zandra själv drabbades hade hon ingen aning om att postpartumpsykos ens existerade. Med sin berättelse vill hon hjälpa andra som har varit i samma situation – och bryta tabun om psykisk ohälsa under och efter en förlossning.

– Det är så viktigt att höra andra som har varit med om det så att man kan få hjälp i rätt tid. Jag sökte hjälp många gånger innan någon förstod vad jag hade drabbats av. Mammor och kvinnor generellt bör sluta ha så höga krav på sig själva. Och sluta känna sig misslyckade när de drabbas av psykisk ohälsa under det som ”ska vara” deras lyckligaste tid i livet.

Vi går tillbaka till året 2017. Zandra är gravid med sitt första barn och hon mår riktigt bra. Hon, som sedan länge haft problem med ångest och panikattacker, känner sig lugn genom hela graviditeten.

– Jag har aldrig mått så bra som när jag var gravid. Det enda jag var rädd för var att jag skulle få panik under min förlossning. Jag var rädd för smärtan, eller rädd för allt egentligen.

Hon förbereder sig därför ordentligt innan förlossningen. Läser boken “Föda utan rädsla”, går profylaxkurser och ser till att hennes fästman är lika förberedd som henne. Hon vill även föda utan bedövning, men när hon väl ligger inne på sjukhuset blir förlossningen långdragen.

– Det här med att jag skulle föda utan bedövning fungerade jättebra ända fram till den 22 timmen av förlossningen då jag bara skrek för glatta livet: “Ge mig allt!”. Då var jag bara så trött på allt så då kände jag att jag ville ha allt jag kunde få.

Efter att ha krystat i 45 minuter var bebisen äntligen ute. Där och då kände hon bara ren och skär lycka.

– Det var det bästa jag någonsin varit med om i hela mitt liv.

Drabbades av ångest och sömnproblem

Kort efteråt börjar hon dock känna av ångest och nu i efterhand tror hon att det är där det började gå snett.

– Jag fick inte upp min dotter direkt på bröstet eftersom de hade henne vid mina fötter till att blodet gick ut ur navelsträngen. Det kändes så konstigt att hon, som var en del av mig, helt plötsligt låg utanför. Det kändes som att jag tittade på mitt avkapade ben, berättar hon.

När frukostmackan kommer in har hon ingen matlust. Och när hon inte kan trösta sin dotter som skriker, börjar hon känna sig som en dålig mamma. Väl hemma får hon alltmer panik. Hon tittar konstant om bebisen andas och tänker på alla katastrofer som kan hända henne. Dagarna går och hon kan absolut inte sova. Humöret skiftar konstant mellan väldigt starka känslor.

– Jag inser att jag ligger och blundar i sängen i tre timmar men jag kan inte för mitt liv somna. Jag visste inte hur man gjorde längre, den funktionen försvann helt. Jag glömde bort att äta och att gå på toaletten.

Zandras mamma och fästman börjar samtidigt tycka att Zandra beter sig märkligt. Nu startar något hos Zandra, som hon i efterhand kan förstå var starten på förlossningspsykosen.

– Jag började tänka att jag var övermänsklig på något sätt, som att jag var Einstein. Jag kom på massa olika företagsidéer, jag skulle skriva en bok, jag skulle hjälpa kvinnor efter förlossningen. Men istället för att skriva ner det i en anteckningsbok skrev jag det över hela mina armar, berättar hon.

Började höra röster

Zandra blir framför allt väldigt irriterad på sin mamma, som i vissa stunder tittar på henne som om hon har blivit galen. Ilskan gör att Zandra till slut får för sig att mamman ska kidnappa dottern. När hon, mamman och fästmannen åker tillbaka till BB för att få hjälp har Zandra inte sovit på sju dygn. Läkarna förstår snabbt allvaret och hon får starka sömntabletter för att kunna somna. Trots det somnar hon inte utan tar sig ut från sitt rum till kafeterian där hon pratar och skrattar med alla hon stöter på.

I samband med sjukhusbesöket börjar hon även höra röster. Hon beskriver att det kändes som att Gud pratade med henne, trots att hon inte är religiös. I de psykotiska tankarna fick hon ett val av den högre makten: Att antingen gå tillbaka till sin familj och leva ett normalt liv, eller att offra sig själv och sin fästman så att det blev himmel på jorden för alla andra.

– I mitt huvud just då kände jag att jag ville offra mig själv, jag var så trött också så jag orkade inte mer. Då trodde jag att det skulle komma ner en blixt och döda mig typ, men när det inte hände så fick jag ett till uppdrag.

Tog stryptag på sin fästman

Det som hände sedan har hon fått återberättat eftersom minnena är grumliga. Det är jobbigt för Zandra att tänka på det som hände:

Hon börjar ta sats och ta stryptag på sin fästman, innan ett par sjuksköterskor snabbt kommer in och sliter loss henne från honom.

– När jag har pratat med honom i efterhand och frågat hur jag såg ut sa han: ”Det var det som var det läskigaste av allt, du såg helt likgiltig ut”.

Zandra beskriver att det kort efter den händelsen blir svart och att hon inte minns något förrän hon i total förvirring vaknar upp morgonen efter. Då förstår hon ingenting, men får snabbt reda på att hon är på psykiatrisk slutenvård och att hon hade drabbats av en postpartumdiagnos.

– Du kan ju tänka dig min chock, att vakna upp på psyket och inte veta om man är levande eller död. Och sen säger de att man har fått en postpartumpsykos.

Under ett par veckors tid är hon inlagd, något hon beskriver som hemskt, eftersom hon bara kunde träffa dottern max en timme om dagen. När hon till slut får komma hem drabbas hon ständigt av panik att hon ska bli psykotisk igen. Eftersom hon ammade kunde hon inte heller ta en del av den medicinering som egentligen krävdes.

– Det jobbigaste med att komma hem var att jag aldrig fick komma i den där mysiga bubblan. Varje gång hon skrek blev jag rädd att jag skulle få en psykos till. Jag läste ju också mycket om postpartumpsykos och vad kvinnor som hade drabbats av det gjort, och det gjorde mig livrädd.

Det var först efter det att hon slutade med amningen som hon, sakta med säkert, började att återhämta sig.

– Jag gjorde allt under hela perioden som jag kunde komma på. Jag läste böcker, gjorde tacksamhetsövningar och målövningar. Jag kände att jag ville försöka hjälpa andra kvinnor, innan och efter de hamnade i samma tillstånd.

Fick stöd från familjen

Hennes familj och dåvarande fästman var ett stort stöd för henne under den perioden.

– Efter ett och ett halvt år började jag få hopp om att jag kunde bli mig själv igen. Någon annan kanske såg en förbättring men jag såg ingenting. Jag var tvungen att lära mig gå och handla och att lära mig prata med människor igen.

I dag har hon en väldigt nära relation med sin dotter och även med sin dåvarande fästman, som hon i dag är separerad från. Hon kan fortfarande känna sig rädd för att hon ska bli psykotisk igen, men vill samtidigt inte låta sig styras av rädsla i framtiden.

– Självklart är man rädd att det ska hända igen då det var det värsta jag någonsin upplevt och kanske någonsin kommer kunna uppleva. Men samtidigt skulle jag aldrig velat leva mitt liv utan upplevelsen eftersom den har redan hjälpt så många som jag haft kontakt med under åren som gick igenom samma sak.

– Men jag låter aldrig min rädsla hämma mig från det jag verkligen vill göra. Och ja, jag drömmer om att få ett till barn i framtiden.