Ann Söderlund: Mäbisarna är lösningen på alla städproblem

Jag kan inte sluta titta på tampongsången.

Jag försöker få klarhet i en 50 sekunders trudelutt med en amerikansk ståupp-tjej (Christa B. Allen) som sjunger om den första tjejen i rymden (Sally Ride, 1983). Hon sjunger om hur världens smartaste "rocket scientists" på Nasa inte hade en jäkla sputnik om kvinnans menscykel och ska alltså ha frågat ”will it be enough with 100 tampons?" för en rymdresa på sex dagar.

Jag tog mig friheten att räkna lite på det. Det blir alltså till att byta tampong var tredje timme. Även på natten. Tuff vecka ändå! Plus att vara i rymden och ha lite teknikstrul på det...

Och vad hände sen när världens första kvinna hade varit i rymden och skulle göra intervjuer? Jo, hon fick bara frågor om tjejgrejer som "vad hade du med dig för smink uppe i rymden?"

Kanske borde hon bett om "100 tampons" och bunkrat för framtiden.

Mäbisarna vet mer än man tror

OCH INGENTING VERKAR HA HÄNT MED MÄBISARNA! Dessa hybridvarelser, till hälften "män" och till hälften bäbisar, verkar fortfarande svassa runt på moder jord utan att riktigt vilja/orka/kunna/"veta" hur saker och ting ligger till med det motsatta könet. Eller så här: mäbisarna vet mer än man tror, men under dumstrutfasaden ligger en jävligt suddig bild om "föreställningar."

Den här lilla återblicken om Sally Rides rymdfärd använder jag som stilistisk brygga för att komma till dagens ämne: nämligen städning.

Scen från i går kväll:

Jag har precis nattat barnen, efter att de gett upp hoppet om att få dygna, och snusat till en aning när jag hör någon stöka om ordentligt i vardagsrummet. Alltså ingen "min man som smyger in efter att ha varit och spelat padel"-variant.

Nä, nu snackar vi ljudet från en grobianliknande inbrottstjuv med mordisk motorik. Nu snackar vi känslan av vindsröjning utförd av amerikanska förband som precis lämnat Irak och är freaking sugna på att åka hem.

Med pickande kaninhjärta och mormors glasfigurin i handen går jag upp för att se vad som är på gång. Smyger upp dörren till vardagsrummet och ser en man i… shorts som liksom tvingar kuddar och leksaker till givakt.

"Hej älskling! Är du hemma?"

Inget svar.

Jag kränger kroppen och försöker se om det är en städalien som sänts till mig av goda högre makter.

Ingen reaktion från roboten med manisk blick.

"Hallå! Vad händer?" (Nu skriker jag nästan som en svårt desperat kvinna som letar efter sin försvunne man efter en bombräd).

Vad händer då? Jo, pysselmanicken rycker till SOM ATT DET VORE JAG SOM GJORDE ETT INTRÅNG och pickar ut en öronsnäcka med frågande ögon.

"Hej älskling! Gå och lägg dig igen! Jag städar!

Kovändningen som gjorde min man till en städrobot

Jag går och dricker ett glas vatten och försöker lista ut varför den här kovändningen kommer just nu. Är det en kamouflerad "förlåt mig" för någon ångestframkallande handling (blommor efter otrohet och så vidare)? Eller beror det på min utbasunerade städstrejk som pågått utan något större intresse från något fackförbund?

Efter tusen år av bråk om disk, tvätt, damm och städ har vi helt utan förvarning hamnat i en reklamfilm om Marie Kondo. Kan NÅGON berätta hur?

Man kan tycka att det här med städning är en skitsak, men inget kan vara mer fel.

Att män inte låtsas se SKITEN är en av de osexigaste egenskaperna en man kan ha och då har de ändå många. Att mäbisarna fortsätter att ignorera dammråttorna under ketchupindränkta tallrikar och kalejdoskopiska tvätthögar är inget annat än ett uttryck för kvinnoförakt (vänta, måste ut och bränna en bh nu).

Studien som publicerades i tidskriften Sociological methods and research och gick ut på att kvinnor och män fick titta på bilder på smutsiga vardagsrum och kök för att sedan betygsätta renligheten och avgöra hur snart man behövde städa rummen, är ett bevis på att tampongsjukan ala Nasa fortfarande härjar friskt i hem och hus.

Det visade sig att både män och kvinnor rankade rummen EXAKT likadant och ansåg att de röriga rummen behövde städas. Därmed kan vi avfärda vandringsmyten om att män är smutsblinda (som att vi vore så dumma).

Så varför i hela smutsträsket fortsätter vi kvinnor att städa oss knotiga år 2021? Det handlar så klart om förväntningar. Om hur kvinnor med ostädade hem blir dömda som "dåliga" medan männen är sköna typer med swag och bara har det "lite rörigt".

Är mäbisarna lösningen på ALLA städproblem?

Roboten är nu i hallen och har sorterat 200 jackor och rensat under 323 småbilar. Jag är inte viktig. Nu sliter jag i hans städrock och får en mammutdöd blick tillbaka.

SÅÅÅ MOTVILLIGT TAR HAN UT SIN LILLA FULA ÖRONSNÄCKA.

"Va? Har inte du gått och lagt dig? Jag lyssnar på rättegången om den där advokaten som den där tjejen försökte få mördad. Alltså, det är helt sjukt! Vill du lyssna? Vilken jävla soppa!", förklarar han och lyfter på en soffa.

Jag frågar hur många timmar han har lyssnat.

"Eh, jag lyssnar på hela rättegången varje dag, så kanske tolv timmar. Vill du lyssna?"

Tanken, om den överförs till matematiska termer, är svindlande. En rättegång kan ju hålla på i veckor. Rentav månader. Kanske blir någon nämndeman anklagad för jäv och allt måste göras om. Fyra timmar om dagen med ett städproffs som är ganska snygg och dessutom helt ljudlös.

Dag ut och dag in. In i evigheten. Vem är det som är rocket scientist nu...