Krönika: Dagen vi skulle berätta för barnen var den värsta i mitt liv
Författaren Malin Letser skriver om dagen som var den värsta i hennes liv – och varför hon inte hade behövt oroa sig.
Det här är en krönika. Eventuella åsikter eller tankar är skribentens egna.
Det är en varm majdag, solen skiner, blommorna knoppar och alla ser fram emot sommaren. Själv promenerar jag hem från jobbet med en stark övertygelse om att det här kommer att bli den värsta dagen i mitt liv. Jag och mina barns pappa har bestämt oss för att separera och idag, på vägen hem från förskolan, ska vi berätta det för våra döttrar. Klumpen i magen och de tillbakapressade tårarna när jag trevande börjar formulera mig kommer jag aldrig att glömma. ”Jo jag och pappa har bestämt oss för att inte bo tillsammans längre. Vi ska ha varsin lägenhet, men vi kommer ju alltid att vara en familj.”
VIDEO: Separera med barn – det kan du tänka på
Jag hör mig själv uttala orden, men känslan är utomkroppslig. Händer det här på riktigt? Det gungar under fötterna och jag har svårt att se vår äldsta dotter i ögonen. Men det behövs inte, för hon springer i väg och gömmer sig bakom ett träd. Sedan hör vi henne ropa: ”Ni sa att ni aldrig skulle skilja er”, följt av, ”det här som var en så bra dag. Nu är det världens sämsta dag”.
Där och då känner jag mig som världens sämsta mamma och vill bara lägga mig på marken och gråta. Men jag biter ihop och håller tårarna borta. Sedan går vi till den lokala pizzerian. Vi pratar vidare och lovar barnen att allt kommer att bli bra. Vår äldsta dotter tittar skeptiskt på oss, men ganska snart kommer hon på andra tankar. Hon pratar lite med pizzabagaren och sedan frågar hon oss om vi tror att hon kommer lära sig att simma i sommar? På vägen hem har mina tillbakapressade tårar redan hunnit blandas ut med skratt och förundran över barns fantastiska förmåga att leva i stunden och gilla läget.
Och så kom hösten, och vintern, och jag inser att barnen har landat mjukt.
Den kommande tiden är jobbig, det ska jag inte ljuga om. Men det beror främst på min egen sorg över att livet inte blev som jag hade hoppats – att vi inte blev den där ”lyckliga” familjen som håller ihop. Barnen däremot – de skrattar, leker och är lika roliga och besvärliga som vanligt. Sommaren tar vi oss igenom, vecka för vecka. Vi badar och busar och vår äldsta dotter lär sig nästan att simma. Och så kom hösten, och vintern, och jag inser att barnen har landat mjukt, som mot nyfallen pudersnö. De mår bra!
Nu när julen närmar sig har jag ändå varit rädd för att vår separation ska göra sig påmind hos dem. Vi ska ju inte fira julen tillsammans i år. För egen del känns det vemodigt och jag kan ärligt säga att jag måste kämpa för att hitta acceptans. Men så häromdagen pratade jag med min äldsta dotter om att vi snart ska baka lussebullar och att det är dags att skriva en önskelista till tomen. Och då hör jag henne säga: ”Mamma, jag älskar verkligen julen! Och vet du att jag tror att det här kommer bli den roligaste julen någonsin!”
Jag tittar på min dotter och kan inte låta bli att skratta och förundras över hennes livsglädje och förmåga att se framåt. Den smittar av sig och gör mig klokare. Jag svarar henne: ”Vet du att det tror jag också!”
Foto: Privat