Anna, 40, höll på att gå sönder av sin barnlängtan

När Anna var i 30 års åldern hade hon precis bytt ut jobbet som frilansande skådespelare mot socionomstudier. Hon trivdes med livet som student och såg fram emot att ta sig an sitt nya yrke. Och i den vevan började hon och maken Leif att fundera på framtiden – och att bilda familj.

– Vi var vid någon slags brytpunkt och började längta efter att landa, och omstrukturera i vår gemensamma tillvaro, säger Anna.

Efter reklamen: Fertilitetsläkaren: Så går en IVF-behandling till – steg för steg

Anna började längta efter det där plusset på graviditetsstickan, ett plus som aldrig kom. Det som låg framför henne var en krokig resa kantad av hopplöshet och förtvivlan.

Tog fyra år innan de började med IVF

Månaderna gick och Anna och hennes man försökte bli gravida på egen hand. De skapade en plan och räknade dagarna i varje månad som kom. Men ju mer tiden gick förstod de att det skulle bli en utmaning att få barn. Anna fick slutligen diagnosen endometrios och samtidigt en förklaring till de magsmärtor hon haft sedan tonåren.

Vad kände ni under den här tiden?

– Målmedvetenhet och hoppfullhet. Vi blev som uppslukade av all planering, det kändes som att vi levde lite månad till månad.

Anna K
-

Ålder: 40 år.
Familj: Maken Leif och en dottern 2,5 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Pluggar till hälso-och sjukvårdskurator.

Först efter fyra år av försök remitterades paret till IVF. De påbörjade en behandling med sprutor, äggplock, inseminering samt insättning. Tillsammans med läkare gick de igenom hur behandlingen gått och hur planen såg ut framåt.

– Vi behövde information om hur det såg ut för oss, men vi kände också ett behov av att få avlasta oss emotionellt. I efterhand önskar jag att vi hade fått information om att kuratorer kunde erbjuda samtalsstöd. Det hade betytt mycket då påfrestningen ökade desto längre tiden gick.

Trots att Anna och hennes man fick hjälp visade det sig ändå bli svårt för dem att bli gravida. Det första IVF-försöket genomfördes 2016, men resulterade inte i några ägg som kunde frysas in. 2018 fick de göra en ny procedur som också misslyckades, och det var ungefär då de började förlora hoppet.

– Oron växte och vi började ifrågasätta om vi skulle klara av det. Vi funderade också mycket på hur vi skulle kunna bli föräldrar på andra sätt. Tanken på att det kanske inte skulle bli något barn i vårt liv kändes skrämmande.

Anna blev till slut gravid på naturlig väg

I samma veva började Annas kropp säga ifrån. All förhoppning och kamp blev för mycket att hantera och till slut gick hon in väggen. Under två års tid var hon tvungen att vila, för koppen var helt slut och behövde återhämta sig.

Men det var inte bara det. Även Annas endometrios gjorde att livet sattes på paus. I januari 2020 fick de nämligen beskedet att den blivit värre och läkarna gav paret det värsta tänkbara beskedet.

– Hon sa ”det här går nog inte” och det var första gången vi rasade båda två. Vi båda levde i en period av gemensam uppgivenhet, säger Anna och fortsätter:

– Samtidigt fick vi gå före i kö för vårt sista IVF-försök. Vi hade även börjat tänka på adoption som en annan väg att bli föräldrar. Pappren låg framme för att ringa socialtjänsten angående information om adoption. Vi var rätt vilse båda två.

Några veckor innan paret skulle påbörja sin sista IVF-behandling började Anna känna sig illamående. Magen blev svullen och hon trodde att det var på grund av endometriosen. Ändå valde hon att ta ett graviditetstest – trots att hon visste att chanserna att det skulle visa positivt var obefintliga.

Men så var det där, plusset de länge längtat efter! Glädjen och hjärtat dansade ikapp.

– Vi stod i badrummet och fattade inte vad det stod på graviditetsstickan. Grät och skrattade hysteriskt. Som om det omöjliga hänt oss och vi vunnit alla vinster på en och samma gång!

Tiden som följde kunde Anna njuta. Graviditeten var snäll och hon kunde leva på som vanligt. Det enda som hon oroade sig för var att endometriosen skulle skapa svårigheter under graviditeten eller förlossningen. Men tack vare ett bra stöd från barnmorskor gjordes det en plan för förlossningen i relation till sjukdomen.

”Jag känner mig ödmjuk inför att bli och vara förälder”

Sammanlagt tog det nio år för Anna och hennes man att bli gravida. 2020 fick de äntligen träffa sin dotter som var så efterlängtad. I dag har dottern hunnit bli två och ett halvt år – en liten, nyfiken och pratglad tjej som älskar att gå till simhallen.

När Anna tänker tillbaka på det som hon och maken varit med om är det svårt för henne att förstå hur det kommer sig att de behövde kämpa så länge. Hon tänker mycket på upplevelsen av kontrollförlust, att hon ville och längtade så mycket – men att kroppen inte svarade. Hur skrämmande det var att allt låg utom hennes kontroll, att det inte gick att styra.

Har du någonsin tänkt att det skulle bli ett problem för dig att bli gravid?

– Nej. Jag tror att jag levt med massa villfarelser om hur enkelt det ska vara. Omkring oss föddes ju många barn och jag hade en föreställning om att det till slut skulle gå, bara vi kämpade lite till, säger Anna och fortsätter:

– Jag upplever det som att jag också saknade kunskap i fertilitetsförståelse. Exempelvis att fönstret för att bli gravid är smalt. Det kändes som en kunskapslucka att jag under den tiden kunde så lite. Att min sjukdom sen skulle bli ett hinder utöver det. Det var en lång process att både förstå och hantera.

Vad skulle du säga att den här erfarenheten gett dig?

– Att jag känner mig ödmjuk inför att bli och vara förälder. Och att det inte är en självklarhet. Jag upplever tacksamhet att få vara med om ett barn, att få se vår dotter växa upp och bli en egen person. Jag är så tacksam för att få vara hennes mamma och dela hennes äventyr, avslutar Anna.

Foto: Privat

Efter reklamen: Marta valde att skaffa barn själv: "Hade satt en deadline"