Småbarnsmamman om kampen att få ett barn och alla IVF-försök
När i livet man väljer att bilda familj är olika. Några känner med en gång att det vore härligt med en liten knodd, medan andra vill vänta ett tag tills det känns helt rätt.
För Erika Westerblad och hennes man dök frågan upp ganska tidigt. Hon var nästan 30 år när de träffades och hon hade länge känt en längtan efter ett barn. För Motherhood berättar hon om hur de år efter år var tvungna att kämpa för ett barn, om IVF-försöken och känslan när de fick reda på att sonen hade downs syndrom.
Se också: Fertilitetsläkaren: Så går fungerar IVF – steg för steg
Om längtan efter ett barn och IVF-försöken
Familjen Westerblad består av mamma Erika som är en levnadsglad, aningens rastlös person med många järn i elden, mannen Björn – en gammal fotbollsspelare och jobbar på bank, sonen Dante, 3,5 år och två små hundar.
Hej Erika! Berätta, när insåg du och din man att ni ville ha barn?
– För mig var det en ganska tidig fråga i förhållandet. Jag hade precis fyllt 29 år när jag och Björn träffades och jag hade under ett tag känt att jag önskade barn i mitt liv. Björn höll med, men trots det tog vi det långsamt. Ingen av oss ville ge oss in i något förhastat. När vi väl bestämde oss för att vi ville leva tillsammans la vi in en lite högre växel.
Men det blev inte riktigt som ni hade tänkt er.
– Nej. Vi hade aldrig skyddat oss eftersom jag inte tål preventivmedel. Dessutom har jag bara en fungerande äggledare, så efter att ha försökt ett år som obligatoriskt för det mesta så sökte vi hjälp ganska omgående, jag hade på känn att det skulle bli svårt av.
Vad gjorde ni då?
– Vi startade en utredning på oss båda, och då visade det sig att Björns spermier inte heller var på topp, om man kan säga så. Det i kombination med endast en fungerande äggledare kunde det bli svårt att få det att fungera på egen hand. Efter alla utredningar på oss så startade vi en IVF-process. Vi fick tre bekostade försök via landstinget. Alla tre gick i stöpet för oss, så vi sökte oss till en privat klinik för ytterligare försök.
Erika Westerblad
a
Ålder: 39.
Familj: Make Björn 37 år och sonen Dante 3,5 samt två hundar.
Bor: Helsingborg.
Gör: Optikerassistent på Synoptik, fotograf, författare samt jobbar med välgörenhetsevent.
Följ: @erikawesterblad
Hur mådde du under den den här tiden?
– Det var som en åktur i Balder som varade ungefär 24/7, i sex år. I början kändes det okej, det pirrade lite i magen, jag var förväntansfull och spänd. Efter ett tag började jag må illa och även om jag nu kunde varenda sväng och loop så hjälpte det inte mot känslorna. Jag ville stiga av men det gick inte. Jag var tvungen att fortsätta för att komma fram. Jag mådde till slut fruktansvärt dåligt efter alla misslyckanden. Efter det femte IVF-försöket kraschade jag.
Usch, det låter SÅ kämpigt. Vad kände du?
– Jag kände mig misslyckad och otroligt ledsen. Hopplöshet var en återkommande stark känsla och till sist ville jag bara ligga kvar i sängen. Efter femte försöket med IVF stannade jag kvar i sängen väldigt länge. Jag föll djupt ner i ett hål, jag vill nästan säga att det var avgrunden jag kände, livet förlorade sin mening. Jag kunde då inte se vad livet hade att ge mig om jag inte kunde få barn. Det var mycket som var totalt nattsvart just då och jag var allt annat än mig själv.
Fick du någon hjälp?
– Vården jag fick när jag mådde som sämst var fantastisk. Utan den hade jag inte klarat av att hitta upp igen.
Men till slut blev du gravid. Berätta!
– Ja! När jag läkt och plockat ihop alla bitar av mig själv igen och precis innan vi flyttade hem till Helsingborg, gjorde vi det där allra sista försöket som vi hade kvar. Ett försök som vi egentligen inte skulle göra eftersom vi var färdiga, min kropp hade ju sagt stopp. Till vår stora förvåning fick vi ett plus på stickan som ihärdigt höll i sig.
Men åh!
– Vi hade satt in två embryon och ända till vecka 9 kunde vi se två små hjärtan som fladdrade på ultraljuden. I vecka 10 började jag blöda och trodde att allt var förlorat… igen.
Hur var din graviditet?
