Ann Söderlund: ”Jag är inte längre någons dotter”

Nu är jag inte längre någons dotter. Det är det första jag tänker innan jag stannar cykeln och storbölar rätt ut i den vita snön efter att min syster sagt orden som jag aldrig ville höra: ”Ann, morbror Uffe ringde precis och nu är det så här...att pappa är död.”

Jag hör på henne att hon är rädd för att jag ska tappa det. Få någon slags hysterisk reaktion. Antar att det är sånt man är orolig över i familjer där kärleken varit komplicerad och angripen av sorg, skuld och oro redan. Min älskade jobbiga trygga underbara envisa begåvade irriterande omtyckta pappa är alltså död nu. Knall och fall stannade hjärtat när han skulle gå upp och kissa på natten.

På något sätt fann jag en tröst i att pappa dog som han levde. I högsta fart utan att titta tillbaka alltför mycket. Tror att han alltid mötte sig själv som den bohemiskt snygge journalisten som motvilligt gick med på att ta en anställning på tidningen i stan där han bodde.

Hur hanterar man att inte vara någons dotter?

Att inte vara någons dotter. Inte fysiskt i alla fall. Hur hanterar man det? Hur liksom gör man? Det finns inga manualer som stegvis förklarar hur man tar sig igenom det förutom ”tid”. Men jag vill inte ha tid, jag vill krama min pappa!

Jävla corona som tog vårt sista år tillsammans. Vad spelade det för roll att han inte fick träffa sina barnbarn och barn när han ändå skulle gå och dö? Och vet ni vad han sa när vi föreslog att vi skulle komma hem till honom och Rosies trädgård och bara träffas IRL? ”Nej, det klarar jag inte av. Att se Frans och Bobo utan att få krama dom skulle vara för svårt”.

Det har gått drygt en vecka sen du gick bort pappa och om du var här skulle jag erkänna att jag även är lite lättad att du har fått lugn och ro i din kropp och i din själ. Vet du? Jag bokade till och med tid hos ett medium för att få svart på vitt att du har kommit över till andra sidan och inte fastnat på vägen.

Om du var här skulle säga att sorgen är en oväntad urkraft som bara påminner mig om en känsla jag erfarit förut: nämligen kärleken. På så sätt är dom lika oförutsägbara, obarmhärtiga och råa. Förutom att även om kärleken förvirrar och skapar en rädsla att förlora så är kärlek ett tillstånd att längta efter, att åtrå, att omringas av det röda. Sorgen är bara kall och svart.

Du gav mig känslan av att vara älskad och trygg

Pappa! Nu blir jag arg på dig igen! Varför kunde du inte ta hand om dig lite bättre? Ditt livsslarv med dig själv var inte kärlek, utan en flykt. Om du var här skulle jag inte behöva säga att mina tårar faller tyst och envist ner över tangenterna på datorn. Inte heller att du var min barndoms hjälte och min eviga oro, natt som dag. Inte heller behöver jag ångra att jag inte sa hur mycket jag älskar dig, för det sa jag alltid.

Det jag skulle säga om du var här är det här: Pappa. Jag såg att du gjorde ditt bästa, allt du kunde, men att det inte alltid räckte till. Det är okej, det är mer än okej eftersom du gav mig den största gåvan som går att ge bort: känslan av att vara älskad och trygg, no matter what. Trots våra fel och brister, eller kanske rentav på grund av dom, behöver vi ha någon som är den personen. Och pappa, det var du. Det var alltid du.

Men vet du pappa vad Ninni sa, när vi åt charkisar och drack vin hemma i soffan, samma kväll som vi fick veta och hela mitt inre var en liten båt som skumpade i sorgens hav? Ninni sa: ”Vet du vad som är så hemskt? Att när en förälder dör så är det inte bara personen som man själv älskar mest i hela världen som försvinner, det är också den människan som har älskat en själv mest i hela världen”. Den var du.

Tack pappis. Hoppas hoppas vi får kramas igen.