Clara om sin psykiska ohälsa innan och under graviditeten

Under Clara Ernbergs sena tonår inleddes en mörk period i hennes liv, präglad av depression, ätstörningar och självskadebeteende. Hon var nyligen hemkommen från USA, där hon jobbat som barnflicka under två år efter studenten.

Nu skulle hon försöka hitta sin roll som vuxen.

– Jag hade av någon anledning jättesvårt att ta mig an det ansvar som det innebar att vara vuxen. Troligen har jag i grunden en skörhet och ökad benägenhet att drabbas av psykisk ohälsa, för det gick ganska snabbt tills dess att jag mådde väldigt dåligt, säger Clara.

Efter att ha flyttat till Malmö och börjat studera vid Lunds Universitet så rann bägaren över.

– Jag utvecklade ätstörningar och kunde knappt äta utan att kräkas. Jag försökte vända mig till universitets studenthälsoavdelning, men det hände inte så mycket. Jag hade tidigare skurit mig, men nu accelererade mitt självskadebeteende, och jag började skära mig själv regelbundet.

”Dagen jag får egen lägenhet avslutar jag allt”

Clara flyttade in hos en kompis, något som resulterade i en ganska trasig sommar. Hon lades vid flera tillfällen in på akutpsykiatrin, för att bland annat sy igen skärsår i armarna.

– Vid det här laget började jag tänka allt mer på att jag inte ville leva, och vid varje besök hos psykakuten samlade jag på mig tabletter. Dessa skulle jag spara tills dess att jag fick en egen lägenhet. Jag tänkte hela tiden att dagen jag får egen lägenhet så avslutar jag allt.

Men så blev det inte – en person som Clara chattade med på ett forum online blev varse om hennes planer och sökte upp hennes vänner, som hjälpte till att avstyra det hela. Nu hamnade hon istället ett år på sluten vård inom psykiatrin, följt av ett år på ett behandlingshem i Småland.

Efter mycket strul och flera självmordsförsök började behandlingen som hon fick i Småland successivt att hjälpa. Dessutom hade hon börjat prata med en man, som kom att bli pappa till hennes barn, på nätet. Något som gjorde att tillvaron då kändes lite mer ljus.

”Har alltid haft en barnlängtan”

Mars 2008 blev Clara utskriven från behandlingshemmet, och bara någon vecka efter visade stickan positivt för graviditet. Då hade hon bara träffat den kommande dottern Junias pappa i några månader.

– Under min tid på hemmet hade jag sett så många barn fara illa på grund av att deras föräldrar led av psykisk ohälsa, men samtidigt är jag så otroligt barnkär – och har alltid haft en barnlängtan. Så då sa jag till mig själv att antingen behåller jag barnet – men då MÅSTE jag bli frisk och sluta självskada mig. Eller så gör jag en abort och fortsätter såhär.

Valet kändes trots omständigheterna ganska enkelt menar Clara, som fortsätter berätta om hur omställningen från att mer eller mindre inte ha några krav på sig, snabbt skiftade till att behöva lära sig ta ansvar för en annan människa.

– Vid den här tidpunkten var jag väldigt hospitaliserad så det var ett superläskigt steg att ta. Jag hade ju levt i två år i en värld där någon alltid tog hand om en och där maten ställdes på bordet. Helt plötsligt kom en annan värld som ställde massa krav på mig.

”Ingen ska få ta barnet ifrån mig”

Genom graviditeten var det en enda tanke som motiverade Clara till att inte självskada sig: rädslan att någon skulle ta hennes bebis ifrån henne.

–Jag hamnade i mörker då och då, men Junia gav mig en anledning till att hålla mig ovanför vattenytan. Det drev mig hela tiden att jag måste bevisa att jag kan det här – ingen ska få ta barnet ifrån mig. Och det hjälpte, när hon hade kommit kände jag hur hon verkligen varit det som jag alltid behövt.

Nya utmaningar stod dock bakom hörnet. Nio månader efter förlossningen, skulle Clara börja studera till sjuksköterska – och Junias pappa vara föräldraledig. Natten till hans första föräldralediga dag, får hon ett sms från honom där han beskriver hur han inte klarar av det. Han hade dragit till USA och lämnat inte bara Junia, utan även två andra barn från ett tidigare förhållande bakom sig.

– Han satte mig i en så jäkla risig sits. Jag hade aldrig kunnat försörja mig och Junia på något sätt. Men där räddade min familj mig. De sa till mig att jag inte skulle säga upp min utbildning och att de skulle hjälpa till så mycket de kunde.

Clara fortsätter:

– Min bror körde runt henne i barnvagn under mina föreläsningar, eller så hade min mamma henne på jobbet under skrivbordet. Där satt hon och åt äpple och var på äventyr medan jag försökte pussla ihop mitt. Det var tufft men idag är jag är så tacksam för hur allt tillslut blev.

”Men – ett barn är aldrig lösningen!”

Känslan av att kunna klara av vardagen själv efter att ha varit beroende av sjukvårdare så länge, ger en otrolig boost menar Clara. Sen har det ändå förekommit stunder då allt känts lönlöst och tufft, att skaffa barn läker inte magiskt några sår.

– Jag är helt övertygad om att Junia räddade mitt liv. Men – ett barn är aldrig lösningen! Man ska inte tänka att man skaffar barn för att lösa sig ur situationen. Jag hade tur som hade min familj att luta mig mot. Sen är det viktigt att man själv verkligen vill ha barn, och att man känner att man har en förståelse för vad det innebär för ansvar. Inte för att man vill läka sig själv. Junia är min räddning för att jag pressades till att jobba med mig själv.

Idag mår Junia och Clara bra, och några gånger om året träffar även Junia sin pappa.

– Jag har aldrig velat hindra dem från att ses. Så länge hon vill så kommer jag att möjliggöra för det. Jag vill att hon ska få sin egen bild av sin pappa, men när hon är äldre och frågar om bakgrunden så kommer jag absolut att svara.