– Allt handlade om det lilla liv som fanns kvar och så här i efterhand känns det som om jag höll andan under hela graviditeten. Vi gjorde kubtest som visade att sannolikheten för att barnet skulle ha Downs syndrom var 1:2, det var alltså 50% chans. Vi valde att låta det stanna vid ovisshet och gick inte vidare med fler tester. Dels för den lilla procent risk att jag kunde få missfall vid vissa av de andra testerna för att fastställa om det kunde vara så, men även för att det inte skulle göra någon skillnad – vi skulle aldrig välja bort vårt barn oavsett. Jag är glad att vi valde att genomgå graviditeten på det viset.
Nu har ni världens finaste lilla kille Dante.
– Ja, och han är allt vi kunnat önska och mer därtill! Av de två små fladdrande hjärtan som fanns så kämpade ett sig krampaktigt kvar i nästan hela 9 månader. Ut kom världens finaste lilla kille.
”Jag har precis som alla andra gråtit av frustration och utmattning ibland”
Vilka känslor dök upp när han väl kom ut?
– Efter förlossningen, när han låg på mitt bröst ville jag bara se om han hade Downs syndrom. Jag ville bara veta! Det gick inte att se utan vi fick vänta hela sex dagar på resultatet via ett blodprov. Även om vi var förberedda till viss del på vilket svar vi skulle få så blev vi ändå ledsna när svart kom. Jag grät floder, tårar av okunskap, tårar av fördomar och många ”tänk om”- tårar. Tårar jag idag förstår att jag kunnat spara på. Allt bottnade i okunskap.
Hur tycker du att småbarnstiden är?
– Jag tror, att har man en historia likt vår, där man kämpat så för ett litet barn som vi gjort, så är acceptansen för olika faser större. Man har på något vis alltid i bakhuvudet vad som inte kunde varit. Hur nära det var att vi inte fick bli föräldrar. Med det sagt betyder det inte att man ler och skrattar sig genom sömnlösa nätter och diverse prövningar i ens barns utveckling. Jag har precis som alla andra gråtit av frustration och utmattning ibland. Men tacksamhet genomsyrar varje dag. Det finns många faser man ska ta sig igenom med sitt barn och ingen dag är den andra lik, haha. Men jag älskar varenda fas hur den än ser ut och må vara, att jag får uppleva det.
Vad tycker du är det jobbigaste med föräldraskapet?
– I mitt fall är det okunskapen ute i samhället, okunskapen om de barn som faller utanför normens ramar. Okunskapen om mitt barn. De fördomar som folk har. Jag har aldrig varit en som känt av den där föräldrapressen – att man inte ska göra si, eller måste göra så för att vara den perfekta föräldern. Jag har heller inte låtit andras till synes perfekta liv påverka mig som förälder eller tveka på mitt föräldraskap. Jag är expert på mitt barn och där har jag satt punkt. Dante har lärt mig att leva i nuet och fokusera på allt det som är istället för det som inte är.
Hur skulle du beskriva Dante?
– Dante är en livfull 3,5-åring som tar för sig av allt som livet har att erbjuda. Han är väldigt social, nyfiken och snappar upp allt. Han är inne i den åldern där han helst kan själv och han ska gärna hjälpa till med allt. Han är väldigt kärleksfull och delar mer än gärna ut pussar och kramar. Han charmar alla han möter och sticker ständigt hål på folks alla fördomar. Han har fått många människor att haja till och skamset erkänna hur lite de visste om Downs syndrom. Han har minskat rädslor i många graviditeter inför besked vid kubtest – allt genom att bara visa vår helt vanliga vardag.
I ett blogginlägg från augusti 2021 skriver du om drömmen om två barn. Hur ser du på det idag?
– I skrivande stund är vi mitt i utredning för att kunna bli familjehem. Vi önskar fler barn, men inte på bekostnad av oss själva. Det känns oerhört skönt att ha bestämt oss för att istället finnas där för ett barn som behöver oss på det viset som vi en gång behövde vår Dante. Vi ser allihop fram emot livet med ett barn till i huset på ett mer traditionellt sätt känslomässigt, om man kan säga så, även om vägen dit blir lite annorlunda även denna gång.
Är det något du vill säga till par som går igenom samma sak som ni gjort?
– Jag skulle vilja säga att man aldrig ska ge upp – trots att det var precis det vi var tvungna att göra. Vi gav upp! Så jag skulle vilja säga att inte vara rädda för att ta hjälp att hantera alla era känslor i processen. Ha inte dåligt samvete för att ni känner som ni gör. Att ni mår som ni mår. Och låt inte någon annans hårda ord och brist på kunskap dra ner er.
Foto: Privat